Affischerna i Once Upon a Time... in Hollywood gör reklam för filmer för personer som arbetar i samma bransch. Deras storlek och placering längs färdvägarna får filmen att verka svämma över från biograferna och ta plats i hela staden.
Filmerna syns innan man går in i en biosalong
Gatorna i Once Upon a Time... in Hollywood är fulla av bilder som utlovar andra filmer. En biografskylt, en reklamtavla eller en affisch vid en entré visar upp ansikten, genrer och känslor innan någon har köpt en biljett. Reklamen är en del av miljön där Rick, Cliff och Sharon rör sig. Tittaren kan känna igen vissa titlar, men uppfattar också den samlade effekten: underhållningen tar upp en ansenlig del av stadens yta.
Sweet Charity, Bob Fosses musikal från 1969, hör till den visuella repertoaren. Dess närvaro erbjuder en annan referens än de westernfilmer som präglat Ricks karriär. Annonserna låter flera former av underhållning samsas utan att berättelsen behöver stanna upp och förklara dem. En musikal, en komedi eller en actionfilm kan dela samma färdväg och visa bredden av produkter som konkurrerar om publikens uppmärksamhet.
Funny Girl bidrar med ytterligare en välbekant bild av periodens filmproduktion. Stjärnornas ansikten och namn syns runt om i staden i en skala som vida överstiger den mänskliga. För huvudpersonerna hör reklamen till ett visst yrke; för många andra invånare är den helt enkelt en del av stadsbilden. Filmen förenar båda perspektiven: de som arbetar med bilderna måste också köra, parkera och korsa samma gator där bilderna visas.
Det är viktigt att vara noggrann med dateringen av en annons. C. C. and Company är en film från 1970, även om den förekommer bland de visuella referenser som identifierats i Tarantinos långfilm. Den kan därför inte användas som bevis för att biografrepertoaren i februari 1969 är helt korrekt återgiven. Återskapandet blandar historisk research med filmiskt minne. Genom att uppmärksamma en enstaka avvikelse kan man uppskatta scenografin utan att göra hela miljön till en ordagrann dokumentation av vad som visades just då.
Det grafiska språket i en återskapad stad
Periodens reklam använder grepp som skiljer sig från många nutida kampanjer: illustrerade figurer, uttrycksfulla kompositioner, stora namn och färger som måste gå att urskilja på avstånd. På en reklamtavla kan små detaljer försvinna när man ser den från ett fordon; ansiktet och silhuetten måste behålla sin kraft även vid en snabb blick. Därför är designens skala lika viktig som informationen på den.
Att en bild ser handmålad ut bevisar inte att alla synliga delar har skapats med samma teknik. En komposition kan ha sitt ursprung i en illustrerad förlaga och sedan spridas i form av reproduktioner. Det är viktigt att skilja mellan affischens estetik och de metoder som använts för att tillverka varje del till inspelningen. Filmen gör det möjligt att analysera utseendet, men ger inget stöd för att utan åtskillnad tillskriva alla reklamtavlor en enda målare eller ett enda hantverksmässigt arbetssätt.
Man ska inte heller blanda ihop annonserna i filmens fiktiva värld med den kommersiella affisch som skapades för att marknadsföra filmen från 2019. De har olika funktioner. De förstnämnda gör det kulturella utbudet kring personerna trovärdigt; den sistnämnda ska presentera Tarantinos verk för en publik utanför filmen. Båda kan ha referenser till filmillustrationer, men de hör till olika tidpunkter och olika målgrupper i bildernas spridning.
Den fysiska placeringen tillför information som går förlorad i en fristående reproduktion. En affisch högt upp på en byggnad samspelar med fönster, tak, stolpar och trafik. En biografskylt markerar däremot en entré och utlovar en upplevelse som är tillgänglig från trottoaren. Filmen använder dessa skillnader för att skapa en stad där bio både är en avlägsen produkt, förvandlad till en monumental bild, och en vardaglig aktivitet som man kan gå in till.
Att se annonser medan personerna rör sig
Bilfärderna gör att bilderna bara syns en begränsad stund. Kameran ger inte alltid varje titel en egen frontal bildruta. Ofta passerar annonsen vid kanten av bildrutan eller följer med när bilen rör sig. På så sätt blir inte varje referens en fristående uppvisning. Stadsbilden rymmer detaljer som man kan känna igen direkt eller upptäcka vid en senare visning, precis som när man färdas längs en verklig gata.
Filmens Once Upon a Time... in Hollywood foto integrerar affischer och personer i samma ljus. En yta som ser alltför ny eller platt ut, eller som inte passar in i omgivningen, skulle kunna bryta rummets kontinuitet. Färger, skuggor och avstånd bidrar till att reklamen verkar ha funnits där redan innan scenen börjar. Reklambilden måste fånga uppmärksamheten som annons och samtidigt smälta naturligt in på platsen där den sitter.
För Rick innebär reklamstaden en ständig jämförelse med andra karriärer. Hans eget ansikte har också synts på affischer och skärmar, men han oroar sig för att igenkänningen ska avta. Man behöver inte tolka varje annons som en direkt kommentar till hans misslyckande. Det räcker att se att han lever omgiven av tecken på en bransch i rörelse. Fasaderna gör reklam för nyheter medan han försöker hitta sin plats i den utvecklingen.
Sharon har en annan relation till synligheten när hon närmar sig en biograf där hennes arbete visas. Reklamen kan leda henne till en upplevelse som hon delar med anonyma biobesökare. Vägen från gatan till salongen förenar reklambilden med en mänsklig reaktion som ingen affisch kan garantera. Det är det som ger reklamlanskapet dess mening: de jättelika bilderna utlovar något, och bakom en entré finns människor som avgör om löftet får dem att skratta, bli rörda eller fortsätta titta.
Mer bakgrund i guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.
Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film
