Rösterna från Mansons unga kvinnor: en sång med oskyldig fasad

Gruppens röster skapar en känsla av gemenskap innan filmen visar deras hotfulla sida.

Vilken sång sjunger de unga kvinnorna

Sången som förknippas med de unga kvinnorna i Mansons grupp anges som I’ll Never Say Never to Always, skriven av Charles Manson. Den brukar också identifieras som Always Is Always Forever. I Once Upon a Time... in Hollywood hörs den när de unga kvinnorna sjunger medan de går längs gatan, i samband med att de letar efter mat bland soporna. Den ska inte automatiskt placeras som bakgrundsmusik under hela besöket på Spahn Ranch.

Skillnaden mellan ett framträdande inne i scenen och en inspelning som lagts till utifrån är viktig. Här kommer rösterna från personerna vi ser. Sången är en del av en gemensam aktivitet och gör att gruppen framstår som en liten, rörlig gemenskap. Det är inte bara en skiva som filmklippningen använder för att beskriva några människor på avstånd.

Upphovsmannen bidrar med en oroande upplysning, men filmen stannar inte upp för att förklara den med en skylt. Den som känner till sången kan känna igen en direkt koppling till Manson; den som inte känner till den möts först av en melodi som verkar vänlig. Båda upplevelserna är möjliga. Den omedelbara effekten beror på förhållandet mellan rösterna och den vardagliga miljön, snarare än på en encyklopedisk förståelse av sångens ursprung.

Den mjuka sången och gruppens identitet

När de sjunger tillsammans förvandlas en undanskymd syssla till en gest av samhörighet. De unga kvinnorna rör sig samordnat, utan att behöva få uttryckliga order. Upprepningen och melodins enkelhet förstärker känslan av närhet. Åskådaren kan ana ett gemensamt liv, vanor och en repertoar som finns där redan innan någon huvudperson anländer.

Känslan av oskuldsfullhet är ingen tillförlitlig beskrivning av deras inbördes relationer. Filmen använder den ytan för att skapa en skillnad mellan hur något verkar och vad man vet. Den publik som känner till det historiska sammanhanget hör något fridfullt samtidigt som den anar ett våld som ännu inte syns i bild. Hotet kräver inte att sången får en konventionellt olycksbådande ton.

Därför är det missvisande att kalla allt ljud som förknippas med gemenskapen för psykedelisk folk. Etiketten kan antyda ett kulturellt landskap, men den ersätter inte identifieringen av ett verk och förklarar inte hur det framförs. Här är det den gemensamma sången och dess plats i handlingen som spelar roll. En gitarr, en studiainspelning eller en särskild psykedelisk effekt ska inte läggas till beskrivningen om det inte är sådant man hör.

Gatan och ranchen har olika ljudlandskap

Besöket på ranchen bygger upp oron med andra medel: pauser, spända samtal, blickar och svårigheten att få träffa George Spahn. Om hela sekvensen görs till en enda lång ström av mjuka harmonier suddas dess faktiska utformning ut. Den inledande sången kan dröja sig kvar i minnet, men den förklarar inte varje senare ögonblick med Mansons anhängare.

Soundtracket till Once Upon a Time... in Hollywood innehåller dessutom radiolåtar, musik från andra filmer och framträdanden som sker i berättelsen. De unga kvinnornas sång har en särskild plats i helheten. Dess betydelse ligger i att visa hur en gemenskap känner igen sig själv genom rösten, medan åskådaren tolkar samma förtrolighet utifrån en annan kunskap.

Scenen behöver inte återge hela texten för att vi ska förstå kontrasten. Det räcker med förhållandet mellan det gemensamma framförandet och sammanhanget det förekommer i. Den återhållsamheten gör sångens mildhet mer oroande: det som skulle kunna låta som ett spontant uttryck för gemenskap tillhör också en grupp organiserad kring en auktoritet som filmen till stor del håller utanför bild.

Tillbaka till guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.

Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film