Tarantinos sidomärken: vilka produkter är verkliga och vilka är påhittade?

Produkterna runt rollfigurerna blandar filmiska påhitt med befintliga varumärken. Kombinationen gör miljöerna bekanta och skapar utrymme för humor genom ett namn, en etikett eller ett kort framträdande.

Påhittade drycker i välbekanta miljöer

G.O. Juice är ett av de fiktiva varumärken som förekommer i Tarantinos filmer. I Kill Bill Vol. 1 syns det i en annons som smälter in i den japanska stadsmiljön; i Death Proof blir det en del av föremålen som huvudpersonerna hanterar under sitt stopp. Förskjutningen i skala är betydelsefull: ett namn som först syns på en reklamyta kan senare dyka upp på en burk. Varumärket verkar ha ett kommersiellt liv utanför den del av berättelsen vi ser.

Det intrycket bevisar inte att det finns en detaljerat utformad företagsstruktur. Filmerna förklarar inte vem som tillverkar drycken, var företagets kontor ligger eller hur den distribueras mellan länder. Åskådaren får tillräckligt många ledtrådar för att känna igen en produkt, på samma sätt som man känner igen många verkliga annonser utan att känna till företagets historia. Fiktionen utnyttjar den visuella igenkänningen och låter resten förbli underförstått.

Tenku Beer har samma sorts grafiska närvaro i Kill Bill. Dess framträdande som annons bidrar till att ge omgivningen en kommersiell prägel. Det är bäst att behålla det synliga namnet och låta bli att komplettera med påhittade uppgifter om alkoholhalt, ingredienser, grundare eller lanseringsdatum. Reklamen visar att ett varumärke finns i filmens värld; den ger varken en produktkatalog eller en ekonomisk historia om det fiktiva Japan.

De båda exemplen visar ett diskret sätt att bygga upp miljöer. Filmstäder behöver ytor som verkar upptagna av verksamheter, budskap och konsumtionsvanor. En påhittad annons kan fylla den funktionen utan att berättelsen behöver stanna upp och förklara den. Den som känner igen återkomsten får en extra blinkning; den som inte gör det ser ändå en begriplig och tillräckligt vardaglig miljö.

Wolf’s Tooth och humorn på en förpackning

Wolf’s Tooth är det fiktiva hundmatsvarumärke som förknippas med Brandy i Once Upon a Time... in Hollywood. Burkarna ingår i rutinen när Cliff Booth matar sin hund. Designen har en aggressiv identitet och medvetet extravaganta varianter. Propstores rekvisitakatalog dokumenterar etiketter som skapades för produktionen, med namn på djur som råtta och tvättbjörn. Det är information om rekvisitan, inte en beskrivning av kommersiellt tillgängligt foder.

Varumärket fungerar annorlunda än en annons som passerar bakom en rollfigur. Cliff hanterar burkarna, öppnar fodret och bestämmer när Brandy får äta. Produkten blir en del av den synliga relationen mellan dem. Den grafiska humorn samsas med en vardaglig handling som karakteriserar mannen och hunden utan att det behövs någon förklarande utläggning om hennes träning eller vanor.

Wolf’s Tooth-hundmatsburken förtjänar en egen analys på grund av kopplingen till scenen. I en jämförelse mellan varumärken är det relevanta att föremålet har utformats för att ingå i en rutin. Förpackningen visas inte som ett samlarobjekt som ställs fram för kameran: den har tyngd, låter och fyller en praktisk funktion. Namnet ger en ironisk kommentar om hundens karaktär, men ersätter inte det som hundens och Pitts skådespeleri förmedlar.

Det finns heller ingen anledning att låta varumärket dyka upp i andra filmer bara för att Red Apple eller Big Kahuna återkommer i flera titlar. Varje produkt har en egen, belagd förekomst. Ett varumärke som skapats för ett verk kan bidra till regissörens övergripande stil utan att automatiskt bli ett återkommande företag. Kontinuiteten bör följa de faktiska framträdandena, inte en förväntan om att alla inslag har dolda kopplingar.

Även verkliga varumärken hör hemma i dessa miljöer

Shiner Bock, som syns i barscenerna i Death Proof, är en verklig öl. När den förekommer bidrar den till att förankra miljön i Texas genom en referens som vissa åskådare känner igen. Den regionala funktionen kräver inte att alla känner till bryggeriets historia. För den som inte känner igen namnet bidrar flaskorna och skyltarna ändå till känslan av ett välbesökt ställe, med produkter och dekorationer som samlats på hög.

Frukostflingorna är ett annat fall där en korrigering behövs. Fruit Brute och KaBoom hittades inte på av Tarantino: båda hör till General Mills kommersiella historia. Fruit Brute förekommer i Pulp Fiction och Reservoir Dogs; KaBoom syns i Vernitas kök i Kill Bill. Förpackningarnas färgstarka utseende kan få dem att verka som skämt som skapats för scenen, men det förändrar inte deras verkliga ursprung.

Blandningen av verkliga och fiktiva produkter gör att en logotyp i bild inte i sig kan användas som bevis för betald reklam. Att se ett varumärke visar att det finns med i bilden; att känna till avtalet som gjorde det möjligt att använda det kräver ytterligare dokumentation. General Mills har till exempel beskrivit Fruit Brutes förekomst i de här filmerna utan att framställa den som ett formellt samarbete. Den preciseringen hindrar oss från att ta varje igenkännligt föremål för en påstådd reklamkampanj.

Förpackningarna fyller dessutom olika funktioner. En flaska kan placera ett samtal i en viss miljö, en kartong kan skapa en visuell kontrast till våldet och en hundmatsburk kan göra en vardaglig rutin konkret. Att enbart samla dem som dolda referenser gör att deras funktion i scenerna går förlorad. Varumärket är ett läsbart namn, men föremålet har också rörelse, storlek och ljud och samspelar med kropparna som använder det.

Kombinationen skapar en värld som känns nära utan att vara en exakt kopia av vår egen. Verkliga referenser väcker kulturella minnen; de påhittade gör det möjligt att finjustera humorn och tonen och skapa igenkänning mellan filmerna. Blandningen blir mer intressant när skillnaden mellan dem bevaras: G.O. Juice och Wolf’s Tooth vidgar fiktionen, medan Shiner Bock och Fruit Brute för in fragment av en materiell kultur som redan fanns utanför filmduken.

Fortsätt till Tarantinos universum: kopplingar, varumärken och teorier.

Visa alla artiklar i Så hänger filmerna i Tarantinos universum ihop