Wolf’s Tooth: Brandys mat och Cliff Booths rutin

Wolf’s Tooth förvandlar en vardaglig syssla till ett litet porträtt av Cliff Booth. Burkarnas design bidrar med humor, medan tiden han lägger på att servera maten låter oss se hur han förhåller sig till Brandy.

Ett påhittat märke för en fiktiv hund

Wolf’s Tooth är det fiktiva hundmatsmärke som förekommer i Once Upon a Time... in Hollywood. Cliff Booth använder det för att mata Brandy, sin följeslagare i husvagnen. Burkarna är en del av rekvisitan som skapades för filmen, med särskilda grafiska etiketter och en hotfull vargemblem. Den aggressiva reklambilden står i kontrast till den stillsamma scenen där maten blir en del av vardagslivet.

Dokumentation av bevarade filminspelningsföremål visar etiketter med smaker av tvättbjörn, råtta, katt, fågel och ödla. Den här variationen hör till humorn i den påhittade produkten. Den beskriver inte vad djuren åt under produktionen och säger inget om en verklig kost. Skämtet består i att erbjuda en katalog med byten som inte hör hemma i en vanlig matvarumärkes vokabulär, som om förpackningen ville bevara en vildsinthet som konserverna har gjort hemtam.

Namnet och grafiken kan förstås som en del av Tarintinos fiktiva sidomärken. En påhittad produkt gör det möjligt att fylla scenen med information utan att använda ett välkänt företag. Den ger också utrymme för överdrifter: märket kan utlova en aggressiv personlighet, medan Brandys beteende styrs av kommandon, vanor och uppmärksamhet. Förpackningen talar om vildsinthet; scenen visar en relation som formas av omsorg och disciplin.

Burkarna har dessutom en mycket konkret fysisk närvaro. De förvaras, öppnas och töms. Tittaren behöver inte läsa alla etiketter för att förstå vad de används till. Typografin och färgerna ger den som lägger märke till dem ytterligare information, men handlingen är begriplig även när förpackningens text går obemärkt förbi. Föremålet fungerar effektivt som en del av en rutin innan det blir en kuriositet för samlare.

Matningen som ett sätt att presentera Cliff

Cliffs återkomst till sitt hem förlänger arbetsdagen efter jobbet hos Rick. Filmen ägnar tid åt färden och därefter åt att förbereda Brandys mat. Det påverkar hur vi uppfattar karaktären: mannen som kör en filmstjärna har ett eget liv när han inte längre står till hennes tjänst. Husvagnen, tv:n och burkarna placerar det livet på en helt annan materiell nivå än huset med pool.

Förberedelserna ger upphov till en rad små ljud: burkarna hanteras, maten faller ner och rörelserna kring matskålen. Jämfört med de vidsträckta färderna genom Los Angeles krymper scenen utrymmet till handlingar på nära håll. Uppmärksamheten flyttas från bilens hastighet till en rutin som upprepas utan att behöva bli ett skådespel. Ljudet gör att hushållsarbetet får tyngd och en märkbar varaktighet.

Brandy tittar på och väntar. Cliff bestämmer när hon får börja äta, och väntan visar att de redan har ett etablerat sätt att kommunicera. Det behövs ingen lång historia om dressyr för att förstå att de delar vanor. Filmen introducerar en förtroendefull relation som också rymmer auktoritet. Hunden känner mannen, och han vet att hon följer hans anvisningar på ett bestämt sätt – något som blir viktigt när omgivningen slutar vara lugn.

Scenen säger något om Cliff Booth utan att lösa alla hans tvetydigheter. Hans omsorg om Brandy kan verka kärleksfull, men den räcker inte som moraliskt bevis för hur man ska tolka andra delar av hans liv. Karaktären förenar vardaglig omsorg med våld och ett förflutet som filmen lämnar öppet. Att se hur han matar hunden ger oss inblick i en bestämd sida av honom, utan att göra den till ett allmänt intyg på oskuld eller godhet.

Från vardagsrutin till slutscenens handling

Brandys närvaro i slutet blir tydligare eftersom filmen tidigare har visat deras samliv. Publiken känner igen hunden och förstår att hon har en praktisk relation till Cliff. Hennes reaktion när angriparna bryter sig in kommer inte ur ett berättarmässigt tomrum. Matningsrutinen har lagt grunden för en ömsesidig uppmärksamhet, vilket gör det lätt att snabbt förstå de senare kommandona, även mitt i scenens kaos.

Burkarna bidrar till att skapa den här vardagliga världen utan att uttryckligen förebåda ett framtida våldsamt ingripande. Vid första visningen kan de verka som en humoristisk detalj i miljön. Efter slutscenen får hemmabilden en annan klang: filmen hade lagt tid på att visa vem som bor med Cliff och hur han beter sig. Föremålet bidrar till den förberedelsen genom sin vardagliga funktion, inte för att varje färg på förpackningen döljer en hemlig ledtråd.

Kontrasten mellan Wolf’s Tooths vildsinta reklam och Brandys lydnad skapar också en ironi. Hotet som designen gör till ett skämt får en viss motsvarighet i handlingen, men hunden beter sig inte som en varelse utom kontroll i alla situationer. Filmen skiljer mellan vila, mat och reaktion på fara. Den variationen hindrar oss från att reducera Brandy till ett ständigt aggressivt bihang.

Wolf’s Tooth har alltså en liten och tydlig roll i berättelsen. Märket ger husvagnens interiör karaktär, bidrar med grafisk humor och följer med i en scen som etablerar en relation. Det blir mer intressant när man ser burken bredvid matskålen, Brandys väntan och Cliffs gester. Designen och handlingen bär upp varandra: ett påhittat märke verkar höra hemma i ett hem eftersom någon använder det så naturligt som en vana.

Läs mer i guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.

Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film