Kurt Russell slog sönder en historisk gitarr under scenen med Daisy, trots att en ersättningsgitarr skulle användas. Föremålet och förlusten är dokumenterade; förklaringarna till hur misstaget gick till kräver att man skiljer mellan vittnesmål och tidpunkter.
Det historiska instrumentet och den planerade handlingen
Gitarren som John Ruth rycker från Daisy Domergue och slår sönder i The Hateful Eight var, i den kända tagningen, ingen vanlig reproduktion utan historiskt värde. Det var en Martin från 1870-talet, utlånad av företagets museum. Den vanliga beskrivningen ”145 år” syftar på instrumentets ungefärliga ålder under inspelningen, inte en ålder som förblir densamma med tiden. Källor identifierar den vanligtvis utifrån årtiondet, så det är försiktigare än att ange 1870 som ett obestridligt exakt årtal.
Att en gitarr skulle förstöras ingick i den dramatiska handlingen. Det oväntade i den första förklaringen till incidenten var att det gamla instrumentet gick sönder. Enligt ljudmixern Mark Ulano, vars berättelse spreds 2016, var planen att stoppa tagningen och byta ut det mot en kopia innan slaget. Bytet kommunicerades inte korrekt till Russell. Det är den olycksversion som gjorde anekdoten känd och den bör presenteras som ett vittnesmål om det planerade tillvägagångssättet.
Jennifer Jason Leigh hade använt gitarren i rollen som Daisy. Hennes reaktion när hon såg den förstöras fick en annan innebörd när det blev känt vilket föremål Russell hade i händerna. Den synliga förskräckelsen kan samtidigt höra till bilden av en fånge som berövas sitt instrument och till upplevelsen hos en skådespelare som upptäcker att något har gått fel. Man behöver inte anta att allt som följer i scenen är improviserat för att se hur dessa två saker överlappar.
Skillnaden mellan skådespelare och rollfigur förebygger en grundläggande sammanblandning. Ruth slår sönder instrumentet medvetet inom fiktionen. Det bevisar inte att Russell visste att han förstörde en museipjäs. Gesten på film görs inom rollen; vad skådespelaren visste om föremålet är en produktionsfråga som bara går att rekonstruera med hjälp av vittnesmål och extern dokumentation.
Vad Martin förklarade efter premiären
I februari 2016 berättade Dick Boak, då ansvarig för Martins museum och arkiv, för Reverb om det som hade hänt. Han förklarade att företaget först hade fått ofullständig information om en olycka och inte kände till alla detaljer som senare kom fram i pressen. Han avvisade också föreställningen att Martin skulle ha reagerat likgiltigt eller helt enkelt erbjudit en annan gitarr så att inspelningen kunde fortsätta.
Boak uppgav att man begärde tillbaka delarna i hopp om att kunna bedöma om en restaurering var möjlig, men att skadorna visade sig vara irreparabla. Försäkringsersättningen kunde inte uppväga kulturarvsförlusten. Den skillnaden är central: ett inköpspris eller ett försäkringsbelopp kan täcka ett ekonomiskt värde, men inte återställa ett unikt instruments materiella historia. Att beskriva gitarren som ”ovärderlig” uttrycker dess kulturella värde; det betyder inte att den aldrig hade värderats eller haft ett försäkrat belopp.
Företaget meddelade då att det skulle sluta låna ut historiska instrument till filmproduktioner. Det är ett besked från den tiden, inte en bekräftelse av alla företagets nuvarande riktlinjer. Anekdoten visar hur en konkret incident påverkar förtroendet mellan en institution som bevarar föremål och ett team som använder dem för att gestalta handlingar. Båda parter kan värdesätta autenticitet, men den risk som tas innebär inte samma sak för dem.
Resterna fick senare en andra historia som föremål förknippat med filmen. Den dokumenterade visningen för allmänheten på NAMM 2024 visar hur denna förvandling gick till. Instrumentet kunde inte längre låta som förut, men blev känt för händelsen som förstörde det. Den nya uppmärksamheten kompenserar inte automatiskt för den ursprungliga förlusten. Ett föremål kan bli berömt genom film och samtidigt förlora en del av det som gjorde det värdefullt som musikarv.
Senare versioner avgör inte i sig vem som bär ansvaret
Russell har åter beskrivit händelsen som ett misstag och förklarat att han inte visste att det var den historiska gitarr som skulle bevaras. Hans minnen återger skådespelarens perspektiv. Samarbetet mellan Kurt Russell och Tarantino ger en bild av det yrkesmässiga sammanhanget, men utgör inte i sig bevis för vem som förmedlade varje instruktion vid tagningen. Att regissör och skådespelare känner varandra väl avgör inte frågan om det materiella ansvaret.
I oktober 2026 återgav branschmedier uttalanden från Boak i podden Gear Gab, där han tillskrev Tarantino kunskap om och avsikt bakom förstörelsen. Den versionen motsäger den vanliga berättelsen om en olycka. Den bör beskrivas som ett påstående från Boak, inte göras om till ett fastslaget faktum om regissörens motiv. Ett nytt vittnesmål innebär att den tidigare förklaringens säkerhet behöver nyanseras, men ersätter inte en fullständig utredning av händelsen.
Det som går att verifiera är fortfarande mer begränsat, men också mer välgrundat än vissa uppseendeväckande versioner: en äldre Martin-gitarr som lånats ut av museet slogs sönder; det fanns ersättningsgitarrer; företaget uttryckte sitt missnöje och bedömde förlusten som irreparabel. Exakt hur bytet misslyckades och vad varje deltagare visste beskrivs på olika sätt i berättelser som publicerats vid olika tidpunkter. Det finns ingen anledning att fylla i dessa skillnader med påhittade antaganden om någons avsikter.
Scenen finns kvar i filmen eftersom den dramatiskt fungerar som ett våldsamt avbrott i Daisys röst. Kunskapen om föremålets historia tillför en produktionsdimension som inte var tillgänglig för publiken när den såg filmen första gången. Genom att hålla isär den fiktiva handlingen, kulturarvsförlusten och versionerna av vad som hände under inspelningen går det att förstå anekdoten utan att reducera den till ett skämt om en tankspridd skådespelare eller göra en senare anklagelse till en säker sanning utan granskning.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
