Blandade tider: Tarantinos produktionsdesign

Ett gammalt föremål kan fortfarande vara i bruk och en verksamhet kan sälja nostalgi. Tarantino använder dessa lager för att skapa miljöer som hör till en viss tid och samtidigt rymmer minnen från andra.

En stad byter inte ut alla sina föremål samtidigt

Produktionsdesignen utformar de miljöer och föremål som en film presenterar som en del av sin värld. Hos Tarantino kan den föra samman bilar, möbler, skyltar och apparater från olika årtionden. Blandningen är inte automatiskt en anakronism: människor behåller saker, handlar begagnat och bor i byggnader som är äldre än de själva.

Det är bra att skilja mellan tre situationer. Ett föremål kan vara gammalt i den skildrade tiden; en scenografi kan medvetet efterlikna en annan period; eller så kan ett inslag vara oförenligt med berättelsens tidsperiod. Bara det sista fallet innebär ett möjligt kronologiskt misstag. Om man blandar ihop dessa saker blir varje retroreferens en avvikelse.

Känslan av att tiden står stilla uppstår när olika lager kombineras utan att någon enskild tidsperiod genast fångar vår uppmärksamhet. Filmen kan fortfarande vara samtida med sin produktion och ändå omge rollfigurerna med former som förknippas med det förflutna. Stämningen uppstår genom att dessa saker existerar sida vid sida, inte genom att kalendern bokstavligen försvinner.

Designen arbetar också med vanor. En skiva, en bil eller en tv-apparat får sin betydelse av att någon använder den. Rollfigurens relation till föremålet hindrar miljön från att framstå som enbart en samling referenser. Vardagslivet gör ett visuellt val till en del av en identitet.

Pulp Fiction och platser som föreställer en annan tid

Jack Rabbit Slim’s är ett tydligt exempel på kommersiell nostalgi. Restaurangen samlar referenser till femtiotalets populärkultur i en berättelse som utspelar sig långt senare. Inredningen försöker inte framstå som en restaurang som verkligen fastnat i det årtiondet: det är en verksamhet som säljer upplevelsen av att besöka det.

Den inramningen låter samtida rollfigurer röra sig bland bilder från det förflutna utan att lämna sin egen tid. Vincents och Mias samtal handlar fortfarande om problem som är aktuella för dem, medan omgivningen bjuder på en annan sorts underhållning. Designen skapar ett avstånd mellan den tid som åkallas och människorna som konsumerar den.

Bilar kan också fungera som minneslager. En gammal bil är mer än bara ett transportmedel; dess visuella närvaro förändrar bilden av den som kör den. Filmen kan använda den kopplingen utan att stanna upp och förklara köpet eller restaureringen. Valet av föremål antyder smak och sätt att visa upp sig för andra.

Blandningen med nyare produkter och apparater hindrar världen från att bli en enhetlig historisk rekonstruktion. Rollfigurerna lever i en samtid sammansatt av saker av olika ålder. Denna heterogenitet känns igen från verkliga livet, även om filmens urval kan förstärka den för att skapa en viss ton.

Musiken kan förstärka känslan, men tillhör en annan dimension. En gammal låt som rollfigurerna lyssnar på är ett kulturellt föremål i deras värld; en låt som lagts till som ackompanjemang kan kommentera scenen utifrån. Produktionsdesignen förklarar inte ensam alla de inslag som får en viss tid att kännas närvarande.

Death Proof och Once Upon a Time in Hollywood: två olika förhållanden till det förflutna

Death Proof kombinerar ett utseende förknippat med visningar av exploitationfilm med rollfigurer som använder modern teknik. Under marknadsföringen av Grindhouse förklarade Tarantino att de inte försökte förlägga allt till sjuttiotalet, utan föreställa sig en fortsättning på det sättet att göra och visa film. Den skillnaden gör att man inte behöver tolka varje modern telefon som en miss.

Kläder, bilar och platser kan behålla drag från andra årtionden samtidigt som handlingen utspelar sig i en senare samtid. Resultatet är ett stilminne, inte en enhetlig tidsbestämning. Filmen låter föremål av olika ålder existera sida vid sida eftersom projektet handlar om den filmupplevelse de väcker.

Once Upon a Time in Hollywood ställer en annan uppgift: att återskapa 1969 på ett igenkännbart sätt. Där passar närvaron av äldre byggnader, fordon och föremål in i en stad med en historia. Det skildrade året kräver inte att allt ska ha tillverkats just då. Historisk precision handlar också om att bevara tidigare lager.

Filmerna och tv-serierna med Rick Dalton i huvudrollen tillför ytterligare ett lager. En westernkuliss kan tillhöra en tv-produktion i filmen, och dess utseende svarar mot det fiktiva arbetet. Tittaren måste skilja mellan rollfigurens Los Angeles och de världar han gestaltar i sitt yrke.

För att slå fast att något är anakronistiskt krävs en tillförlitlig identifiering. En apparat kan verka modern men ha funnits tidigare än vi tror; en låt kan höras utanför rollfigurernas värld; en fasad kan ingå i en fiktion inuti en annan. Innan man fastslår att något är fel måste man granska föremålet i sitt sammanhang.

Designarbetet gör det möjligt att förstå dessa nivåer utan ständiga förklaringar. Material, slitage, skyltar och föremålens placering får en plats att verka använd och specifik. Scenografin går inte bara ut på att samla ihop rätt saker: den organiserar relationerna mellan dem så att miljön kan bära handlingar, minnen och sociala skillnader.

Tarantinos känsla av att tiden står stilla uppstår ofta genom en selektiv blick på det förflutna, som fortsätter att leva i nuet. Rollfigurerna kan använda gamla föremål, besöka nostalgiska verksamheter eller gestalta andra tider. Genom att skilja mellan dessa situationer kan man uppskatta den materiella världens rikedom utan att göra blandningen av årtionden till en enda formel eller en automatisk lista över misstag.

Tillbaka till Tarantinos visuella fotografi och teknik.

Visa alla artiklar i Tarantinos visuella stil: bildutsnitt, kamera, ljus och klippning