Out of Time: återkomsten till Los Angeles och känslan av att komma för sent

Out of Time förenar huvudpersonernas återkomst med en känsla av oåterkallelig förändring. Sången låter oss ana ett avsked som närmar sig, även medan bilderna visar en återkomst.

Den orkestrala versionen på Metamorphosis

Inspelningen av Out of Time som används i Once Upon a Time... in Hollywood är den orkestrala versionen som ingår på Metamorphosis, The Rolling Stones samlingsalbum från 1975. ABKCO pekar uttryckligen ut den versionen som den som förekommer i filmen. När scenens effekt beskrivs bör den inte ersättas med inspelningen från Aftermath: det är samma sång, men arrangemanget och klangen ger en annorlunda lyssnarupplevelse.

Att Metamorphosis gavs ut 1975 innebär inte att låten kom till det året. Albumet samlar äldre material och alternativa versioner. Filmen använder i alla händelser stycket som ackompanjemang till ett montage, utan att kräva att en rollfigur lyssnar på ett album som släpptes senare, år 1969. Skillnaden mellan musik som kommer från en radio som syns i bild och musik som formar berättandet gör att man undviker att automatiskt slå fast att det rör sig om ett kronologiskt misstag.

Mick Jaggers röst omges av ett orkestralt arrangemang som mjukar upp och vidgar sångens driv. Kombinationen skapar en ambivalent känsla: den kan låta elegant och välkomnande samtidigt som den väcker tanken på att vara ur fas med tiden. Melodin lockar oss att följa färden; titeln påminner om att någon kan ha hamnat utanför den tid som var ämnad för dem. En del av filmens styrka ligger i att hålla kvar båda känslorna samtidigt.

Låten finns inte med bland de 31 spåren på det officiella soundtrackalbumet. Den som försöker återskapa musikupplevelsen enbart med hjälp av albumet kan därför märka att något viktigt saknas. För att identifiera musiken i den här sekvensen behöver man uppmärksamma den specifika versionen och dess placering i filmen, och även kontrollera albumets officiella låtlista.

Att återvända är inte detsamma som att få tillbaka sitt gamla liv

Sången ackompanjerar Rick och Cliffs återkomst till Los Angeles efter att de har arbetat i Italien. Dess funktion tar vid innan natten samlar hotet inför upplösningen. Att beskriva den enbart som musiken till neonskyltarna som tänds, eller som en sång som spelas under hela nattsekvensen, skulle blanda ihop olika delar av filmens musik. Här är det framför allt en återkomst präglad av personliga och yrkesmässiga förändringar som står i centrum.

Rick återvänder tillsammans med Francesca, och det går inte längre att ta för givet att han ska fortsätta arbeta med Cliff. Staden är fortfarande igenkännbar, men förutsättningarna för deras återkomst har förändrats. Sången låter den fysiska färden och den känslomässiga förändringen fortskrida sida vid sida. Flygplatsen och resan därifrån är inte bara en praktisk övergång mellan två delar av handlingen: de visar att återkomsten kan innebära en separation.

Kontrasten blir särskilt tydlig eftersom filmen tidigare har ägnat mycket tid åt att skildra deras gemensamma rutiner. Att köra, arbeta, prata och titta på tv har skapat en känsla av närhet. Musiken återkommer till personer med en gemensam historia, trots att de måste bestämma hur de ska gå vidare med sina liv. Den melankoliska kraften bygger på det tittaren redan har sett, så montaget kan antyda en förlust utan att på nytt behöva förklara varje del av vänskapen.

Texten behöver inte fungera som en exakt översättning av Ricks tankar. En sång kan kommentera en situation ur ett perspektiv som ingen rollfigur uttrycker fullt ut. Montaget låter oss förknippa låten med skådespelarens yrkesmässiga vilsenhet, slutet på en period tillsammans med Cliff och tidens förändring. De tolkningarna bygger på förhållandet mellan ljud och bild, utan att göra Jagger till en bokstavlig berättare av den fiktiva biografin.

Tittaren lyssnar från en annan tid

Datumet i augusti tillför ytterligare en tidsdimension: publikens, vars kunskap om det som historiskt hände på Cielo Drive påverkar upplevelsen. För den tittaren innebär återkomsten till Los Angeles också en färd mot en natt vars utgång verkar vara känd. Sången kan då få en bredare avskedston än huvudpersonernas yrkesmässiga konflikt. Vardagsbilderna behåller sin skönhet, samtidigt som information utanför dem förändrar hur vi tar emot dem.

Det dubbla lyssnandet gör att melankolin inte tillhör en enda person. Rick kan oroa sig för sina inkomster och sin framtid; Sharon kan uppleva en dag utan att känna till hotet som publiken anar. Montaget sammanför liv där personerna inte har tillgång till samma information. Musiken ger dem ett gemensamt känslomässigt rum, även om varje rollfigur fortfarande styrs av sina egna bekymmer och saknar tittarens historiska kunskap.

Det orkestrala arrangemanget bidrar till den här bredden genom att låta sekvensen andas. Det driver inte varje bildruta mot omedelbar brådska och kräver inte heller en ständig stegring. Ljudets skönhet behåller något av en promenad och en betraktelse, även när tanken på förlorad tid tynger helheten. Filmen kan närma sig faran och samtidigt rikta uppmärksamheten mot ansikten, rörelser och platser som förtjänar att betraktas för sin egen skull.

Efter upplösningen går sekvensen att tolka på ett annat sätt. Det historiska hot som verkade styra lyssnandet förverkligas inte på det förväntade sättet i fiktionen. Out of Time behåller då sin koppling till förändring, men blir inte längre bara en föregripande elegi. Filmen har använt en sång präglad av avsked för att ackompanjera personer vars öde fortfarande kan förändras, och den möjligheten gör i efterhand återkomstens sorg mindre definitiv.

Läs mer i guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.

Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film