Injektioner, serum och sjukhus: medicinen som dramatiskt grepp

Ämnen och medicinska miljöer gör det möjligt för Tarantino att förändra vem som kontrollerar en scen. Ibland leder de till en spektakulär återhämtning, ibland används de för att tvinga fram ett samtal eller visa hur sårbar en kropp är.

Mias nödsituation och löftet om en omedelbar lösning

Pulp Fiction skildrar Mias nödsituation som en situation präglad av Vincents rädsla och diskussionen med Lance. Sprutan riktar allas uppmärksamhet mot sig eftersom den verkar erbjuda en omedelbar lösning på ett problem som ingen av de närvarande kan hantera lugnt. Klippningen och skådespelarnas insatser gör väntan lika betydelsefull som den avslutande handlingen.

I sekvensen används adrenalin, ett verkligt ämne, i en dramatiserad medicinsk skildring. Att läkemedlet finns gör inte det visade tillvägagångssättet eller Mias plötsliga återhämtning realistisk. American Heart Association har påpekat att audiovisuella skildringar av återupplivning ofta förenklar förlopp och resultat. Organisationens riktlinjer avråder också från intrakardiell administrering på grund av riskerna och eftersom andra administreringsvägar finns. Scenen beskriver inte ett ingrepp som bör efterliknas.

Kontrasten mellan adrenalininjektionen och den medicinska verkligheten förtjänar en närmare genomgång. För att förstå dess filmiska funktion räcker det att se hur berättelsen reducerar en komplex kris till ett synligt beslut. Åskådaren kan följa Vincents mål utan att ha medicinska kunskaper: han behöver att Mia överlever och fruktar de personliga konsekvenserna om hon inte gör det.

Lance befinner sig i en tvetydig position. Att ha tillgång till ämnen och tala självsäkert gör honom inte till vårdpersonal. Filmen spelar på skillnaden mellan att verka ha kontroll och att faktiskt vara förberedd. Huset förvandlas till en improviserad nödsituation, och de agerandes förvirring gör det omöjligt att missta den för en skildring av organiserad klinisk vård.

Bills serum förvandlar dialogen till ett förhör

I Kill Bill Vol. 2 använder Bill ett ämne som han kallar The Undisputed Truth och presenterar det som ett sanningsserum. Hans förklaring är en del av den auktoritet han försöker utöva över Beatrix. Namnet lovar att undanröja osäkerheten i ett känslomässigt samtal, men filmen anger ingen verifierbar sammansättning och identifierar inte något tillgängligt läkemedel med sådana egenskaper.

Löftet om ofelbar uppriktighet hör fiktionen till. Ämnen som historiskt har undersökts som så kallade sanningsserum gör inte uttalanden till garanterade fakta. Hämningslöshet, förvirring och suggestion är inte detsamma som bevis för sanningsenlighet. Den skillnaden gör det möjligt att analysera scenen utan att godta som farmakologisk information vad en person säger när han försöker kontrollera sin samtalspartner.

Bills serum The Undisputed Truth fungerar också som en förlängning av hans sätt att förhålla sig till andra. Bill vill styra villkoren för mötet, bestämma frågorna och kräva en förklaring till separationen. Ämnet förstärker maktobalansen: han utsätter Beatrix kropp för ett medel samtidigt som han framställer sina egna resonemang som om de vore en objektiv tolkning av det som hänt.

Trots det har scenen en känslomässig dimension som inte kan reduceras till själva anordningen. Svaren rör moderskap, uppbrottet från livet som lönnmördare och Bills tolkning av det beslutet. Serumets tvärsäkra namn står i kontrast till en relation fylld av erfarenheter som de båda uppfattar på olika sätt. Fiktionen kan ge det en berättarmässig effekt utan att för den skull lösa alla mänskliga meningsskiljaktigheter som den tar upp.

Sjukhusen som platser för utsatthet och berättande

Sjukhuset i Kill Bill skildrar en annan relation mellan omsorg och hot. Beatrix är medvetslös och beroende av personer som kan respektera eller utnyttja hennes utsatta tillstånd. Filmen förvandlar en plats som förknippas med trygghet till en plats där andra försöker dra nytta av hennes hjälplöshet. Denna omkastning bygger på åskådarens förväntningar på institutionen, inte på en representativ skildring av all vårdpersonal.

När hon återfår medvetandet fokuserar berättelsen åter på hennes förmåga att agera. Kroppen som verkade orörlig börjar återhämta sig, med hämnd som mål. Den snabba återhämtningen, uthålligheten och de senare bedrifterna hör till Kill Bills extraordinära berättarstil. De kan inte användas för att dra slutsatser om vanliga rehabiliteringstider eller fastställa vad en verklig person kan göra efter en skada eller koma.

Death Proof använder sjukhuset på ett annat sätt. Efter kraschen gör miljön det möjligt att förena händelsens fysiska konsekvenser med McGraws tolkning av den. Vården och polisens samtal utspelar sig under samma del av berättelsen, men fyller olika funktioner: den ena tar hand om den överlevande, medan den andra väcker misstankar om hur kollisionen gick till.

De här scenerna ger inget stöd för att det skulle finnas en organisation av läkare som arbetar för alla Tarantinos brottslingar. Varje film skildrar lokala relationer och enskilda personer. Att samma typ av miljö, ett sjukhus, förekommer bevisar inte att det finns ett hemligt nätverk som knyter samman Bill, Marsellus eller Stuntman Mike. För att en sådan kontinuitet ska finnas måste den framgå av namn eller verifierbara kopplingar, inte bara av att en säng och en uniform förekommer.

I de här exemplen driver medicinen maktförskjutningar: Vincent är beroende av en kroppslig reaktion, Bill försöker tvinga fram ett erkännande och Beatrix utsätts för andras beslut. Genom att skilja den funktionen från den kliniska precisionen bevaras scenernas kraft. Kropparna förblir dramatiskt viktiga, även när tidsförlopp, ämnen eller resultat har konstruerats för den spänning och överraskning som respektive film behöver.

Fortsätt till Tarantinos universum: kopplingar, varumärken och teorier.

Visa alla artiklar i Så hänger filmerna i Tarantinos universum ihop