David Wasco och Sandy Reynolds-Wasco: rum med minne

Ett filmiskt rum behöver struktur och föremål. Wasco-duons samarbete hjälper oss att förstå hur dessa två dimensioner hänger samman.

David Wasco och Sandy Reynolds-Wasco har samarbetat med Quentin Tarantino sedan hans första filmer. Deras ansvarsområden bör skiljas åt: David arbetar som produktionsdesigner och Sandy som dekoratör. De delar en kreativ dialog, men deras eftertexter innebär inte att de har exakt samma yrkesroll. En plats övergripande form, dess byggbehov och föremålen som gör den igenkännbar hör till samordnade arbetsuppgifter inom scenografiavdelningen.

Bland filmerna där man kan se detta samarbete finns Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill och Inglourious Basterds. Det är mycket olika världar: ett nutida lager, en retrorestaurang, en flygvärdinnas arbetsmiljöer, en kampsportsfantasi och ett ockuperat Europa. Den professionella kontinuiteten skapar inte en enda kuliss som bara byter namn. Arbetet måste anpassas till varje berättelses omfattning och upplevelse.

Arkitektur och föremål i samma scen

Produktionsdesign bidrar till att etablera en films visuella och rumsliga logik. Dekoren omfattar möbler, textilier och föremål som konkretiserar hur man lever i den världen. Gränsen är inte absolut: besluten kommuniceras och påverkar varandra. Ett bord kan förändra avstånden i ett samtal; en lampa som valts som föremål kan bli en referenspunkt för ljussättningen. Det färdiga rummet kräver att besluten fungerar tillsammans.

I Reservoir Dogs kan man se kraften i en viss avskalad enkelhet i lagret. Männen har få möjligheter att förväxlas med ett normalt vardagsliv. Platsen fungerar som samlingspunkt efter rånet, men saknar den bekvämlighet som skulle kunna göra en lång väntan uthärdlig. Ytorna och volymerna skapar en obekväm utsatthet. Även frånvaron av många dekorativa föremål är ett beslut om vad som ska dominera blicken.

Jackie Brown har en annan relation till vardagliga miljöer. Bostäder, kontor och verksamhetslokaler bidrar till hur man uppfattar rollfigurernas ekonomiska möjligheter. En sliten miljö kan uttrycka ett liv som i åratal har fungerat under vissa begränsningar. Alla föremål behöver inte vara symboliska eller iögonfallande. Den lågmälda ansamlingen av material, möbler och vanor låter tittaren uppfatta en kontinuitet som sträcker sig bortom det ögonblick som visas.

Jack Rabbit Slim's och skapandet av kommersiell nostalgi

Restaurangen i Pulp Fiction är en plats som säljer en upplevelse av det förflutna. Hänvisningarna till 1950-talet hör till verksamhetens identitet, trots att filmen inte utspelar sig under det årtiondet. Den skillnaden är avgörande: det handlar om en nostalgisk återskapelse i en samtid, inte om en historisk rekonstruktion av hela den skildrade världen. Kunderna konsumerar en dekorerad version av en tidigare epok.

Fordon som gjorts om till sittplatser, porträtt och personal i tidsenliga kläder skapar en avsiktligt överdådig miljö. Ändå måste Mia och Vincent kunna prata där. Formgivningen skapar ett skådespel som omger rollfigurerna utan att göra dem osynliga. Dekoren bjuder på saker att se sig omkring på, medan bordet skapar en tillfällig intim zon där avstånd, nyfikenhet och försiktighet förhandlas.

Dansgolvet ger samma plats ytterligare en funktion. Restaurangen är inte längre bara en bakgrund för samtal, utan låter rollfigurerna uppträda inför andra. Förvandlingen visar att formgivningen måste förutse dramatiska användningsområden, utöver att skapa tilltalande bilder. Ett rum kan användas för att vänta, iaktta, samtala och exponera sig offentligt, och varje aktivitet kräver tydliga relationer mellan ingångar, hinder och uppmärksamhetszoner.

Analysen av produktionsdesign och överlappande tidsperioder breddar perspektivet på den här frågan. I Wasco-duons arbete innebär antika föremål inte att hela handlingen måste förläggas till det förflutna. De kan också visa hur en stad bevarar, kommersialiserar eller återanvänder bilder från sin historia. Den nyansen gör att man undviker att beskriva varje blandning av årtionden som ett misstag eller som ett påstående om total tidlöshet.

Kill Bill: ett rum som också måste fungera för action

I Kill Bill står även produktionsdesignern Yōhei Taneda med i eftertexterna; filmens miljöer bör inte tillskrivas enbart Wasco-duon. The House of Blue Leaves förenar en restaurangs offentliga funktion med en kampmiljö. Trappor, räcken och olika höjdnivåer gör det möjligt för handlingen att byta riktning. Dekoren hjälper oss att känna igen platsen, men helheten måste tåla rörelser och ge kameran tydliga referenspunkter. Tittaren måste förstå var rollfigurerna befinner sig även när sekvensen växlar i skala eller visuellt uttryck.

I en intervju med Vermont Magazine berättade David Wasco om den specialbyggda konstruktionen som användes för att skildra begravningen och huvudpersonens flykt i Kill Bill Vol. 2. Det exemplet räcker för att påminna om att scenografiavdelningen också löser uppgiften att skapa miljöer som kan filmas från positioner som vore omöjliga på en vanlig inspelningsplats. Det som syns kan verka bestå av jord och instängdhet, även om konstruktionen i själva verket svarar mot mycket specifika behov för kamera och skådespeleri.

David och Sandy Wasco har en gemensam karriär som visar på ett professionellt upphovskap som ofta hamnar i skuggan av regissörens namn. Den gör det också nödvändigt att se deras roller som olika: att utforma strukturen i en värld och att välja dess föremål är närbesläktade ansvarsområden som kräver skilda kunskaper. I filmerna med Tarantino får de en restaurang att locka, ett hem att kännas bebott och en samlingsplats att till slut fungera som en fälla.

Läs mer: Tarantinos filmteam.

Visa alla artiklar i Tarantinos filmteam och varje yrkesrolls arbete