Relationen mellan Morricone och Tarantino gav upphov till motstridiga rubriker efter Django Unchained. För att förstå dem måste man skilja mellan kritiken som publicerades i mars 2013, tonsättarens senare förtydligande och deras efterföljande samarbeten.
Nyheten och rättelsen hör till samma händelse
I mars 2013 spreds uppgifter om att Ennio Morricone hade kritiserat musikurvalet i Django Unchained och Quentin Tarantinos arbetssätt. Pressen framställde uttalandena som ett uppbrott, med särskilt fokus på uppgiften att tonsättaren inte skulle samarbeta med regissören igen. Berättelsen var lockande eftersom den ställde en mycket beundrad musiker mot en filmskapare som är känd för att återanvända hans kompositioner.
Händelsen tog dock inte slut med de första rubrikerna. Den 17 mars, efter nyhetsrapporteringen dagarna dessförinnan, publicerades ett förtydligande där Morricone uttryckte sin uppskattning för Tarantino och ifrågasatte hur hans ord hade återgetts. Det uttalandet är en väsentlig del av historien. Om man bara upprepar den första versionen förvandlar man en kontrovers som huvudpersonen själv kommenterade till en definitiv och nyanslös ståndpunkt.
För att vara precis måste man skilja mellan vad en artikel tillskrev tonsättaren och vad han senare klargjorde. Man behöver inte låtsas som att det aldrig fanns någon oenighet eller hävda att all den första rapporteringen var likalydande. Det man däremot kan slå fast är att det offentligt dementerades eller nyanserades att han kategoriskt skulle ha avvisat allt framtida arbete. Händelseförloppet i dokumentationen gör att den första rubriken inte räcker som sammanfattning av relationen.
Det är också viktigt att hålla den här händelsen åtskild från andra kontroverser som följde senare. År 2018 spreds uttalanden som tillskrevs Morricone i en intervju som han förnekade att han hade gett i den form som publicerades. Den kontroversen har sina egna dokument och datum. Om man blandar ihop den med händelsen från 2013 skapar man en bild av en ständigt pågående konflikt, byggd på nyheter av olika slag, och gör det svårare att förstå vad diskussionen om Django egentligen handlade om.
Att välja musik och komponera ett partitur är olika saker
Den oenighet som tillskrevs Morricone framstod som trovärdig för många läsare eftersom Tarantino bygger sina soundtrack genom ett blandat urval. Django Unchained innehåller musikstycken från äldre westernfilmer, populärmusik och nyskriven musik. Morricone finns med på båda sidor: där förekommer musik han komponerat för andra filmer och den nyskrivna sången Ancora qui. Den blandningen motsvarar inte modellen med ett enda partitur skrivet för att löpande ackompanjera den nya långfilmen.
En tonsättare kan värdera en kompositions inre sammanhang och det sammanhang för vilket varje stycke skrevs på ett särskilt sätt. En regissör som återanvänder musik har större frihet: han kan flytta den, korta ner den och ställa den mot nya bilder. Att förklara skillnaden hjälper oss att förstå vad diskussionen rörde, men ger inte rätt att hitta på Morricones privata åsikter. Beskrivningen av två metoder ska inte framställas som en återgivning av vad han tänkte vid varje enskilt tillfälle.
I Django kan en komposition av Morricone förekomma tillsammans med hiphop, soul eller en sång av Jim Croce. Den närheten förändrar tittarens upplevelse och även sättet att känna igen den ursprungliga musiken. Ett stycke omges inte längre enbart av resten av det partitur det skrevs för. Det nya sammanhanget kan upplevas som givande, abrupt eller diskutabelt beroende på scenen och lyssnandet, utan att det finns en enda obligatorisk bedömning.
Den mest intressanta kritiska frågan är inte att avgöra vem som hade rätt att känna sig nöjd. Det handlar om att undersöka vad musikurvalet åstadkommer: hur det förändrar tonen, vilken information det tillför och när en musikalisk referens tycks öppna eller stänga möjligheter. En sådan bedömning kan göras utifrån konkreta scener. Att tillskriva tonsättaren ett generellt fördömande gör det arbetet ogjort och förvandlar en diskussion om film till en lojalitetstävling mellan berömda namn.
Det senare samarbetet talar emot idén om ett definitivt uppbrott
Det professionella samarbetet fortsatte med The Hateful Eight, en film som Morricone komponerade originalmusik till. Det senare samarbetet suddar inte ut eventuella tidigare spänningar, men det motsäger tolkningen att de gått skilda vägar för gott efter Django Unchained. Ett samarbete kan rymma meningsskiljaktigheter, förhandlingar och förändrade arbetssätt utan att reduceras till antingen en perfekt vänskap eller en ständig fiendskap.
Att dessutom skriva ett originalpartitur till en annan film är inte samma sak som att upprepa förutsättningarna för Django. Varje projekt har sina egna behov, tidsramar och spelrum. Att samarbetet fortsatte visar att det fortfarande var möjligt att arbeta tillsammans, inte att alla tidigare beslut godkändes i efterhand. Den skillnaden hjälper oss att undvika en andra förenkling: att ersätta berättelsen om en total konflikt med en lika svårbelagd berättelse om total harmoni.
Kontroversen från 2013 är också ett tillfälle att undersöka hur en kulturnyhet lever vidare. En slagkraftig rubrik kan spridas mer än det förtydligande som nyanserar den och till slut framstå som ett fastslaget faktum i senare sammanfattningar. Att återge hela händelseförloppet handlar inte om att skydda någon av de inblandade, utan om att beskriva den tillgängliga bevisningen korrekt. En rättelse är ingen dekorativ not när den förändrar innebörden av det ursprungliga påståendet.
Den mest trogna beskrivningen bevarar alltså händelsens kronologi: kritik publicerades, Morricone gjorde ett förtydligande och därefter följde ett betydelsefullt samarbete. Utifrån det kan man diskutera Tarantinos musikaliska metod med exempel och argument. Det man bör undvika är att göra den första reaktion som tillskrevs tonsättaren till ett evigt förbud, något som varken händelseförloppet eller hans eget offentliga uttalande ger stöd för.
Mer sammanhang finns i guiden till Django Unchained.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
