Romanen som Tarantino skrev återvänder till filmens värld, men skapar en annan upplevelse. Den här jämförelsen innehåller spoilers och skiljer mellan vad boken berättar och vad långfilmen väljer att lämna öppet.
Referensutgåva och jämförelsens omfattning
Once Upon a Time in Hollywood publicerades 2021, två år efter biopremiären. Den spanska utgåva som ligger till grund för jämförelsen är Reservoir Books utgåva, ISBN 9788418052460. Förlagsinformationen och det godkända inledande utdraget har konsulterats, tillsammans med avsnittet Infortunio, som tillhandahållits med förlagets tillstånd. Det underlaget gör det möjligt att granska konkreta skillnader utan att framställa läsningen av utdrag som en genomläsning av alla utgåvor i sin helhet.
Boken hör till skönlitteraturen. Den är inte det tryckta inspelningsmanuset, en transkription av dialogen eller en självbiografisk essä av regissören. Den skillnaden förändrar läsarens förväntningar: en roman kan skildra tankar, sammanfatta långa tidsperioder och strukturera om information utan att återge varje bildruta. Sambandet med filmen är nära, men verken avgör på sina egna villkor vad publiken vet och när den får veta det.
Rick Dalton och Cliff Booth befinner sig fortfarande i ett Hollywood där påhittade karaktärer och historiska personer samexisterar. Den blandningen fanns redan på filmduken och kräver samma varsamhet på papper. Ett påhittat samtal kan nämna verkliga filmskapare utan att därför bli ett vittnesmål om dem. Det verkliga namnet väcker kulturell igenkänning; situationen det ingår i är fortfarande en litterär konstruktion.
Att boken kom senare innebär inte heller att man måste betrakta den som en slutgiltig rättelse av långfilmen. Ett verk kan lägga till information och samtidigt behålla avsiktliga skillnader i perspektiv. Den som analyserar en scen bör skilja mellan det som faktiskt visas i den och det som personen känner till från en annan version. Det blir särskilt viktigt när en filmisk gåta står för en stor del av en karaktärs dragningskraft.
Prosans form förändrar avståndet till karaktärerna
Det inledande utdraget placerar Rick och Marvin Schwarz möte på ett kontor, medan filmen låter dem prata på Musso & Frank. Den skrivna berättelsen tar med tankar som inte uttalas under samtalet. Det gör det möjligt att se skillnaden mellan samtalspartnernas yttre artighet och deras inre bedömningar. Dialogen har kvar sin energi, men prosan kan avbryta den för att visa något som en kamera skulle behöva antyda på ett annat sätt.
På film kan en paus eller en blick från Leonardo DiCaprio och Al Pacino öppna för flera tolkningar samtidigt. Texten kan välja att slå fast en specifik mental reaktion. Ingen av metoderna är automatiskt bättre: de skapar olika förhållanden till ovissheten. När berättaren ger en bedömning får läsaren en precision som inte enbart beror på tolkningen av ett ansiktsuttryck, men läsaren måste också vara uppmärksam på vem bedömningen egentligen tillhör.
Fallet med Cliff Booth gör den här skillnaden särskilt tydlig. Avsnittet Infortunio slår fast att han orsakade Billies död och beskriver hans försök att rättfärdiga sig. Långfilmen visar inte själva skottet och lämnar tolkningen av båtscenen öppen. Romanen undanröjer den ovissheten i sin egen version, men lägger inte i efterhand till en bildruta som aldrig fanns i filmen. Jämförelsen med mysteriet kring Cliffs fru kräver att båda nivåerna hålls isär.
Det är också viktigt att skilja mellan berättarröst, karaktärens perspektiv och författarens åsikt. En grym rättfärdigande förklaring kan visa hur någon försöker försvara sig inför sig själv. Att återge ett sådant resonemang i en fiktiv berättelse innebär inte i sig att man försvarar det som en moralisk princip. Analysen behöver uppmärksamma avståndet mellan vad en person gör och orden som personen använder för att tona ned sitt ansvar, utan att automatiskt tillskriva varje mening ett personligt uttalande från Tarantino.
En litterär utvidgning är inte en samling bortklippta scener
Romanen ger mer utrymme åt bakgrund och relationer, men allt som skildras behöver inte ha filmats. En ny text kan utveckla en möjlighet som aldrig blev en inspelningsscen. Därför bör utvidgningarna i boken skiljas från audiovisuellt material som bevarats som extramaterial. De är belägg för olika processer: det ena visar vad romanförfattaren valde att berätta; det andra, vad skådespelare gestaltade framför en kamera.
Skillnaden är användbar när man jämför Mansons närvaro. Hans roll i en roman kan utvecklas genom berättande eller perspektiv, medan filmens bortklippta scener gör det möjligt att se Damon Herrimans konkreta skådespelarinsatser. Om man slog samman båda materialen som om de utgjorde en enda förlängd version skulle resultatet bli ett verk som inte existerar. Att karaktärerna hänger ihop suddar inte ut skillnaden mellan en publicerad sida och en inspelad sekvens.
vänskapen mellan Rick och Cliff upplevs också annorlunda när den flyttas mellan medier. På film uppstår mycket av deras förtrolighet genom att de tillbringar tid tillsammans: de kör bil, sitter ihop eller är tysta tillsammans. Läsningen kan ge bakgrund utan att återskapa just den visuella samvaron. Att få veta mer om en karaktärs bakgrund och att tillbringa tid med två kroppar i samma bildruta är olika sätt att lära känna en relation, och de kan komplettera varandra utan att ersätta varandra.
filmupplösningen och dess tystnader. Boken öppnar en ytterligare väg in i samma värld, med en röst som kan uttryckligen formulera det som bilden håller tillbaka. Jämförelsen blir mer givande när den uppmärksammar dessa skillnader i kunskap i stället för att reducera litteraturen till en lista över sådant som saknades på filmduken.
Mer sammanhang finns i guiden till Once Upon a Time in Hollywood.
Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film
