Raskin kom till Tarantinos klipprum med tidigare erfarenhet och kännedom om teamet. Hans filmer ställer helt olika krav på rytmen.
Fred Raskin klippte Django Unchained, The Hateful Eight och Once Upon a Time in Hollywood. Tidigare hade han arbetat som klipparassistent på de två Kill Bill-filmerna, tillsammans med Sally Menke. Den erfarenheten spelar roll eftersom han, efter Menkes bortgång 2010, tog över huvudansvaret med både vana av att samarbeta med Tarantino och erfarenhet som klippare av andra långfilmer. Han började inte lära sig yrket när han fick Django.
Uttrycket ”ärva klippningen” beskriver en yrkesmässig kontinuitet, men kan ge en alltför passiv bild. Varje film kräver nya beslut om längd, tolkning och hur information ska presenteras. Det går inte heller att fördela en films egenskaper mellan två klippare som om vissa nödvändigtvis vore Menkes och andra uteslutande Raskins. Resultatet växer fram i arbetet med regissören och med material som filmats för en specifik berättelse. Den mest givande jämförelsen tar fasta på vilka problem varje film behöver lösa.
Från assistent till ett annat slags ansvar
I sin intervju med CineMontage om Hollywood berättade Raskin att en stor del av hans kreativa bidrag under Kill Bill bestod i att klippa ljudeffekter åt Menke. Det är en talande bakgrund eftersom den placerar hans lärande i samspelet mellan ljud och bild. Ett klipp kan upplevas som kraftfullt, lätt eller obekvämt beroende på vad vi hör på var sida om det. Kontinuitet handlar inte bara om att en hand syns i samma position.
Den erfarenheten gör honom inte i efterhand till huvudklippare för Kill Bill. Menke står för klippningen. Genom att skilja på ansvarsområdena kan man uppmärksamma båda utan att göra assistentarbetet till ett substitut för upphovsmannaskap eller behandla det som oviktigt. Klipprummet är en samarbetsmiljö med tydliga roller, och kännedom om materialet och regissörens preferenser kan vara viktig när yrkesansvaret senare förändras.
Django Unchained har en annan skala. Resan går genom olika platser, stationer och skeden i en läroprocess innan berättelsen koncentreras kring Candyland. Klippningen måste göra den förvandlingen begriplig utan att ge varje förflyttning lika mycket tid. Vänskapen mellan Django och Schultz bygger på en rad gemensamma erfarenheter, medan infiltreringen kräver att upplevelsen av faran dras ut. guiden till Django Unchained hjälper till att placera den förändringen i berättartempo i hela äventyret.
Tre filmer, tre sätt att hantera tiden
I Django måste tittaren förstå när ett samtal är ett taktiskt drag och när det definitivt omöjliggör vidare förhandlingar. Blickar kan vara lika betydelsefulla som repliker. Om de klipps för snabbt försvinner utrymmet för att uppfatta att en rollfigur misstänker något; om de dras ut utan urskillning blir misstanken uppenbar i förtid. Spänningen bygger på att insikten kommer gradvis, inte på att alla scener får högre tempo.
The Hateful Eight vänder på förhållandet mellan resa och instängdhet. När rollfigurerna väl har samlats flyttas uppmärksamheten mellan olika platser i ett rum. Klippningen kan påminna oss om att någon står kvar i bakgrunden, föra oss närmare en reaktion eller låta ett inlägg pågå längre än vad som känns bekvämt. Tidslängden gör den påtvingade samvaron påtaglig. Varje klipp avgör också vem som verkar styra ett samtal och vem som för stunden hamnar utanför det.
Den tillbakablickande strukturen tillför ett informationsproblem. När vi ser en plats igen med nya personer i den förändras vår tolkning av det vi sett tidigare. Upprepningen i tiden måste behålla tillräckligt många hållpunkter för att vi ska orientera oss och samtidigt föra in sådant vi inte kände till förut. Raskins arbete bidrar till den tydligheten. Det vore inte korrekt att tillskriva honom strukturen ensam, eftersom den också hör till manus och iscensättning.
Once Upon a Time in Hollywood ger utrymme för pauser av ett annat slag. Att köra bil, lyssna på radio eller titta på film tar tid som en rent funktionell berättelse skulle kunna korta ned. Här bidrar den tiden till att vi lär känna rollfigurernas förhållande till staden. Rick, Cliff och Sharon har olika långa arbetsdagar, och klippningen låter oss gå från den ena till den andra utan att av tvång göra dem till samtidiga händelser. Att de befinner sig nära varandra geografiskt betyder inte att de delar erfarenheter eller information.
Kontinuitet utan mekanisk imitation
Beteckningen ”skymningsaktig” kan beskriva vissa effekter i Once Upon a Time in Hollywood, särskilt Ricks oro inför en bransch i förändring. Den förklarar inte i sig Raskins arbete under hela den här perioden. Django rymmer en frigörelsedrivkraft och The Hateful Eight präglas av misstankar och bestraffning. Om man tillämpar samma melankoliska långsamhet på båda suddas grundläggande skillnader mellan deras rytmer, slut och den position de ger tittaren ut.
Kontinuiteten med Menke märks tydligare som en gemensam uppmärksamhet på skådespelarinsatser, avbrott och tonförändringar. Ett komiskt ögonblick kan föregå ett hot utan att klippet högtidligt tillkännager övergången. En lång scen kan behålla sin spänning genom att förändra relationerna mellan dem som talar. Sådana möjligheter kräver precisa beslut, även om det kan vara svårt för en utomstående att tillskriva vart och ett av dem till en viss person.
I klippningen av de tre tidslinjerna i Once Upon a Time in Hollywood går det att följa en specifik utmaning i det samarbetet. Raskins profil hjälper oss att förstå vem som tog sig an uppgiften och vilken yrkesbakgrund han hade. Hans bidrag består i att forma olika slags material med en känslighet för när det är lämpligt att låta en närvaro bestå, när uppmärksamheten ska flyttas och när ny information får oss att ompröva det vi just har sett.
Mer information: Tarantinos filmteam.
Visa alla artiklar i Tarantinos filmteam och varje yrkesrolls arbete
