Cabo Air definierar Jackies arbetsvillkor; Teriyaki Donut finns på platser för genomfart och möten. Båda varumärkena gör vardagslivet trovärdigt, även om de inte har samma betydelse för handlingen.
Cabo Air och jobbet Jackie inte har råd att förlora
Cabo Air är det fiktiva flygbolag som Jackie Brown arbetar för. Dess identitet syns på uniformen och i samtalet som förklarar huvudpersonens yrkessituation. Jackie beskriver jobbet som långt under sin tidigare erfarenhetsnivå, men också som en möjlighet hon behöver behålla. Företagets namn kopplas till en konkret otrygghet, inte till ett löfte om resor eller en enkel flygplatskuliss.
Flygbolaget gör att resorna mellan Mexiko och USA blir en del av vardagen på jobbet. Ordell utnyttjar den här trafiken för att flytta pengar med hjälp av Jackie. Filmen gör därför inte hela flygbolaget till en kriminell organisation och hävdar inte heller att dess chefer deltar i smugglingen. Brottet utnyttjar en anställds position; det räcker inte för att tillskriva ett helt företag medverkan i fiktionen.
I Jackie Brown, skapar uniformen en tvetydig bild. Den visar en yrkeskvinna som rör sig vant på flygplatsen, men påminner också om den tjänst hon klamrar sig fast vid. Inledningssekvensen ger hennes rörelser värdighet och närvaro innan vi får veta vilka ekonomiska svårigheter hon har. Cabo Air ingår i den gestaltningen: arbetet är inte en detalj som lagts till i efterhand, utan ett synligt sätt att vara i världen.
Det fiktiva varumärket bör skiljas från de verkliga platser som användes vid inspelningen. LAX bidrar med korridorer, terminaler och igenkännbar arkitektur; uniformen identifierar ett företag som skapats för berättelsen. Kombinationen får Jackie att framstå som en del av en befintlig infrastruktur, utan att filmen behöver använda namnet på ett verkligt flygbolag för att beskriva hennes dåliga arbetsvillkor.
Teriyaki Donut i två filmer
Teriyaki Donut förekommer som en fiktiv verksamhet i Pulp Fiction och återkommer i den kommersiella miljön i Jackie Brown. Namnet kombinerar en hänvisning till japansk mat med en produkt som förknippas med amerikanska kaféer och munkbutiker. Blandningen passar väl in i Los Angeles vardagliga kommersiella landskap. Humorn kommer från en igenkännbar kombination, inte från att verksamheten framställs som fantastisk eller omöjlig.
I Pulp Fiction är skylten en del av platsen där Winston Wolfs insats avslutas efter att han löst problemet med bilen. Scenen låter Jules och Vincent lämna en akut situation och återvända till en plats där människor rör sig som vanligt. Varumärket ger den här genomfartsplatsen en identitet utan att göra den till en ny handlingstråd. Rollfigurerna behöver inte förklara menyn eller verksamhetens historia för att den ska vara begriplig.
Scenografen David Wasco har visat och kommenterat originalskylten i reportage om inspelningsplatserna. Materialet gör det möjligt att skilja det fiktiva namnet från de verkliga verksamheter som användes som underlag vid inspelningen. En skylt kan förändra hur publiken uppfattar en byggnad utan att produktionen bygger upp hela gatan. Den kommersiella fiktionen koncentreras till en yta som kameran kan fånga.
I Jackie Brown ingår Teriyaki Donut i restaurangområdet på Del Amo Mall. L. A. TACOs reportage med medlemmar ur teamet dokumenterar att fiktiva verksamheter lades till i miljön, däribland Teriyaki Donut och Acuña Boys. Återkomsten kan beläggas och är en del av scenografin. Den behöver inte byggas ut till en påstådd ekonomisk koppling till Cabo Air eller ett företagsnätverk som filmerna aldrig beskriver.
Två varumärken med olika berättarfunktioner
Den främsta skillnaden mellan dem är hur mycket de påverkar handlingen. Cabo Air bidrar till att förklara varför Jackie reser, vad hon är rädd att förlora och vilket utrymme hon tror sig ha för att bygga upp sitt liv på nytt. Teriyaki Donut bidrar till att skapa en miljö för rörelse och konsumtion. Båda gör världen konkret, men det ena påverkar huvudpersonens beslut direkt, medan det andra främst formar platsens visuella identitet.
Skillnaden förändrar också relationen till publiken. Cabo Air förstås genom dialogen och Pam Griers uniformsklädda gestalt. Teriyaki Donut kan gå obemärkt förbi vid en första visning och få betydelse när man känner igen det från en annan film. Blinkningen kräver inte att man är uppmärksam: den som inte minns namnet förstår ändå var rollfigurerna befinner sig och vad de försöker göra.
Köpcentret passar särskilt bra för samspelet mellan verkliga platser och påhittade varumärken. Arkitekturen behåller gångstråk, trappor och mötesplatser som gör det möjligt att följa pengautbytet. Skyltarna ger platserna längs vägen tydliga identiteter. Produktionen kan ändra namn utan att förstöra den rumsliga logik som handlingen behöver för att rollfigurerna ska kunna leta efter varandra, stöta på varandra eller tappa varandra ur sikte.
Att Teriyaki Donut återkommer ska inte heller tolkas som ett bevis för att huvudpersonerna i de båda filmerna känner varandra. Att besöka samma butikskedja är förenligt med många liv som aldrig möts. Varumärket skapar en bredare bakgrundskänsla av igenkänning än en personlig relation. Den här begränsade skalan är en del av dess effektivitet: världen verkar fortsätta mellan berättelserna utan att kräva ett möte som tar fokus från rollfigurerna.
Cabo Air och Teriyaki Donut visar alltså två konkreta sätt att introducera fiktiva företag i en film. Det ena formar ett arbete och dess begränsningar; det andra ger namn åt platser där rollfigurerna återfår eller låtsas ha en känsla av normalitet. Deras betydelse ligger i dessa synliga funktioner, inte i en påhittad katalog över ägare, dotterbolag eller affärsförbindelser som skulle komplettera miljön genom att hitta på sådant som inte finns där.
Fortsätt till Tarantinos universum: kopplingar, varumärken och teorier.
Visa alla artiklar i Så hänger filmerna i Tarantinos universum ihop
