Sally Menke och Tarantino: samarbetet som gav scenerna tid

Sally Menke klippte Tarantinos långfilmer från Reservoir Dogs till Inglourious Basterds. Hennes arbete hjälper oss att förstå att rytm också skapas genom beslutet om hur länge en blick ska få vara kvar.

Ett långvarigt samarbete och ett delat ansvar

Sally Menke var klippare för Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, de två Kill Bill-filmerna, Death Proof och Inglourious Basterds. Den kontinuiteten gör det möjligt att följa ett gemensamt arbete genom filmer med vitt skilda strukturer och genrer. Samarbetet tog slut när hon dog 2010, före Django Unchained.

Klippning organiserar det inspelade materialet: väljer tagningar, bestämmer längder, för samman blickar och handlingar och bidrar till att forma tonen. Det ska inte förväxlas med att skapa hela den narrativa strukturen. Vissa beslut, som tidshopp eller fristående episoder, kan redan finnas i manus. Arbetet handlar också om att upptäcka hur de fungerar när de får konkreta kroppar, röster och tidsförlopp.

I en intervju med CineMontage 2009 beskrev Menke en växande tillitsrelation med Tarantino och en förståelse som kunde vara underförstådd. Det vittnesmålet gör det möjligt att tala om ett långvarigt samarbete. Det ger däremot inte stöd för att tillskriva dem varje klipp utan dokumentation eller för att reducera hennes roll till att godta eller hejda regissörens önskemål.

Föreställningen om en klippare som bara kortar ned överdrifter är alltför begränsad. En scen kan behöva mer tid för att ett hot eller ett skämt ska fungera. Att välja att stanna kvar i en bild är också klippning. Rytm är inte detsamma som hastighet: den beskriver förhållandet mellan intensitet, pauser och skiftningar i uppmärksamheten.

Från lagret till väntan i Jackie Brown

I Reservoir Dogs, förändrar växlingen mellan lagret och de tidigare händelserna vad vi vet om varje man. Informationen kommer vid tillfällen som förändrar misstankarna. Åskådaren kan återvända till samma situation med en annan förståelse, och klippningen måste vara tillräckligt tydlig för att den förändringen ska skapa spänning.

Inne i lagret tvingar ansiktena och de sårade kropparna fram beslut om var vi ska stanna. En reaktion kan motsäga en annan karaktärs ord; en paus kan göra det svårare att hålla fast vid en lögn. Scenen behöver tid för att vi ska kunna iaktta de här relationerna, även när hotet om våld verkar kräva en omedelbar upplösning.

Pulp Fiction visar en annan förmåga: att bevara en känslomässig kontinuitet i en fragmenterad kronologi. Att se en karaktär igen efter att ha fått veta att han har dött gör inte hans handlingar mindre intressanta. Den narrativa ordningen förändrar vår relation till tiden, och klippningen erbjuder övergångar som gör det möjligt att följa varje episod utan att dess egna spänningar går förlorade.

Klippningen av Jackie Browns klippning har en lugnare energi. Blickar, samtal och förflyttningar kan få ta tid, så att åskådaren uppfattar trötthet, beräkning eller attraktion. Utbytet i köpcentret återger en händelse ur olika synvinklar, så att varje återkomst tillför information om en plats som verkade bekant.

Jämförelsen hindrar oss från att förknippa Menke enbart med iögonfallande klipp. Hennes arbete bidrar också till den varaktighet som låter Pam Grier eller Robert Forster bära en scen utan stora rörelser. Ett litet beslut om när en bild av ett ansikte ska lämnas kan förändra hur mycket vi förstår av en tvekan eller en önskan.

Tonen mellan samtal, humor och våld

I Inglourious Basterds, bygger scener som gården och krogen på en välorganiserad väntan. Samtalet fortsätter medan faran långsamt förskjuts. Klippningen behöver inte hela tiden öka tempot; den kan bevara en skenbar artighet samtidigt som informationen gör varje paus alltmer obekväm.

Humorn tillför ytterligare en svårighet. En replik kan vara både komisk och hotfull i samma samtal. Reaktionen vi ser efteråt avgör om vi fortsätter skratta, blir varse en risk eller upplever båda sakerna samtidigt. Klippningen skapar inte tolkningen på egen hand, men den avgör hur den når åskådaren och vilket omedelbart sammanhang den får.

Förhållandet mellan glad musik och våld kräver också tidsmässiga beslut. En gest kan sammanfalla med en rytm eller skiljas från den; ett klipp kan understryka kontrasten eller låta obehaget byggas upp. Om hela effekten tillskrivs låten förbises samspelet mellan bild, skådespeleri och varaktighet.

Hälsningarna till Sally som spelades in under filminspelningarna visar en känslomässig sida av samarbetet. Skådespelarna vände sig till klipparen som senare skulle se materialet. Gesten synliggör en person vars arbete vanligtvis förblir utanför bild, men ersätter inte en professionell analys av hennes beslut.

Tarantinos senare verk kan inte automatiskt visa vad Menke skulle ha förändrat. Det är rimligt att jämföra filmer, men att föreställa sig vilka klipp hon skulle ha gjort gör en verklig frånvaro till en hypotes som inte går att verifiera. Hennes bidrag kan studeras mer precist i de filmer hon faktiskt klippte och i de vittnesmål hon lämnade om sitt yrke.

Hennes samarbete med Tarantino formade mycket olika sätt att vänta: rånarnas misstro, Jackies strategiska lugn och Landas farliga artighet. Klippningen upprätthåller dessa skillnader genom att avgöra vad som visas, vad som hålls tillbaka och hur länge en situation får förbli olöst innan den förändras.

Tillbaka till Tarantinos fotografi och visuella teknik.

Visa alla artiklar i Tarantinos visuella stil: bildutsnitt, kamera, ljus och klippning