Sharon Tates kläder förenar biografisk research med fiktiva val. Den vita minikjolen och den svarta tröjan vid biobesöket ska skiljas från den gula outfiten på festen i Playboy Mansion.
Två outfits som är bra att skilja åt
När Sharon Tate går på bio har hon en vit minikjol, en svart polotröja och vita stövlar. Kjolen i den sekvensen är inte gul. Gult hör till en annan framträdande outfit, som hon bär på festen i Playboy Mansion. Genom att skilja mellan de två uttrycken blir det lättare att se hur filmen anpassar Sharons framtoning till olika situationer, i stället för att reducera hela hennes garderob till en enda reklambild.
Arianne Phillips berättade att den svartvita outfiten inspirerades av fotografier av Tate. Kostymören arbetade också med Debra Tate, skådespelerskans syster, och fick ta del av plagg och familjens referenser. Den researchen ger en konkret grund, men innebär inte att varje scen är en exakt återskapning av en historisk dag. Kostymerna använder dokumentära källor för att skapa en filmisk gestaltning i situationer utformade av Tarantino.
Kontrasten mellan den mörka tröjan och de ljusa plaggen gör det lätt att urskilja Sharon när hon promenerar genom Westwood. Silhuetten kombinerar en relativt täckande överdel med minikjolens lätthet. Stövlarna förlänger benens rörelser visuellt och förankrar outfiten i ett igenkännbart sextiotalsmode. Kläderna ger promenaden en egen energi innan karaktären går in i salongen.
scenen där Sharon ser The Wrecking Crew förändrar sedan hur plaggen upplevs. När hon sätter sig och gör sig bekväm går den offentliga personen över till att bli en åskådare som njuter av andras reaktioner. Kläderna är fortfarande igenkännbara, men kroppen bär dem med en annan intimitet. Filmen lägger vikt vid den förändrade attityden: en skådespelerska kan se sitt eget arbete utan att ständigt inta en socialt representativ pose.
Gult på festen och minnet av Ossie Clark
Den gula outfiten på festen är ett vintageplagg av Ossie Clark som valdes ut till filmen. Phillips klargjorde att det inte hade tillhört Sharon Tate. Den skillnaden är viktig: designern ingick i skådespelerskans stilreferenser, men man ska inte hitta på ett specifikt plaggs proveniens för att förstärka känslan av autenticitet. Valet förenar historisk samhörighet med en passform som fungerar för Margot Robbie.
När Sharon anländer till festen har hon på sig en lång kappa inspirerad av en i pytonskinn som Tate hade burit. Till filmen skapades en kopia i imitationsmaterial. Kappan och plaggen under skapar en tydlig förvandling när Sharon tar av sig den. Det längre, omslutande ytterplagget ger vika för en ljus gestalt som kan dansa fritt i festlokalen.
Här fyller det gula en annan funktion än det svartvita under promenaden. Det ger en varm och öppen närvaro i en scen med många människor, där musiken och dansen står för en stor del av uppmärksamheten. Man behöver inte tillskriva färgen någon universell betydelse. Effekten beror på ljussättningen, människorna omkring Sharon och hur Robbie rör sig bland dem.
Kläderna bidrar också till att visa karaktären njuta av stunden. Filmen dröjer vid hennes dans, nyfikenhet och relationer, medan tittarens historiska kunskap kan kasta ett hotfullt sken över bilderna. Kostymerna undanröjer inte den spänningen, men bidrar till att Sharon får leva i nuet på filmduken. Den gula outfiten hör först till en viss fest, innan den blir ett minne förknippat med en verklig persons öde.
Att undersöka en person och skapa en karaktär
Relationen mellan den historiska Sharon Tate och gestaltningen av henne kräver varsamhet, eftersom fotografier av en kändis kan ge intrycket av att de räcker för att vi ska lära känna henne. Kläderna förmedlar information om smak, proportioner och sammanhang, men de rymmer inte en hel personlighet. Phillips och Robbie utgår från dessa referenser när de bygger upp en tolkning. Resultatet kan föra tankarna till Tate utan att göra anspråk på att direkt känna till varje tanke eller känsla hon hade under sitt liv.
Karaktären Sharon uttrycker sig i många scener genom rörelser och reaktioner snarare än långa repliker. Kläderna hjälper till att skilja mellan att gå ut, dansa, vila och arbeta. Ett plagg valt för en fest skapar inte samma relation till kroppen som ett som bärs under en dag i stan. Sådana variationer ger vardagligt djup åt en person som annars hade kunnat reduceras till en orörlig ikonbild.
Fotot fullbordar gestaltningen genom ljuset på tyger, hud och färger. Stövlarnas vita, tröjans svarta och outfitens gula framträder inte isolerade från interiörer och gator. Filmen väver in dem i en stad av ljusa ytor och djupa skuggor. Det gemensamma arbetet gör kläderna synliga utan att varje gång Sharon dyker upp förvandla henne till en fristående modevisning.
Kläder som identitet fungerar bäst här när skillnaden mellan referens, återskapning och originalplagg från epoken bevaras. Ossie Clark-outfiten hittades till filmen, kappan återskapades och den svartvita kombinationen byggde på ett dokumenterat uttryck. De valen skapar kontinuitet utan att kräva att allt kommer från Tates verkliga garderob. Noggrannheten i detaljerna gör det möjligt att uppskatta Phillips arbete och samtidigt låta Sharon vara en person som rör sig, betraktar och njuter i fiktionen.
Mer sammanhang finns i guiden till Once Upon a Time in Hollywood.
Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film
