Rick Dalton spelar återigen en version av sin offentliga persona i Red Apples reklam. Klippet börjar som en tidstypisk reklamfilm och slutar med att skådespelarens dåliga humör blir synligt när tagningen är över.
En reklamfilm under eftertexterna
Red Apples reklamfilm visas under eftertexterna till Once Upon a Time... in Hollywood. Rick Dalton gör reklam för ett fiktivt cigarettmärke genom att dra nytta av sin koppling till Jake Cahill, huvudpersonen i Bounty Law. Klippet förlänger filmens värld i form av svartvit reklam. Efter upplösningen får tittaren se ytterligare ett fragment ur skådespelarens påhittade karriär, presenterat som om det vore hämtat ur ett tv-arkiv.
Sekvensens placering spelar roll. Den skildrar inte de omedelbara följderna av augustinatten och lägger inte till något senare möte mellan grannarna. I stället återvänder den till Ricks yrkesmässiga image och låter filmen avslutas med en scen där han spelar en roll. Filmen har redan visat intervjuer, tv-serier, filmer och affischer med anknytning till honom. Reklamen utökar den repertoaren med en aktivitet där den fiktiva karaktären blir ett verktyg för att sälja en produkt.
Rick framstår som en skådespelare känd för en viss roll. Reklamen utnyttjar närheten mellan personen och tv-identiteten: publiken kan känna förtroende för den välbekanta cowboyen och överföra det till det han rekommenderar. Reklamen knyter också samman Vilda västerns tobak med modern konsumtion genom en påhittad reklamberättelse. Märkets historia framställs som en liten reklamsaga, passande för ett företag som vill verka gammalt och pålitligt.
Produktens påstådda fördelar hör till den fiktiva reklamens budskap. Filmen återger självsäkerheten med vilken en kändis kan läsa upp ett säljargument, utan att göra någon verklig bedömning av tobak. Tonen blir särskilt avslöjande när tagningen är över och Rick uttrycker en helt annan åsikt om det han just har gjort reklam för. Skillnaden mellan de två uttalandena bär upp scenens komiska vändning.
Det professionella leendet och den privata irritationen
Under tagningen kontrollerar Rick rösten, hållningen och tempot när han vänder sig till publiken. Han måste verka bekväm med cigaretten och övertygad om det han säger. Framträdandet är kortare än ett tv-avsnitt, men kräver en tydlig förvandling. Skådespelaren förvandlar en reklaminstruktion till en uppvisning i självsäkerhet och använder sådant som publiken redan förknippar med en westernstjärna.
När inspelningen förklaras avslutad ändras hans inställning. Rick ogillar cigarettens smak och klagar på fotografiet som används för att avbilda honom. Humorn bygger på hur snabbt han överger den offentliga vänligheten. Klippet visar både arbetet och motståndet i en och samma situation: han har gjort reklamfilmen, trots att han varken tycker om produkten eller bilden som andra har valt att presentera honom med.
Hans oro över dubbelhakan på fotografiet sammanfattar en sorts fåfänga som passar karaktären. Reklambilden förblir orörlig, medan han själv kan röra sig, rätta till sig eller försöka ge ett annat intryck. Orörligheten ger honom tillbaka en version av sig själv som han tycker är ofördelaktig. Protesten är liten och komisk, men knyter an till en större oro över vem som styr ansiktet en skådespelare visar upp för allmänheten.
Sekvensen erbjuder ännu en variation på kontrasten som genomsyrar Rick Dalton. Han kan göra en övertygande rollprestation och bara några sekunder senare visa osäkerhet, ilska eller lättstötthet. Reklamen förtar inte hans yrkesskicklighet. Just för att han har lyckats sälja in bilden av att vara nöjd blir hans efterföljande motvilja komisk. Tittaren ser hur han byter uttryck och förstår ansträngningen som den offentliga bilden dolde under tagningen.
Ett återkommande märke i en påhittad tv-värld
Red Apple dyker upp igen i flera av Tarantinos filmer. Här får märket en historia och en reklambetonad röst i 1969 års värld. Den som känner igen märket får en extra blinkning, men det är inte nödvändigt för att förstå scenen. En tittare som ser det för första gången kan följa reklamen och uppskatta den avslutande kontrasten utan att känna till några tidigare framträdanden.
Klippet passar dessutom in bland långfilmens många annonser, signaturmelodier och tv-inslag. Rollfigurerna lever i en stad där reklambilder är en del av omgivningen. Reklamen är inte bara ett avbrott utifrån i berättelsen; den är också ett av Ricks jobb och ett sätt för en stjärna att bli en del av andra människors liv. Märket gör den här spridningen till en konkret scen.
Det fiktiva arkivformatet skapar en produktiv tvetydighet. Vi vet att Rick och Bounty Law är påhittade, men reklamen använder konventioner som gör deras existens trovärdig i det återskapade förflutna. Den korta längden, svartvita bilden och det frontala tilltalet skapar ett imaginärt audiovisuellt minne. Filmen använder denna trovärdighet för att utöka karaktärens yrkesbiografi bortom händelserna under de tre huvudsakliga dagarna vi följer.
Avslutningen lämnar Rick i ett igenkännbart tillstånd av vardaglig ofullkomlighet. Efter en berättelse som blandat vänskap, karriär och våld kan han fortfarande bli arg över ett dåligt fotografi. Det sista skämtet riktar åter uppmärksamheten mot skådespelaren som arbetar, poserar och bedömer sig själv. Red Apples reklam fungerar eftersom den rymmer båda dessa sidor: talespersonen som kan upprätthålla den kommersiella fiktionen och mannen som efteråt vill diskutera villkoren för sin egen image.
Mer sammanhang i guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.
Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film
