En frukostflingkartong kan datera ett minne, beskriva ett hem eller dölja ett hot. Tarantinos flingor utnyttjar dessa möjligheter med produkter som inte uppfanns för hans filmer.
Två riktiga namn bland många påhittade varumärken
Fruit Brute och KaBoom är verkliga flingmärken från General Mills. Den detaljen förebygger en vanlig missuppfattning när de nämns tillsammans med Red Apple eller Big Kahuna. Att det förekommer fiktiva produkter i Tarantinos filmer innebär inte att varje iögonfallande förpackning är påhittad. Hans miljöer blandar igenkännbara kommersiella produkter med designer skapade för fiktionen, och en del av deras välbekanthet kommer just av att de samexisterar.
Fruit Brute tillhör familjen flingor förknippade med monster. General Mills anger att de ursprungligen lanserades 1974 och bekräftar att de förekommer i Reservoir Dogs och Pulp Fiction. Figuren på förpackningen och namnets stavning gör det möjligt att känna igen en viss epok inom reklamdesign. Kartongen kan fånga blicken hos den som minns produkten, utan att filmen behöver förklara dess historia eller låta rollfigurerna stanna upp och kommentera den.
KaBoom bygger på en annan association: namnet för tankarna till en explosion, och den barnsliga utformningen står i kontrast till våldet i Kill Bill. Filmen använder ett namn som redan fanns kommersiellt. Humorn uppstår när produkten placeras i en konkret handling, inte genom att i efterhand skapa ett varumärke vars enda syfte skulle vara att förebåda skottet.
Skillnaden mellan ett verkligt föremål och dess fiktiva användning består även när rekvisitan återskapar eller ändrar en förpackning. En kartong som förberetts för en scen kan komma från en rekvisitaavdelning, medan varumärket den föreställer har en egen kommersiell historia. Man behöver varken kunna äta innehållet eller veta att förpackningen som användes under inspelningen köptes i en livsmedelsbutik för att se skillnaden.
Fruit Brute: ett hem med materiella minnen
I Pulp Fiction bidrar Fruit Brute i Lances omgivning med en vardaglig detalj som inte stämmer med den högtidliga bilden av en knarklangare. Hemmet rymmer vardagsvanor och konsumtionsvaror. Kombinationen gör platsen obehaglig: en nödsituation kan bryta ut i ett rum som fortfarande bär spår av frukost, tv-tittande och ett liv tillsammans.
Fruit Brute-kartongen i Lances hem hör till den här skildringen av miljön. Man behöver inte tillskriva rollfiguren en samling gamla flingkartonger eller en psykologisk förklaring med koppling till hans barndom för att förstå vad föremålet gör där. Det finns där och skapar en visuell association; filmen berättar inte när han köpte det eller varför han sparar det.
Det retroinspirerade utseendet räcker inte heller för att datera handlingen till 1970-talet. Föremål överlever sin första försäljning, kommer tillbaka i nyutgåvor och kan sparas som dekoration. En nutida film kan använda en gammal design utan att hela handlingen för den skull flyttas till lanseringsåret. Hos Tarantino är den här överlappningen en del av en visuell kultur där olika epoker samexisterar i rum, bilar och låtar.
Att känna igen flingorna ger en extra njutning åt tittare som känner till varumärket. Den som inte känner igen dem förstår ändå scenen, eftersom kartongen i första hand är lätt att läsa som en vanlig hushållsprodukt. Den dubbla nivån fungerar väl: detaljen kan väcka minnen hos vissa och bidra till miljöns karaktär hos andra, utan att kunskap om amerikansk reklam krävs för att följa berättelsen.
KaBoom: förpackningen blir en del av handlingen
KaBoom har en mer direkt funktion i Kill Bill. Vernita Green använder kartongen under den skenbara vapenvilan i köket och skjuter inifrån den. Förpackningen går från att vara en del av hemmiljön till att bli en del av attacken. Kopplingen mellan produktnamnet och vapnets ljud skapar ett visuellt skämt, men faran beror på att kvinnorna sviker varandras förtroende.
En analys av KaBoom-flingorna i Kill Bill Vol. 1 visar hur överraskningen byggs upp. I jämförelsen är det viktigt att föremålet behåller sitt oskyldiga utseende tills handlingen avslöjar en annan funktion. Köket och produkterna avsedda för en familj gör konflikten tydligare mellan det liv Vernita visar upp och det våldsamma förflutna som Beatrix har kommit för att utkräva.
Vernitas dotters närvaro gör den här samexistensen särskilt spänd. Barnsaker signalerar inte i sig att en scen är trygg. Filmen låter en paus uppstå på barnets villkor och visar sedan hur fast de vuxna fortfarande sitter i sin konflikt. Kartongen hör hemma i den hotade familjemiljön; den är inte en fristående rekvisita som går att förstå enbart genom en stillbild av logotypen.
En jämförelse mellan flingorna visar att rekvisitan fyller två olika funktioner. Fruit Brute bidrar med personlighet och visuella minnen till ett hem. KaBoom blir en del av en rollfigurs beslut och förändrar scenens omedelbara förlopp. Båda kan uppfattas som blinkningar till publiken, men bara den senare måste hanteras på det sättet för att attacken ska utspela sig som den gör i filmen.
Den kommersiella detaljen bevisar inte i sig att det finns ett reklamavtal. Den gör inte heller filmerna till konsumtionsrekommendationer. Här är förpackningarna intressanta som delar av scenografin: de har en plats, en design och en koppling till handlingen. Genom att skilja mellan ett verkligt varumärke, en inspelningsrekvisita och en berättarfunktion kan man uppskatta humorn utan att hitta på en gemensam företagshistoria med resten av Tarantinos universum.
Fortsätt till Tarantinos universum: kopplingar, varumärken och teorier.
Visa alla artiklar i Så hänger filmerna i Tarantinos universum ihop
