Tarantinos tidslinje: berättelsens årtal och förändrade förflutna

Att ordna filmerna efter tidsperiod gör det möjligt att urskilja hur deras ton skiftar. Att göra ordningen till en universell berättelse kräver mer belägg än ett återkommande varumärke eller två personer med samma efternamn.

Från slavstaternas sydstater till västern efter kriget

Django Unchained börjar år 1858. Det placerar mötet mellan Django och Schultz före det amerikanska inbördeskriget, i ett samhälle där slaveriet styr ägande, arbete och våld. Årtalet spelar roll eftersom det avgör vilka begränsningar huvudpersonerna ställs inför: förslavade människor behandlas som handelsvaror av en ordning som filmen skildrar genom ett äventyr om en enskild persons frigörelse. Slutet innebär inte att systemet avskaffas i hela landet.

Förstörelsen av Candyland förändrar Djangos och Broomhildas liv och gör slut på ett konkret exploateringscentrum. Den visar inte att alla delstater har ändrat sina lagar eller att det senare kriget uteblir. Skillnaden mellan en personlig seger och en allmän historisk omvandling gör det möjligt att ordna berättelsen utan att hitta på följder. guiden till Django Unchained beskriver den resan; i en kronologi räcker det att tydligt placera filmen före inbördeskriget.

The Hateful Eight utspelar sig efter kriget. Warrens, Mannix och Smithers bakgrund hänger samman med deras sidor och med den kvarvarande rasismen och bitterheten. Filmen behöver inte ett enda exakt årtal, fastslaget lika precist som textskylten i Django, för att ange sin relativa position. Det är mer hållbart att placera den efter kriget än att slå fast ett exakt årtal och sedan använda det som grund för släktträd eller påhittade möten.

Det finns inte heller någon belagd koppling mellan Django och Domergue-gänget. Att båda berättelserna innehåller revolvermän, belöningar och organiserat våld hör till västernens repertoar. Jody Domergue hör till Minnies konflikt och försöket att rädda Daisy; hans handlingar dokumenterar inte någon relation till Candyland. I en tidslinje kan de tillhöra samma århundrade utan att bli medlemmar i samma kriminella nätverk.

Världskriget och sommaren 1969

Inglourious Basterds inleder sitt första kapitel i det ockuperade Frankrike år 1941. Senare förflyttas handlingen till ett filmprojekt där nazistledare samlas i Paris. Filmen använder andra världskrigets kontext för att bygga upp en fiktiv operation vars upplösning avviker från de historiska händelserna. Den avgörande förändringen är inte att påhittade soldater förekommer, något som är vanligt i krigsfilm, utan vad som händer med verkliga personer.

Slutet på Inglourious Basterds gör en biograf till skådeplatsen för denna avvikelse. Därefter går det att tala om en alternativ historia inom filmen. Det är något annat än att hävda att förändringen automatiskt förklarar kulturen eller beteendet hos karaktärer i Pulp Fiction. Långfilmen visar inte de mellanliggande årtiondena och slår inte fast någon kedja av samhällseffekter som sträcker sig fram till Vincent Vega eller Marsellus Wallace.

Once Upon a Time... in Hollywood utspelar sig huvudsakligen år 1969 och leder publiken fram mot natten mellan den 8 och 9 augusti. Kännedomen om mordet på Sharon Tate och hennes följeslagare skapar en förväntan som slutet förändrar. Rick Daltons och Cliff Booths fiktiva dagar utspelar sig sida vid sida med välbekanta människor, gator och tv-program. Den blandningen förbereder ögonblicket då sagan tar en annan väg.

guiden till Once Upon a Time... in Hollywood gör det möjligt att följa huvudpersonerna utan att reducera dem till det datumet. För kronologin är det avgörande att skilja den gemensamma kalendern med vår historia från det påhittade utfallet. Att Tate överlever i berättelsen bevisar inte att en senare karaktär har sett en film som hon skulle ha spelat in, och det går inte heller att rekonstruera en framtida karriär som aldrig blev av. kontrasten mellan slutet och de historiska händelserna bevarar just den gränsen.

Nutida årtal och selektiv kontinuitet

Reservoir Dogs, Pulp Fiction och Jackie Brown skildrar miljöer som är samtida med filmernas produktion, men premiärdatumen ska inte automatiskt förväxlas med den exakta tidpunkten då handlingen utspelar sig. Bilar, musik, kläder och kulturella referenser hjälper till att datera dem ungefärligt. Varje ledtråd har olika räckvidd: en gammal låt kan spelas många år efter att den släppts, och en bil kan fortsätta rulla i årtionden.

Kill Bill kombinerar en nutida hämndhistoria med tidigare händelser, däribland attacken mot kapellet och träningen. De interna tidshoppen förklarar hur lång tid som skiljer vissa upplevelser åt, utan att göra filmserien till en allmän redogörelse för resten av filmerna. Death Proof delar också upp sin handling mellan olika grupper och platser, men den förflyttningen fastställer inte i sig någon kronologisk koppling till Hollywoods stuntmän år 1969.

Åtskillnaden mellan Tarantinos två universum introducerar dessutom olika nivåer av fiktion. Regissören har beskrivit en värld med karaktärer och en annan med filmer som karaktärerna skulle kunna se. Den tanken gör det möjligt att se likheter utan att kräva att alla händelser utspelar sig i samma verklighet. En tidsordnad visningslista är ett verktyg för publiken; den bekräftar inte att varje verk har en plats i en sluten filmserie.

Varumärken och uttalade släktskap erbjuder specifika kopplingar, inte någon rätt att fylla i alla luckor. En användbar kronologi behåller uttryckliga årtal, placerar ungefärliga tidsperioder med försiktighet och markerar historiska avvikelser där de inträffar. På så sätt går det att jämföra 1858, den nazistiska ockupationen och 1969 utan att göra varje fiktiv seger till den hemliga orsaken till nästa långfilm. Det intressanta är hur förhållandet till det förflutna förändras, inte att hitta på de år som filmerna lämnar utanför bild.

Fortsätt till Tarantinos universum: kopplingar, varumärken och teorier.

Visa alla artiklar i Så hänger filmerna i Tarantinos universum ihop