Ljudet fortsätter att bygga upp scenen när kameran inte visar varifrån det kommer. Stateman och Cohen arbetar med relationen mellan det synliga och det hörbara.
Wylie Stateman och Harry Cohen inledde sitt samarbete med Quentin Tarantino i Kill Bill. Stateman har ansvarat för ljudklippningsarbetet och Cohen för ljuddesignen. Deras ansvarsområden kompletterar varandra: att organisera uppbyggnaden av ljudspåret och utveckla material som kan uttrycka en handling, en plats eller ett perspektiv. Att båda har varit en del av teamet under lång tid innebär inte att man automatiskt kan tillskriva dem varje ljud i en film, som skapas genom många olika yrkesinsatser.
I en intervju med Matthew Toffolo från 2016 beskrev Stateman sitt arbete som en kreativ samordning där ljudet följs från planering till leverans. Det perspektivet hjälper oss att förstå att ljudspåret behöver en helhetsmässig organisation. En nära röst, en sång och ett avlägset ljudlandskap kan finnas samtidigt, men scenen förändras beroende på vilket av dem som fångar vår uppmärksamhet i ett visst ögonblick.
Att arbetsleda, formge och mixa är olika ansvarsområden
Arbetsledningen kräver en helhetssyn: vilka element som behövs, hur de hänger ihop och vilka beslut som måste samordnas med andra avdelningar. Ljuddesign kan inriktas på att skapa en särskild identitet för en handling eller på att omforma material så att det fungerar i filmen. Slutmixen organiserar nivåer, placeringar och relationer mellan olika element. Uppgifterna samspelar, men deras eftertexter är inte synonymer.
De ska inte heller förväxlas med direktljudinspelning. Röster som spelas in under inspelningen hör till en annan fas och utförs av andra yrkesgrupper, även om de senare kan behöva redigeras och bearbetas. Om alla yrkesroller klumpas ihop under etiketten ”ljud” blir den kedja av beslut osynlig som gör det möjligt att tydligt höra ett samtal samtidigt som omgivningsljud, musik och handlingar pågår runt omkring.
I Kill Bill, kan den kedjan skapa mycket olika ljudbilder. Ett slag kan kännas torrt och nära; ett annat kan ingå i en överdriven stilisering av kampen. Steg kan varsla om någons närvaro eller dränkas av musiken. Valet styrs inte alltid av hur högt ljudet från föremålet skulle vara i verkligheten. Det beror också på vilken information och energi scenen behöver förmedla.
Åskådarens upplevelse beror på kontraster. Om allt kräver uppmärksamhet med samma intensitet blir det svårt att urskilja vad som förändras. Ett relativt tyst ögonblick kan förbereda ett plötsligt utbrott; ett ljudlandskap som pågår hela tiden kan göra det märkbart när det försvinner. Stateman och Cohen arbetar inom en filmtradition som använder sådana skillnader för att gå från samtal till hot, utan att någon verbal förklaring behöver förebåda varje övergång.
Inglourious Basterds: ljudet av en film i filmen
Nationens stolthet, propagandafilmen som visas i Inglourious Basterds, måste skilja sig från världen som omger den. Dess ljudidentitet bidrar till att vi känner igen en iscensättning som skapats för att entusiasmera den nazistiska publiken. De krigshandlingar som visas har åskådare inne i fiktionen, samtidigt som vi också ser under vilka omständigheter filmen visas. Den skillnaden i position förändrar vad samma skott betyder för dem som hör dem.
Skillnaden mellan visningen och salongen styr också uppmärksamheten. Åskådaren hör en krigsskildring samtidigt som hen känner till faror som besökarna inte känner till. Ljudet från filmen i filmen kan fylla rummet och bidra till att vissa handlingar går obemärkta förbi i fiktionen. På så sätt knyter ljudspåret samman två berättelsenivåer som bilden växlar mellan och upprätthåller känslan av att båda utspelar sig i samma byggnad.
Det arbetet kräver mer än att lägga till en igenkännbar distorsion. Ljudets karaktär måste stämma överens med platsen vi lyssnar från och det som händer omkring oss. En röst som kommer ur högtalare har inte samma närvaro som en person i närheten. Scenen kan använda den skillnaden för att flytta vår uppmärksamhet mellan representationen, publiken och hotet. Ljudets konkreta karaktär hjälper oss att förstå vad som hör till respektive nivå.
Det ljuddesignarbete som Wylie Stateman utfört gör det möjligt att undersöka andra konkreta exempel. I en yrkesprofil är det viktigt att se att dessa effekter uppstår genom samordnade beslut och en dialog med klippningen. Ljudspåret kan skapa en kontinuitet som förenar separata bildrutor eller introducera ett brott som förändrar vår uppfattning av rummet utan att scenen behöver bytas.
Hollywood och en stad som hörs i flera lager
Once Upon a Time... in Hollywood förenar trafik, radio, samtal och tv-produktioner. Staden slutar inte vid bildrutans gränser: motorer och radiosändningar antyder en aktivitet som fortsätter utanför den. Samtidigt kan en radio följa med en rollfigur under en resa och skapa känslomässig sammanhållning. Ljudet gör en färd genom olika miljöer visuellt beboelig.
I intervjuer om filmens produktion skiljer man också mellan Statemans arbete och ljudmixarna Mike Minkler och Christian Minklers arbete. Den precisionen hjälper oss att förstå hur de slutliga relationerna mellan ljudmaterialen skapas. Lyssnaren får en sammanhängande upplevelse, även om olika personer har bidragit bakom kulisserna. En analys av ljudmiljöer, foley och ljudlandskap utvecklar dessa funktioner utan att reducera dem till ett enda namn.
Samarbetet mellan Stateman och Cohen gör att en film kan förändra sin ljudmässiga täthet utan att förlora tydlighet. Ett rum kan kännas bebott, en gata kan fortsätta bortom kameran och en tv-sändning kan höra till en annan tid. Deras arbete handlar inte bara om att göra våldet mer högljutt: det organiserar vad vi hör, varifrån det tycks komma och hur mycket mentalt utrymme som lämnas åt det vi ännu inte kan se.
Läs mer: Tarantinos team.
Visa alla artiklar i Tarantinos filmteam och varje yrkesrolls arbete
