Once Upon a Time... in Hollywood följer tre huvudpersoners liv utan att göra dem till tre separata epoker. Fred Raskin fördelar uppmärksamheten mellan dem och låter tiden räcka till, så att en dag kan kännas levd innan den får en historisk betydelse.
Tre personer, inte tre separata kronologier
Klippningen i Once Upon a Time... in Hollywood växlar mellan Rick Daltons, Cliff Booths och Sharon Tates upplevelser inom en gemensam kalender. Berättelsen kretsar kring dagar i februari och natten i augusti 1969, med tillbakablickar och audiovisuellt material som avbryter eller utvidgar det pågående nuet. Att tala om tre oberoende tidslinjer kan vara missvisande: i första hand fördelas uppmärksamheten mellan liv som pågår parallellt.
Den här strukturen gör att ett byte av person också kan innebära ett byte av aktivitet. Rick kan arbeta, Cliff ta sig genom staden och Sharon njuta av en utflykt. Klippningen behöver inte alltid skapa ett omedelbart orsakssamband mellan handlingarna. Den kan i stället visa hur de pågår sida vid sida: medan en person hanterar en yrkesmässig motgång ägnar en annan sin tid åt något som inte berörs av det problemet.
På så sätt lär sig tittaren att röra sig genom dagen utan att kräva att varje scen driver handlingen mot en enda händelse. Klippningen ger värde åt vardagliga aktiviteter som senare blir en del av filmens känslomässiga minne. Att köra bil, vänta, se på film eller mata ett djur är inte innehållslösa avbrott bara för att de inte löser en central konflikt. Scenernas längd visar vilken sorts liv som senare kan hotas eller förändras.
Tillbakablickarna på Ricks karriär och bilderna från hans arbeten tillför ytterligare ett lager. Ett klipp kan fungera som exempel på en roll, som en återblick på en tidigare händelse eller som material som rollfigurerna själva tittar på. Klippningen behöver tydliggöra de här sambanden tillräckligt väl, men kan också dröja med en förklaring en kort stund, så att publiken först får uppleva scenen och sedan förstå att den är en gestaltning.
Att stanna kvar i en scen och bestämma när den ska lämnas
Dagen för Rick Dalton på inspelningen av Lancer kräver att tittaren får uppleva både ansträngningen och återhämtningen. Om klippningen reducerade hela inspelningen till en rad höjdpunkter skulle en del av tyngden i hans svårigheter gå förlorad. Genom att stanna kvar under en skådespelarinsats hinner vi lägga märke till tvekan, lyssna på replikerna och förstå varför en bättre tagning kan få så stor känslomässig effekt. Scenens längd gör arbetet till en upplevelse i stället för att bara redovisa resultatet.
Utflykten för Sharon Tate till biografen kräver en annan sorts närvaro. Hennes reaktion på publikens respons behöver få ta plats så att vi kan iaktta den. Klippningen kopplar samman skådespelerskan i salongen med bilderna på duken och med åskådare som kanske inte vet vem som sitter i närheten. Blickarna skapar tillsammans en intim form av igenkänning som skulle vara svår att uttrycka enbart med en förklarande replik.
Med Cliff Booth, förändrar besöket på ranchen tidsupplevelsen. Stegen, frågorna och dörrarna fördröjer ett svar som verkar brådskande. Fred Raskin berättade för postPerspective att han ville skapa oro med hjälp av ljudklipparna Wylie Stateman och Leo Marcil, genom att använda oljud och dova toner. Sekvensen visar att klipptempot inte bara beror på hur ofta det klipps: det skapas också av det vi hör medan en bild ligger kvar.
Ljudet gör det möjligt att hålla kvar ett hot utan att varje bildruta blir en uppenbar varning om fara. En knarrande träbit eller en dov vibration kan förändra upplevelsen av en väntan. Tv:n tillför en vardaglig ljudkälla till miljön. Klippningen och ljudmixen bevarar osäkerheten eftersom besökaren inte har tillgång till all information. Tittaren måste följa med när han undersöker omgivningen innan det står klart om hans misstankar var befogade.
Natten för samman det som dagen hade hållit isär
Språnget fram till augusti förändrar förhållandet mellan vardag och historia. Berättelsen visar förändringar som skett under de mellanliggande månaderna och för tillbaka rollfigurerna till en välbekant stad. Klippningen kan sammanfatta en lång period och sedan åter dröja vid små handlingar. Den här växlingen mellan olika tidsskalor gör att den sista natten känns som ett mycket konkret nu, trots att den är laddad med allt som hänt utanför bild.
Växlingen får då en annan laddning. En välinformerad publik känner igen datumet och anar en fara som rollfigurerna inte känner till. Att klippa mellan hus, bilar och vardagliga sysslor kan skapa oro utan att varje handling innehåller ett synligt hot. Samtidigheten blir betydelsefull eftersom vi vet att platserna kan komma att knytas samman. Filmen använder den geografiska bekantskap som byggts upp tidigare för att göra den möjligheten begriplig.
När våldet bryter ut måste klippningen bevara orienteringen mitt i kaoset. Tittaren behöver förstå vem som är inne, vem som befinner sig utanför och hur en handling rör sig över husets gränser. Fotot visar positioner och rörelser; klippningen avgör när vi återvänder till varje område. Scenens effekt bygger på den kombinationen, eftersom den fysiska överdriften skulle tappa en del av sin kraft om vi inte kunde följa hur platsen förändras.
Arbetet av Fred Raskin når sin kulmen i en förändring av tempot efter konfrontationen. Filmen kan återvända till ett samtal och en inbjudan som förändrar innebörden av grannskapet. Tiden känns åter öppen, trots att den verkade leda mot ett oundvikligt historiskt slut. Klippningen har låtit oss först leva oss in i vardagsrutinerna och sedan frukta för dem. Genom att ge de överlevande mer tid förvandlar den den sista natten till en möjlighet som den verkliga kalendern aldrig erbjöd.
Mer sammanhang i guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.
Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film
