Barbara Ling och återuppbyggnaden av Los Angeles 1969

Hollywood skulle se bebott ut, som en stad med trafik, arbete och nöjen. Det kravet gjorde återuppbyggnaden mer komplicerad än att bara återskapa fasader.

Barbara Ling var produktionsdesigner för Once Upon a Time... in Hollywood. Hon delade Oscar för bästa scenografi med dekoratören Nancy Haigh, som filmen tilldelades 2020. Priset uppmärksammar två kompletterande ansvarsområden: att utforma och organisera berättelsens miljöer och att ge dem ett materiellt liv genom dekoration och föremål. Att beskriva arbetet som en rekonstruktion utförd av en enda person skulle sudda ut en grundläggande del av processen.

Filmen utspelar sig huvudsakligen i Los Angeles 1969. Ling och hennes team arbetade med en samtida stad där vissa platser fanns kvar och många andra hade förändrats. Utmaningen var att låta befintliga byggnader, visuella restaureringar och återskapade miljöer smälta samman till en och samma urbana upplevelse. Åskådaren skulle kunna ta sig från en väg till en restaurang eller en bostad utan att känna att varje del hörde hemma i en annan film.

En stad i rörelse, inte ett orörligt skyltfönster

Hollywood Boulevard framstår som en gata där personer kör, promenerar och fattar beslut. Denna rörlighet ställer större krav på utformningen. En bakgrund som fungerar från en fast position kan avslöja skyltar från en annan tid när kameran byter plats. Fasader, affischer och skyltfönster måste fungera längs konkreta färdvägar. Historisk rekonstruktion har en rumslig dimension som referensfotografier inte kan lösa på egen hand.

I sin intervju med Awards Daily förklarade Ling att samtida byggande och rivning försvårade återskapandet av det dåtida stadslandskapet. Det hjälper oss att förstå arbetets karaktär: det räckte inte att hitta en gammal plats och filma där. Man behövde undersöka vad som fanns kvar, vad som behövde förändras och vilka delar av staden som bara kunde återskapas genom mer omfattande ingrepp. Forskningen stötte hela tiden på nutidens materiella förutsättningar.

Biograferna spelar en särskilt viktig roll. Deras neonskyltar annonserar program och gör filmer till offentliga evenemang. För Sharon knyter besöket i en biograf där en film hon medverkar i visas samman hennes yrkesmässiga image med en personlig upplevelse. För åskådaren placerar byggnaden upplevelsen i en specifik visningskultur. Staden visar filmen som ett arbete, en affärsverksamhet och ett sätt att tillbringa eftermiddagen.

Det dyker också upp skyltar och verksamheter under korta färder. Att de bara syns en kort stund gör dem inte oviktiga: de bidrar till kontinuiteten mellan längre scener. En färd genom staden behöver tecken på att det finns liv även utanför platserna där handlingen stannar upp. guiden till Once Upon a Time... in Hollywood gör det möjligt att följa hur dessa förflyttningar knyter samman personer som sällan delar samma kunskap om staden.

Rick, Cliff och Sharon lever i olika världar

Rick Daltons bostad uttrycker ett särskilt förhållande till framgång. Där finns bekvämlighet och minnen från en karriär som han är rädd att förlora. Hans hem låter oss föreställa oss en materiell trygghet som står i kontrast till hans yrkesmässiga osäkerhet. Föremål som förknippas med hans offentliga image behöver inte automatiskt vittna om fåfänga: de kan också fungera som bevis på kontinuitet för någon som måste övertyga sig själv om att han fortfarande hör hemma i branschen.

Cliff bor betydligt enklare. Skillnaden mellan deras bostäder synliggör en ojämlikhet som vänskapen inte suddar ut. Rick har ett hem som hänger samman med hans sociala ställning; Cliff organiserar sitt liv kring mer begränsade resurser och en osäker arbetsrelation. Utformningen gör skillnaden begriplig utan en redovisning av deras inkomster. Skalan, läget och användningen av föremålen förmedlar redan information.

Sharon omges av en annan energi: ett liv som verkar röra sig mot nya möjligheter. Den geografiska närheten till Rick innebär inte att deras situationer är likvärdiga. Två grannar kan leva i samma bostadsområde vid helt olika skeden i sina yrkesliv. Filmen använder denna närhet för att knyta samman förväntningar, och miljöerna hjälper till att göra det utan att förvandla personerna till alltför förenklade bilder av triumf eller förfall.

Spahn Ranch förändrar upplevelsen av världen radikalt. Byggnaderna, som förknippas med västernfilmernas spektakel, framstår som en hotfull plats för gemenskap. Det som en gång kunde fungera som inspelningsplats för fiktion rymmer nu en grupp vars regler Cliff inte känner till. Utformningen bevarar platsens materiella karaktär samtidigt som dess nuvarande användning förändrar dess betydelse. Filmens industriella förflutna finns kvar, men garanterar inte längre igenkänning eller trygghet.

Historisk research och fiktionens behov

Ling hade tidigare arbetat med filmer som återskapade äldre tidsperioder, bland annat The Doors. Den erfarenheten gör inte de båda skildringarna av Los Angeles utbytbara. Varje berättelse väljer ut olika områden, aktiviteter och detaljer. Hollywood behöver en stad som stämmer med åskådarens kulturella minne och med personernas särskilda erfarenheter. Att vara trogen en referens löser inte i sig en miljös dramatiska funktion.

Fotot i Once Upon a Time... in Hollywood förvandlar sedan dessa miljöer med hjälp av ljus, objektiv och bildutsnitt. En restaurerad fasad kan få ett varmt ljus som antyder ett inbjudande minne, eller ingå i en mer oroande färd genom staden. Lings scenografi och Haighs dekor utgör den materiella grunden för dessa beslut. Deras bidrag märks i en stad där filmhistorien tycks fortsätta ute på gatorna, medan olika människor fortfarande försöker hitta en plats i den.

Mer information: Tarantinos filmteam.

Visa alla artiklar i Tarantinos filmteam och varje yrkesrolls arbete