Efter presentationen av Rick och Cliff i tv förändrar Treat Her Right filmens skala och energi. Låten för oss från en konstruerad yrkesbild till huvudpersonernas rörelser genom sin värld.
Roy Head & The Traits drar i gång förtexterna
Treat Her Right är inspelningen med Roy Head & The Traits som ackompanjerar förtexterna till Once Upon a Time... in Hollywood. Låten släpptes 1965 och hör hemma i skärningspunkten mellan rhythm and blues, soul och rock, som präglar stora delar av långfilmens musikaliska landskap. Den kommer in efter den svartvita tv-presentationen av Rick Dalton och Cliff Booth och förändrar omedelbart tonen i hur vi börjar följa dem.
Låten är inte specialskriven för filmen och framförs inte av Leonardo DiCaprio. Att identifiera Roy Head och hans grupp gör det lättare att skilja musiken som används i berättandet från de musikframträdanden som Rick gör inom ramen för sin fiktiva karriär. I förtexterna hör vi en äldre inspelning som formar vår uppfattning om karaktärerna, trots att de inte behöver förklara sin relation till låten.
Tv-inledningen hade redan slagit fast en yrkesmässig hierarki: Rick är stjärnan och Cliff beskriver sin roll som stuntman. Musiken öppnar för en mer fysisk upplevelse av deras relation. Vi ser dem röra sig och förflytta sig tillsammans, och låtens energi får duon att framstå som en tydlig enhet innan vi känner till alla spänningar mellan dem. Arbete, vänskap och vana går att ana i hur de är tillsammans.
Årtalet då inspelningen gjordes hjälper också till att förstå valet. En film som utspelar sig 1969 behöver inte bara använda låtar som gavs ut det året. Människor lyssnar på äldre hits och behåller musiksmaker som inte förändras med kalendern. Treat Her Right tillför en energi som finns tillgänglig i huvudpersonernas kulturella värld, utan att inledningen blir en kronologisk uppvisning i de allra senaste skivnyheterna.
En rytm som driver på rörelsen
Låtens omedelbara dragningskraft kommer ur dess rytmiska driv och hur blåssektionen svarar på sången. Framförandet har en envishet som driver lyssnandet framåt även när bilderna byter plats. Musiken skapar en annan sorts kontinuitet än den rumsliga: vi behöver inte se varje bildruta som en del av exakt samma förflyttning för att känna att förtexterna håller en gemensam riktning och fart.
Heads röst förenar kontroll med strävhet. Han kan driva fram en fras och låta instrumenten svara, vilket skapar en känsla av utbyte. Det passar väl för presentationen av två män vars relation bygger på inövad samordning. Det betyder inte att texten bokstavligen beskriver vänskapen mellan Rick och Cliff. Effekten kommer till stor del från framförandet och hur väl det passar till rörelsen, utan att varje ord måste översättas till en berättarmässig motsvarighet.
Låten kräver inte heller att klippningen mekaniskt följer varje musikslag. En bild kan ligga kvar medan rytmen fortsätter i bakgrunden, och den skillnaden gör att en handling kan kännas naturlig. Åskådaren får en jämn framåtdrivande kraft utan att nödvändigtvis känna att karaktärerna rör sig som dansare i en koreografi. Musiken ger dem energi, men lämnar utrymme för att deras gester ska kännas som en del av en vanlig dag.
Den användningen hänger samman med soul och funk i Tarantinos filmer, även om Treat Her Right måste få behålla sin särskilda identitet. Röstens styrka, instrumentens anslag och de korta fraserna blir en direkt inbjudan att kliva in i filmen. Låten fungerar som en självsäker öppning, redan innan berättelsen visar hur mycket rädsla och ovisshet huvudpersonernas liv rymmer.
En självsäker inledning före osäkerheten
Den inledande energin står i kontrast till det vi snart får veta om Rick Dalton. Hans offentliga image kan fortfarande fylla en skärm med auktoritet, men ett yrkessamtal räcker för att visa hans oro inför framtiden. Låten ljög inte när den presenterade honom som vital. Den visade en verklig sida av hans utstrålning, som kan samexistera med rädslan för att hamna på efterkälken. Denna samexistens gör övergången från förtexterna till de första längre scenerna mer komplex.
Cliff Booth delar samma fysiska självsäkerhet, men har inte exakt samma yrkesmässiga position som Rick. Musiken kan föra samman dem som en duo, samtidigt som filmen behåller skillnaden mellan den som är känd och den som arbetar för att upprätthålla en del av den bilden. Inledningen etablerar deras förtrolighet och låter skillnaderna framträda senare, inom ramen för en relation vi redan förstår. Innan vi bedömer deras villkor har vi sett att de kan vara tillsammans.
Valet av en så energisk inspelning förändrar också de förväntningar som följer med den historiska tidpunkten. Den som känner till morden i augusti 1969 kan vänta sig en inledning präglad av olycksbådande förebud. I stället ger filmen utrymme åt rörelsens glädje, musiken och vardagslivet. Det historiska hotet finns där för den informerade åskådaren, men det fyller inte hela karaktärernas känslomässiga horisont från första stund.
Treat Her Right inleder också den officiella soundtracket, där den går att lyssna på utan bilderna. Den placeringen bevarar låtens funktion som entré: rösten och rytmen förbereder oss på en lyssning som senare också rymmer radio, rock, reklam och stunder av melankoli. I filmen etablerar låten en inledande beredskap att följa Rick och Cliff. Berättelsen kan göra dem sårbara, motsägelsefulla eller oroande eftersom den först har låtit dem träda in med en omedelbar och gemensam närvaro.
Mer sammanhang i guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.
Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film
