Tarantinos visuella stil: bildutsnitt, kamera, ljus och klippning

Tarantinos visuella stil: bildutsnitt, kamera, ljus och klippning

Quentin Tarantinos visuella stil styr uppmärksamheten genom kamerapositioner, förändringar i bildskala och relationer mellan kroppar och rum. En rollfigur kan dominera bilden ur en låg kameravinkel eller vara utlämnad i en vid bild. Avståndet har ingen bestämd effekt: en närbild gör det möjligt att se en reaktion, men kan också dölja vad som händer runt omkring. Bildutsnittet avgör vilken information vi delar med huvudpersonerna och vad vi kan upptäcka innan de gör det.

Rörelser, ljus och klippning kompletterar den här fördelningen. En långsam kamerainåkning förändrar intensiteten i ett samtal; ett klipp kan avslöja ett hot eller skjuta upp svaret vi väntar på. Färg och kostym hjälper till att skilja gestalter åt i en komposition, medan fokus skapar relationer mellan olika delar av bilden. De här greppen samverkar. Resultatet beror på den dramatiska situationen och det samordnade arbetet med regi, foto, scenografi och klippning, med lösningar som varierar mellan filmerna. Den vidsträckta miljön i en instängd western och koncentrationen i en kriminell uppgörelse kräver olika sätt att synliggöra faran.

Bilden i Tarantinos filmer fördelar maktförhållanden och mängden information. Ett isolerat ansikte låter oss uppmärksamma en tvekan; flera rollfigurer i samma bild tvingar oss att fördela blicken. Valet beror på konflikten och kan förändras under en scen. Stilen uppstår genom den här organiseringen, liksom genom igenkännbara grepp som låga kamerapositioner, plötsliga förändringar i bildskala och färgstarka kompositioner.

Bildutsnitt och fokus: var blicken ska riktas i bilden

En bild från bagageutrymmet placerar kameran lågt framför rollfigurer som tittar in i bilen. Utrymmets kant och blickarnas riktning skapar en bestämd relation mellan dem som betraktar och det de betraktar. Effekten beror på sammanhanget: positionen kan ge en grupp närvaro, väcka nyfikenhet på vad som döljs eller skapa en känsla av utsatthet.

En bild rakt uppifrån erbjuder en annan rumslig organisering: kameran riktas lodrätt nedåt. Perspektivet gör det möjligt att fördela kroppar, föremål och rörelsevägar som delar av en yta. En sned bildkomposition förändrar däremot linjernas riktning i bilden. Inget av greppen förmedlar i sig en enda bestämd känsla; effekten avgörs av hur det samspelar med rörelser, skådespeleri och närliggande bilder.

Den delade skärpan med split-diopter håller två områden på olika avstånd skarpa med hjälp av ett partiellt optiskt tillbehör. Jay Holben skriver i American Cinematographer från juni 2019 och tar upp Reservoir Dogs som exempel. Tekniken skapar två separata fokusplan, med en övergång som kan vara synlig. Den gör det möjligt att koppla samman ett närliggande element med ett längre bort utan att göra hela det mellanliggande skärpedjupet skarpt.

Rörelse och format: ändra position eller bildskala

En zoom ändrar objektivets brännvidd och bildfält. En kameraförflyttning innebär att kameran rör sig fysiskt och ändrar sin position i förhållande till scenens element. I en artikel om kamerarörelser skiljer American Cinematographer mellan dollyåkning och möjligheten att kombinera den med en zoom. En snabb zoom ändrar bildskalan snabbt för att skapa en visuell accent; en fysisk kamerainåkning förändrar också perspektivförhållandena.

När det gäller tagning utan klipp och följande kamerarörelse måste man skilja mellan varaktighet och förflyttning. En tagning utan klipp håller ihop en dramatisk enhet utan synliga klipp och kan innehålla en stillastående kamera. En åkning kan vara kort. Steadicam är ett stabiliseringssystem, inte en bestämd tagningstid. På skärmen gör följandet det möjligt att upptäcka ett rum samtidigt som vi följer rollfiguren genom det.

I sitt samtal med Scorsese, publicerat av DGA 2019, tillskrev Tarantino Josef von Sternberg dollyåkningen mellan dekorelement i förgrunden, ett grepp som han mindes att han använde i Inglourious Basterds. Dekoren lägger till djupskikt under förflyttningen.

American Cinematographer dokumenterar att The Hateful Eight spelades in på 65 mm-film, med 70 mm-kopior och ett bildformat på 2,76:1. Inspelningsformatet, visningsformatet och bildutsnittets proportioner beskriver olika beslut. Det breda bildformatet gör det möjligt att ställa flera samtidiga reaktioner mot varandra.

Ljus, scenografi och klippning: skapa visuell kontinuitet

Ljussättningen avgör vilka delar av rummet som exponeras och hur ansikten skiljer sig från bakgrunden. Tarantinos färganvändning omfattar också scenografi och kläder: de mörka kostymerna i Reservoir Dogs skapar en enhetlig grupp, medan Brudens gula klädsel i Kill Bill skiljer henne visuellt från många av motståndarna. Kostym och rollfigurens identitet påverkar på så sätt hur bildutsnittet omedelbart uppfattas.

En övergång till svartvitt kan bryta den här färgkontinuiteten och förändra upplevelsen av en sekvens. Effekten hänger samman med var övergången sker och vilka bilder som omger den. Samma synliga val visar inte alltid på samma produktionsmotiv eller samma tidsmässiga betydelse.

Klippningen avgör hur länge en reaktion visas och vilken information nästa bild tillför. En scen kan växla mellan ansiktet på den som frågar och den som måste svara, eller visa dem tillsammans så att spänningen beror på båda. Tarantinos filmteam samordnar de här möjligheterna från inspelningen till klippningen; ljus och scenografi gör de element begripliga som klippningen till sist för samman.

Orden som visas på skärmen är också en del av bilden. I Kill Bill avbryter kapitelrubrikerna handlingens flöde och ger den kommande delen ett namn. De skapar en tydlig paus med egen varaktighet och visuell tyngd innan rollfigurerna åter fyller skärmen.

Bokstävernas storlek, färg och placering kan skapa högtidlighet, energi eller en känsla av folklig underhållning. Typografin delar bildutsnitt med ansikten, föremål och bakgrunder, eller ersätter dem under några sekunder. Den förändringen får oss att gå från att betrakta en handling till att läsa information, vilket förändrar uppmärksamhetens rytm.

Eftertexterna presenterar också namn och ansvarsområden genom en grafisk organisering. Deras informativa funktion samspelar med musiken och öppningens ton. När texten visas under en kamerarörelse eller mot en tom bakgrund skapas en annan relation mellan läsning och rörelse. Filmens visuella identitet börjar också ta form genom dessa beslut.