Kläderna knyter en kropp till dess arbete, resurser och den bild den vill förmedla. Dessa samarbeten visar hur den relationen förändras mellan filmerna.
Betsy Heimann designade kostymerna i Reservoir Dogs och Pulp Fiction, Sharen Davis i Django Unchained och Arianne Phillips i Once Upon a Time in Hollywood. Dessa meriter gör det möjligt att jämföra tre betydelsefulla samarbeten utan att tillskriva dem hela Tarantinos filmografi. Andra filmer hade andra yrkespersoner bakom kostymerna: en användbar gruppering behöver både erkänna betydelsen av dessa namn och respektera gränserna för deras respektive medverkan.
Kläder kan identifiera en grupp, uttrycka en strävan eller avslöja att någon tillhör en annan generation. De måste också låta skådespelarna röra sig och göra det möjligt för berättelsen att visa förändring: en ren skjorta betyder inte samma sak efter ett övergrepp. Filmkostym arbetar med den här tidsdimensionen. Resultatet går inte att förstå fullt ut genom att isolera ett plagg från handlingarna och relationerna där det förekommer.
Betsy Heimann och kostymernas identitet
Männen i Reservoir Dogs har ett likartat formellt utseende med mörka kostymer, ljusa skjortor och slipsar. Likheten ger dem en gemensam visuell identitet innan berättelsen visar hur de skiljer sig åt. Färgnamnen står i kontrast till de relativt enhetliga kläderna. Åskådaren kan uppfatta gruppen som en yrkesmässig enhet, även om det snart visar sig att enheten bygger på bräckliga överenskommelser och farlig okunskap.
Enhetligheten suddar aldrig helt ut kropparna. Varje skådespelare bär kostymen på sitt eget sätt: ålder, hållning, kroppsvolym och benägenhet att röra sig varierar. Filmen låter oss se de skillnaderna utan att varje man behöver en spektakulär kostym. När sår och fläckar dyker upp förlorar helheten sin ursprungliga prydlighet. Kläderna, som verkade uttrycka kontroll, visar till sist slagets materiella följder.
I Pulp Fiction fortsätter Jules och Vincent att förknippa kostymen med kriminellt arbete, men de hamnar också i situationer som raserar deras visuella auktoritet. När de slutar i lånade kläder förändras deras framtoning inför andra. Förändringen suddar inte ut deras historia och gör inte faran till oskuld; den synliggör att de har förlorat kontrollen över sin egen bild. Komiken uppstår delvis ur avståndet mellan vilka de tror att de är och hur de ser ut nu.
Mia Wallace står för en annan kombination av enkelhet och slagkraft. Den ljusa skjortan och de mörka byxorna framhäver ansiktet, håret och rörelserna. I intervjuer har Heimann beskrivit den visuella kopplingen mellan Mia och männen i Reservoir Dogs. Den yrkesmässiga referensen hjälper oss att förstå designen, men ska inte förvandlas till en biografisk koppling mellan rollfigurerna. Kläderna skapar likheter i attityd utan att visa att de delar ett och samma fiktiva förflutna.
Sharen Davis och möjligheten att välja sitt utseende
I Django Unchained blir klädvalet en händelse i sig. En man som har utsatts för slaveri får möjlighet att framträda på ett nytt sätt. Den iögonfallande blå kostymen är inte bara ett humoristiskt inslag: den gör ett personligt val synligt, ett val som andra rollfigurer kan döma men som han börjar göra på egen hand. Färgernas överdrifter står i kontrast till den brist på självbestämmande som präglade hans tidigare situation.
I sina förklaringar om filmen knöt Davis designen till Thomas Gainsboroughs The Blue Boy. Den konsthistoriska referensen gör inte kostymen till en bokstavlig rekonstruktion av livet för en förslavad man i USA. Den ingår i en fiktion som förenar historia, äventyr och visuella minnen. Sharen Davis kostymdesign i Django Unchained utvecklar detaljerna i den idén och de senare förändringarna.
Djangos utveckling handlar inte om att en extravagant klädsel ersätts av en annan som påstås vara mer korrekt. Han lär sig att använda sitt utseende i olika situationer. Ibland behöver han hävda sin position; ibland spela en roll som hjälper honom att nå Broomhilda. Kläder kan uttrycka frihet och också bli en strategi. Filmen håller fast vid den spänningen mellan den egna identiteten och det sociala skådespelet.
De andra rollfigurerna hjälper till att definiera systemet. Candies elegans hör hemma i en struktur av rikedom och dominans; Schultzs elegans hör samman med ett yrke som kräver trovärdighet och rörlighet. Genom att jämföra deras kläder kan vi förstå maktskillnader utan att anta att välvårdade kläder alltid står för dygd eller att slitage avslöjar moralisk äkthet. Kostymerna placerar rollfigurerna i olika positioner, men det är deras agerande som avgör vad de gör med dem.
Arianne Phillips och Hollywoods generationer
Once Upon a Time in Hollywood behöver låta rollfigurerna dela året 1969 utan att få dem att verka som medlemmar av samma stam. Rick Dalton håller fast vid föreställningar om en yrkesmässig maskulinitet som hör ihop med hans tidigare karriär. Cliff ger ett mer praktiskt och avslappnat intryck. Sharon Tate förmedlar en samtida livfullhet utan att behöva framstå som en abstrakt symbol för hela årtiondet. Phillips arbetar med skillnader i erfarenhet, resurser och offentlig exponering.
Filmen har också kostymer inuti kostymer: Rick förvandlas till roller som han spelar framför en fiktiv kamera. En kostym kan tillhöra rollfiguren vi följer eller den gestalt som rollfiguren spelar i sitt arbete. Den dubbelheten gör att vi känner igen skådespelaren även när hans utseende förändras. Samordningen med Hollywoodfotografin hjälper till att skilja bildlagren åt utan att hela tiden förklara dem genom dialog.
Kostymen och karaktärsidentiteten ställs här inför tre olika problem: att tillhöra en grupp, att erövra ett utseende och att förhålla sig till tidens gång. Heimann, Davis och Phillips bidrar med specifika lösningar på vart och ett. Deras plagg blir minnesvärda eftersom de fungerar i filmen och följer kroppar som förlorar auktoritet, upptäcker möjligheter eller försöker fortsätta bli igenkända.
Läs mer: Tarantinos filmteam.
Visa alla artiklar i Tarantinos filmteam och varje yrkesrolls arbete
