Spegelbilder hos Tarantino: att repetera en identitet och förbereda en handling

Att se sig själv kan vara ett sätt att öva innan man visar sig för andra. Tarantinos speglar låter oss se hur en karaktär förbereder en identitet eller samlar sig inför ett beslut.

En spegelbild visar någon som också betraktar sig själv

En bild framför spegeln rymmer två handlingar: karaktären ser på sig själv och åskådaren ser karaktären göra det. Denna dubbla relation skapar ett särskilt avstånd. Vi ser inte bara ett spontant uttryck, utan en person som kan rätta till sin hållning, prova en gest eller bedöma den bild hen kommer att visa för andra.

En spegelbild betyder inte automatiskt en psykologisk splittring. Den kan användas för att vidga rummet, visa ett ansikte från en annan vinkel eller fånga en reaktion utan att kameran behöver byta position. Den symboliska betydelsen beror på vad karaktären gör och hur scenen skildrar beteendet. En reflekterande yta förvandlar inte i sig någon till två skilda identiteter.

Hos Tarantino är spegeln särskilt användbar för karaktärer som måste uppträda inför andra. Kriminalitet, infiltration och hämnd kräver ofta att man har kontroll över sitt yttre. Förberedelseögonblicket låter oss se arbetet som föregår en till synes självsäker framtoning. Filmen visar en identitet under uppbyggnad innan den sätts på prov.

Bildkompositionen fastslår också hur vi förhåller oss till kroppen. Vi kan se karaktärens rygg och ansikte i spegeln, eller främst få se spegelbilden. De olika valen fördelar närhet och avstånd på olika sätt. Spegelbilden ger oss tillgång till ett uttryck, samtidigt som den påminner oss om att det finns en yta mellan det och oss.

Mr. Orange: att lära sig verka som den man behöver vara

Mr. Orange förbereder sin identitet som infiltratör genom att öva, upprepa och kontrollera berättelsen han ska dra för brottslingarna. Spegeln passar in i detta representationsarbete. Det räcker inte att memorera fakta: han måste verka som någon som har upplevt dem och kan berätta om dem utan att avslöja hur mycket han har förberett sig.

Scenen låter oss jämföra mannen som övar med den som senare uppträder inför gänget. Åskådaren känner till hur en ledighet som andra karaktärer kommer att tolka som äkthet har skapats. Detta informationsövertag skapar en särskild spänning: vi beundrar hans förmåga att spela en roll och vet samtidigt hur mycket som hänger på att han upprätthåller den utan misstag.

Spegeln avslöjar inte någon sann essens gömd bakom täcknamnet. Den visar en person som arbetar med sitt beteende. Den polisiära identiteten och den antagna kriminella identiteten kan inte reduceras till två ansikten på var sin sida av glaset. Konflikten ligger i att samma kropp måste hantera farliga situationer samtidigt som den spelar en roll.

Relationen till Tim Roth bör hållas på en annan nivå. Skådespelaren spelar en karaktär som i sin tur lär sig att spela en roll. Den strukturen gör det möjligt att analysera olika lager av skådespeleri utan att förväxla dem med skådespelarens verkliga liv. Osäkerheten eller koncentrationen i gesterna hör till gestaltningen av Mr. Orange i filmen.

Shosanna: förberedelserna innan hon visar sig

Shosannas förberedelser i Inglourious Basterds använder spegeln som en del av en ritual som förenar klädsel, smink och beslutsamhet. Bilden av Shosanna framför spegeln samlar en offentlig förvandling: hon måste framstå som värdinna för en filmpremiär samtidigt som hon håller fast vid en plan som gästerna inte känner till. Bilden hon visar upp är en del av handlingen.

Musiken ger ögonblicket en energi som går utöver en vardaglig rutin. Åskådaren ser en ceremoniell förberedelse, laddad av det hen vet om huvudpersonens förflutna och plan. Spegeln gör denna koncentration synlig utan att varje tanke behöver förklaras med ord.

Att tolka hennes sminkning som en förberedelse inför strid är lockande med tanke på hämndkontexten. Det bör förbli en tolkning av klippningen och gesterna, såvida man inte hänvisar till ett konkret uttalande från teamet. En bild kan öppna för den associationen utan att alla dess element bildar ett entydigt kodsystem.

Spegelbilden skapar också en gräns mellan det privata förberedelserummet och den offentliga plats där hon ska agera. Innan hon går ut får Shosanna en stund att ordna sitt yttre. Sedan måste hon upprätthålla det inför andras blickar. Övergången mellan de två situationerna gör spegeln till en tidsmässig tröskel, även om den rent fysiskt fortfarande befinner sig i samma rum.

Bild-i-bild-kompositioner hjälper oss att förstå spegelns kompositionsmässiga funktion. Spegelns kant väljer ut ett ansikte i den större bilden och riktar vår uppmärksamhet mot det. Beroende på kamerans position och hur mycket av omgivningen som fortfarande syns kan den skapa intimitet, isolering eller en känsla av övervakning.

Att vända sig bort från spegelbilden kan markera slutet på övningen: karaktären slutar bedöma sin egen bild och går in i en situation där hen inte längre kontrollerar alla blickar.

En jämförelse mellan Orange och Shosanna gör det möjligt att urskilja två olika slags förberedelser. Han måste skapa en erfarenhet som verkar vara hans egen; hon måste dölja en avsikt bakom en trovärdig social fasad. I båda fallen föregår självbetraktelsen andras blickar. Spegeln synliggör det mellanrum där en identitet fortfarande kan övas innan andra avgör om de tror på den.

Tillbaka till Tarantinos bildspråk och visuella teknik.

Visa alla artiklar i Tarantinos visuella stil: bildutsnitt, kamera, ljus och klippning