Psykedelisk rock i Hollywood, 1969: täthet, radio och en förändrad natt

Once Upon a Time... in Hollywood blandar radiopop med rock med större tyngd. Kontrasten låter samma stad gå från ett ljus och rörelse till en natt där ljuden väger på ett annat sätt.

En musikalisk stad tillhör inte en enda genre

Soundtracket till Once Upon a Time... in Hollywood samlar inspelningar från sextiotalet med olika stilar. Utgivningsåret gör inte automatiskt en låt till psykedelisk rock, och gitarrljud räcker inte för att klassificera den som garagerock. Filmen bygger upp ett varierat program, nära en radioerfarenhet där olika repertoarer och publikgrupper samsas.

Deep Purples version av Hush och Vanilla Fudges tolkning av You Keep Me Hangin’ On visar en mer intensiv sida av ljudbilden. Båda versionerna har egna identiteter och ska inte förväxlas med inspelningarna av låtarnas tidigare upphovspersoner eller artister. Arrangemanget förändrar relationen till en komposition som kan kännas igen i ett annat sammanhang.

Orgelns täthet, det ihärdiga rytmiska drivet och röstens tyngd kan föra lyssningen närmare psykedelisk rock eller framväxande hårdrock. Dessa kategorier korsas historiskt, men är inte en och samma etikett. Analysen blir mer precis när den beskriver vad som utmärker en inspelning och hur den fungerar i scenen, i stället för att kalla hela 1969 års repertoar psykedelisk.

Vanilla Fudge och förvandlingen av klimaxet

You Keep Me Hangin’ On får en avgörande närvaro under den avslutande våldsscenen. Vanilla Fudges version tänjer ut och laddar en låt med spänning, en låt som också finns i en helt annan tolkning av The Supremes. Tarantino väljer just den här formen, inte en abstrakt melodi som skulle ge samma effekt oavsett artist.

Musiken ackompanjerar en situation där Cliffs perception är förändrad och där åskådaren känner igen ett hot som han uppfattar på sitt eget sätt. Man bör inte dra slutsatsen att varje ljudgrepp bokstavligen återger vad rollfiguren hör under påverkan av en substans. Filmen kan kombinera hans upplevelse, det objektiva skeendet och en musikalisk utformning riktad till publiken.

Temats intensitet är inte heller detsamma som enkel glädje. Dess upprepningar och kontraster kan bära upp upprördhet, ihärdighet och en känsla av att något svämmar över. Våldet behöver inte stå i motsats till en oskuldsfull yta på samma sätt som i andra exempel hos Tarantino. Här kan musiken öka trycket i en scen som redan har lämnat vardagens normalitet.

Åskådarens historiska kunskap tillför ytterligare ett lager. Filmen har placerat sina händelser nära en verklig tragedi, men slutet tar en alternativ fiktiv väg. Låten deltar i den riktningsförändringen utan att på egen hand förklara dess innebörd. Effekten beror på den uppbyggda förväntan och skillnaden mellan det man fruktar och det som till slut sker.

Valet av en lång version med tydliga kontraster ger klippningen partier av väntan och urladdning. Alla musikaliska förändringar behöver inte sammanfalla med ett slag för att det ska finnas ett samband. Scenen kan utnyttja en ihållande spänning och låta vissa handlingar framstå som mer abrupta mot den.

Radiobilturerna har en annan energi

Under färderna genom Los Angeles bjuder många låtar på en annan lätthet. Bilen, reklamen och programledarens röst låter oss vistas i en dag där allt inte omedelbart kretsar kring brott. soundtracket till Once Upon a Time... in Hollywood ger utrymme åt det vardagliga livet innan publiken reducerar det till de historiska personernas öde.

Kontrasten mellan bilturerna och klimaxet kräver ingen absolut uppdelning mellan oskuldsfull pop och mörk rock. En och samma epok rymmer båda uttrycken och många mellanlägen. Filmen kan gå från det ena till det andra för att förändra uppmärksamheten, men det gör inte en musikgenre till orsaken till faran eller till en moralisk spegel av dem som lyssnar på den. Sambanden mellan låtarna och handlingarna är mer komplexa.

Radion ger psykedelian och rocken en kollektiv dimension. Låtarna är inte alltid personliga val av Cliff eller Rick. De kan ingå i ett program som de båda lyssnar på och som staden delar. Det gör att man inte kan tillskriva varje rollfigur en personlig lista över musiksmak utifrån allt som spelas medan de kör.

Det historiska urvalet är inte heller en fullständig rekonstruktion av vad en radiostation sände under en exakt timme. Filmen ordnar materialet för att skapa en tidskänsla. Radioarkiv ger textur och trovärdighet, medan klippningen bestämmer längd, närhet och relation till bilderna. Känslan av vardaglig kontinuitet är en filmisk konstruktion.

Den tyngre rocken i Once Upon a Time... in Hollywood är viktig eftersom den förekommer i den varierade ljudvärlden. Vanilla Fudge representerar varken hela årtiondet eller all musik i filmen, utan erbjuder en särskild form av spänning för ett särskilt ögonblick. När man lyssnar på den tillsammans med lättheten under andra bilturer går det att uppfatta hur staden förändras under en natt, utan att göra låtarna till en heltäckande förklaring av den historia som filmen väljer att föreställa sig på nytt.

Tillbaka till guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.

Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film