La corsa: Bacalov och Djangos första uppgörelse

La corsa knyter samman Corbuccis westernfilm med Djangos första personliga konfrontation. Luis Bacalovs stycke ger mötet med bröderna Brittle driv, när det förflutna upphör att bara vara ett minne.

En andra version av ett stycke från Django

Musikurvalet i Django Unchained innehåller La corsa i en andra version, hämtad från noterna som Luis Bacalov komponerade till Django 1966. Det är en annan återanvändning än det berömda vokala öppningstemat. Båda musikstyckena kommer från samma film, men fyller inte samma funktion i Tarantinos berättelse: det ena presenterar hjältens namn, medan det andra kommer in när hjälten börjar agera på en konkret del av sitt förflutna.

Stycket förknippas med konfrontationen med bröderna Brittle. Schultz söker efter dem för belöningarna som utfästs för deras gripande; Django känner igen dem för våldet de utsatte honom och Broomhilda för. Scenen förenar därmed ett professionellt uppdrag med en personlig uppgörelse. Musiken bör förstås utifrån denna dubbla motivation, som förklarar varför mötet betyder något annat för Django än vilket annat jobb som helst.

Den italienska titeln syftar på ett lopp, men det innebär inte att sekvensen måste beskrivas som en enda oavbruten hästjakt. Energin blir en del av en konfrontation med flera moment, avstånd och reaktioner. Genom att identifiera stycket korrekt undviker man att bygga upp en tänkt scen enbart utifrån dess namn. Klippningen och det som syns på bild avgör vilken sorts rörelse musiken följer i den nya filmen.

Det förflutna träder in i handlingen

Brittle-bröderna hör till ett minne av förödmjukelse och bestraffning som filmen har kopplat till separationen av paret. När Django möter dem igen befinner han sig inte längre under samma omedelbara villkor. Han har vapen, agerar med Schultz stöd och kan känna igen sina förövare från en annan position. Scenen gör denna förändrade maktbalans synlig, även om slaverisystemet fortfarande består omkring dem.

Musiken tillför ett driv som hjälper till att skilja mötet från en rutinmässig identifiering. Åskådaren förstår att Django inte bara ser ansikten på en lista över efterlysta. Ljudets intensitet binder samman igenkännandet med reaktionen och gör rollbytet till en plötslig händelse. Mannen som tidigare utsattes för bestraffningar ingriper nu i en situation där andra fortsätter att utöva våld.

Schultz medverkan och belöningslogiken finns dock fortfarande kvar i scenen. Det handlar inte om ett utbrott som är helt frikopplat från deras samarbete. Det professionella sökandet har möjliggjort återseendet, och tyskens förmåga att förklara sin verksamhet bidrar till att hantera följderna. Denna blandning av motiv gör det svårt att renodla en personlig hämnd från ett yrke som också förvandlar döden till betalning.

Användningen av Bacalov förstärker stundens filmiska dimension. Musiken försöker inte återskapa det som hördes på en plantage eller vara något som rollfigurerna lyssnar på. Den ger publiken en igenkännbar westernenergi. Lånet gör en episod i den slavhållande södern till en del av en tradition av konfrontationer där revolvermannens framträdande plötsligt förändrar maktförhållandena.

Samma kompositör, olika funktioner

Sambandet med Djangos inledande tema gör det möjligt att se utvecklingen. I förtexterna klingade huvudpersonens namn storslaget medan hans kropp rörde sig framåt i kedjor. I La corsa ackompanjerar musik från samma ursprungsfilm en handlingskraft som nu kan komma till uttryck. Kontinuiteten bygger inte på att exakt samma melodi upprepas, utan på ett gemensamt ljudminne som möter nya situationer.

Den skiljer sig också från Lo chiamavano King, som förknippas med avfärden från staden efter Schultz uppvisning. Där betonade musiken resultatet av en manöver som förenade våld med juridisk kunskap. Här riktar den personliga kopplingen till de förföljda uppmärksamheten mot Django. Bacalovs musikstycken används utifrån olika dramatiska behov, i stället för att fungera som en enhetlig bakgrund till varje häst eller revolver.

La corsa sammanfattar inte all huvudpersonens våldsamhet och föregriper inte heller varje detalj i Candyland. Dess betydelse är mer avgränsad: stycket ger kraft åt en första uppgörelse och gör avståndet mellan den tillfångatagne man Django minns och mannen som nu kan agera påtagligt. Stycket behåller sitt italienska ursprung men får en ny relation till bilderna när det ackompanjerar denna förändring. Dess styrka ligger i det konkreta mötet mellan redan existerande musik och en möjlighet som Django just har vunnit.

Mer sammanhang finns i guiden till Django Unchained.

Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern