The Hateful Eight har visats i flera klippningar och presentationsformer. Ouvertyren, pausen och den episodiska omarbetningen förändrar upplevelsen, men skillnader i speltid motsvarar inte alltid nya scener.
Roadshow som ett organiserat biobesök
Roadshow-visningen av The Hateful Eight utformades som en biografupplevelse med musikalisk ouvertyr och paus och förknippades med lanseringen i 70 mm. Kontinuitetsdokumentationen anger en speltid på cirka 187 minuter, inklusive den långa pausen. Den siffran beskriver hela visningen enligt den beräkningen. Det innebär inte att det finns 187 minuter sammanhängande berättande handling som kan jämföras direkt med vilken hemmaversion som helst av långfilmen.
Samma dokumentation gör det möjligt att urskilja cirka 175 minuter utan den tolv minuter långa pausen. Ouvertyren ingår fortfarande i den tiden. Den här uppdelningen förklarar en del av de siffror som förekommer i olika faktauppgifter. Ett program kan ange hur länge publiken är i salongen, medan en annan uppgift kan mäta enbart det innehåll som visas, utan pausen. Innan en skillnad tolkas som en klippning bör man kontrollera vad tidsangivelsen omfattar.
Ouvertyren försätter publiken i ett lyssnande tillstånd innan den visuella berättelsen börjar. Morricones musik bygger upp ett hot som ännu saknar ansikte. Pausen innebär i sin tur ett kollektivt avbrott i en berättelse som bygger på väntan. Filmen stannar när situationen redan har blivit allvarligare och återupptas med en ny fördelning av information. Det är inte samma sak som att trycka på paus när som helst av praktiska skäl hemma.
Visningen i Ultra Panavision 70 tillför ytterligare en dimension som handlar om kopia, duk och optik. Format och klippning måste dock fortfarande hållas isär. En digital visning kan använda material från en längre version, och en angiven speltid intygar inte i sig att visningen genomfördes på 70 mm-film. Roadshow betecknar ett visningskoncept; ordet ska inte automatiskt användas som synonym för vilken utökad version som helst.
Klippningen för den breda biopremiären
Den breda biopremiären använde en klippning på cirka 167 minuter, som också ofta anges som 168 minuter beroende på avrundning och källa. Den saknar Roadshow-visningens fullständiga struktur med ouvertyr och paus och innehåller justeringar av innehåll och speltid. Den totala skillnaden på cirka tjugo minuter motsvarar inte tjugo minuter bortklippta berättelsescener. En stor del utgörs av pausen och den musikaliska presentationen, som måste räknas separat.
Kärnan i handlingen är densamma: resan, ankomsten till Minnies, misstankarna, den retrospektiva avslöjandet och upplösningen. Det handlar inte om två filmer med olika skyldiga. Variationerna påverkar tempot, hur länge vissa situationer varar och några repliker eller tagningar. Därför kan en tittare minnas samma berättelse men ha upplevt väntan under olika lång tid. Klippningen ändrar hur länge en relation får ta plats innan berättelsen går vidare till nästa.
Den här skillnaden gör också att den breda versionen inte behöver betraktas som en defekt kopia som en distributör godtyckligt har kortat genom att ta bort början. Tarantino arbetade med två presentationsformer för olika visningssammanhang. Beslutet kan diskuteras utifrån tittarens preferenser, men det ingår i lanseringens utformning. Den kortare versionen upphör inte automatiskt att vara en godkänd klippning bara för att det finns en annan version med en mer påkostad visningsceremoni.
Kapitelrubrikerna är fortfarande en del av långfilmen. De ska inte förväxlas med de episoder som lades till som en struktur i den senare versionen. Ett kapitel är en intern uppdelning av berättelsen som kan förändra tid, perspektiv eller ton. En episod innebär dessutom en uppspelningsenhet med egen början och eget slut. Filmen hade redan en kapitelstruktur innan en version för episodvisning gjordes i ordning.
Utgåvan med fyra episoder från 2019
År 2019 kom en version i fyra episoder på Netflix. Tarantino berättade för /Film att han satte ihop den tillsammans med klipparen Fred Raskin och att den innehöll en betydande omstrukturering samt extra material. Det handlade inte bara om att dela upp Roadshow-filen i fyra delar. Episoderna var omkring femtio minuter långa och den sammanlagda speltiden låg på ungefär tre och en halv timme, men inte heller den summan bör ses som ett exakt mått på hur många nya scener versionen innehåller jämfört med bioversionen.
Exemplet regissören lyfte fram gäller återkomsten till Ruths och Daisys ankomst efter att man fått veta vad som hände på morgonen. Episodversionen förlänger återblicken på det mötet ur perspektivet hos dem som hade förberett bakhållet. Händelsen känns igen, men det förändrar vad tittaren vet när den betraktas. Upprepningen kan tillföra ny information utan att varje sekund visar en handling som aldrig visats tidigare: samma entré får en annan innebörd när man känner till planen.
Episodindelningen förändrar uppmärksamhetens enheter. Varje avsnitt behöver ett slut som lockar tittaren att fortsätta och en inledning som återupptar situationen. Det skiljer sig från att sitta kvar i en salong under en lång visning, även om båda versionerna bygger på samma inspelning. Tarantinos förkärlek för filmremsan hindrade honom inte från att experimentera med ett annat sätt att ordna materialet. Det är beslut som rör olika aspekter: visningsmediet och den tidsmässiga strukturen.
De tre användbara beteckningarna är alltså Roadshow med ouvertyr och paus, den breda biopremiären på cirka 167 minuter och 2019 års utgåva med fyra episoder. Tillgängligheten varierar beroende på land, datum och specifik utgåva; den här historiska genomgången garanterar inte att versionerna finns på någon plattform i dag. För att jämföra en kopia kan man börja med eftertexter, avsnittsindelning och angiven speltid, utan att anta att ordet ”förlängd” alltid syftar på samma klippning.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
