Bills sanningsserum, som kallas The Undisputed Truth, förekommer i Kill Bill: Vol. 2 när konfrontationen med Beatrix tar formen av ett förhör. Bill vill ha svar om en relation som han anser har blivit förrådd och använder ett ämne som han framställer som ofelbart för att få dem. Förklaringen kommer från honom själv: åskådaren får höra hans försäkringar samtidigt som kvinnan han just har utsatt för ämnet.
Föremålet väcker en specifik fråga i samtalet. Bill kräver uppriktighet, men bestämmer också hur frågorna ska ställas och utifrån vilka föreställningar han ska tolka svaren. Löftet om att undanröja lögnen undanröjer inte dessa andra val. Därför ligger serumets intresse i skillnaden mellan att få veta ett svar och att acceptera vad det innebär.
Scenen gör en fantastisk uppfinning till ett dramatiskt villkor som är lätt att förstå. Beatrix måste tala i ett möte där hennes motståndare försöker bestämma reglerna, medan publiken lyssnar efter om hennes skäl ryms inom den förklaring han har förberett.
The Undisputed Truth introduceras med en pil. Bill beskriver det som en egen uppfinning och tillskriver innehållet en extraordinär förmåga att tvinga fram uppriktighet. Den presentationen placerar serumet bland rollfigurens fantastiska hjälpmedel. Filmen utvecklar ingen undersökning av dess sammansättning, utan fastställer en regel för samtalet som följer.
Garantin kommer från den som kräver svaren
Bills ordval ger ämnet en skenbar precision. Han talar som någon som känner till dess egenskaper och kan förutse vad som kommer att hända. Hans självsäkerhet bidrar till att etablera situationen innan Beatrix svarar på huvudfrågorna. Auktoriteten bygger både på att han har träffat henne med pilen och på att han kontrollerar förklaringen till den handlingen.
Den här presentationen hör till Tarentinos fiktiva ämnen i film, vars berättarmässiga betydelse beror på de förmågor som berättelsen tillskriver dem. Här syftar löftet till att få fram ord: ämnet öppnar en konflikt om information och tillit, utöver den fysiska fara som redan finns mellan rollfigurerna.
När man talar om dess verkan bör man vara noga med vem som står för påståendet. Bill hävdar att serumet aldrig slår fel; påståendet säger något om hans tilltro till medlet och till sig själv. Det är inget oberoende bevis för att alla hans tolkningar är korrekta. Även i en fiktion där svaren antas vara uppriktiga behöver man ändå granska vad den som lyssnar drar för slutsatser av dem.
Detaljen gör det möjligt att skilja på två problem som Bill försöker lösa samtidigt. Det ena är att Beatrix kan undanhålla information för honom. Det andra är att han kan tro på henne. Att tvinga henne att tala tar bara itu med det första. Misstron kan finnas kvar även efter att han fått ett svar, särskilt när den som frågar redan anser sig känna den andras sanna identitet.
Väntan leder in på talet om Superman
Medan Bill väntar på att ämnet ska verka utvecklar han sin jämförelse med Superman. Väntan blir en del av scenen: den ger honom en anledning att fortsätta prata innan frågorna börjar. Greppet knyter samman en fantastisk förklaring med en utvikning som gradvis avslöjar vem den riktar sig till.
Sambandet mellan de två ögonblicken är mer precist än en enkel paus före förhöret. Bill lägger först fram en teori om identitet och förklädnad och tillämpar den sedan på Beatrix. Hans tal förbereder den ram han vill placera svaren i. När hon tar till orda innehåller samtalet redan en definition av vem hon är och vilken sorts liv hon borde leva.
Zack Zagranis föreslår i sin analys för ComicBook.com att man ska läsa den tolkningen av Superman utifrån Bills eget perspektiv. Skillnaden är användbar: ett argument som framförs av en antagonist bör inte automatiskt tas för filmskaparens åsikt. Här är det intressanta hur Bill använder det inför en viss person.
Kombinationen av serumet och jämförelsen gör det möjligt att läsa förhöret som en diskussion med ojämna villkor. Beatrix kan svara, men han har försökt bestämma betydelsen av hennes val på förhand. Det är skillnad mellan att be henne berätta vad som hände och att erbjuda en ram där varje förändring i livet framställs som en förfalskning.
Ett uppriktigt svar innebär inte att man måste dela dess innebörd
Det som bekymrar Bill rör separationen och deras dotter. Beatrix svarar utifrån erfarenheten av graviditeten och möjligheten att uppfostra henne. Hennes förklaring lyfter fram en prioritering som inte kan reduceras till frågan om hon fortfarande var en bra lönnmördare. För att bedöma det hon säger måste man ta hänsyn till vad som förändrades för henne.
Beatrix Kiddos rollfigur kan både behålla förmågor hon har tillägnat sig och längta efter ett annat liv. Den kombinationen gör Bills rigida kategorisering svårare: att kunna göra något innebär inte att man måste bygga hela sitt liv kring den förmågan. Samtalet prövar hans argument, trots att han kontrollerar det redskap han använder för att kräva uppriktighet.
Serumet förvandlar inte heller orden till en automatisk försoning. En person kan förstå varför någon annan handlade som den gjorde och ändå förkasta beslutet. Den skillnaden upprätthåller konflikten efter förklaringarna. Informationen som kommer fram fungerar varken som en mekanism som suddar ut det som hänt eller som en order att förlåta.
Det är också skillnad mellan att erkänna en känsla och att göra anspråk på en annan person. Bill kan beskriva sin smärta; Beatrix kan erkänna bandet mellan dem. Inget av dessa erkännanden avgör i sig vad som borde hända härnäst. Det påstådda avskaffandet av lögnen lämnar frågor öppna som inte kan lösas genom att kontrollera fakta.
I slutet av Kill Bill Vol. 2 har serumet alltså en avgränsad funktion: det gör ett samtal oundvikligt som båda behöver ta itu med, av olika skäl. Dess närvaro gör det möjligt att uppmärksamma svaren utan att förväxla den begärda uppriktigheten med att godta de villkor Bill försöker påtvinga.
En version av manuset till Kill Bill som bevarats av Centre for Excellence in Media Practice innehåller en annan användning av The Undisputed Truth. I den texten ger Bruden Sofie Fatale ämnet för att få information och beskriver det som en formel av Bill. Avsnittet dokumenterar en skriven möjlighet; det beskriver inte en scen som förekommer så i den första film som gick upp på bio.
Jämförelsen tillför ett perspektiv på manusarbetet. I den situationen hjälper medlet huvudpersonen att få veta saker om sina motståndare. I den andra volymen används det av den som kräver förklaringar av henne. Beatrix position i förhållande till medlet förändras, och därmed också vilken sorts svar man vill få fram. Genom att skilja mellan versionerna går det att undersöka hur samma element kan ingå i olika samtal utan att allt som planerades i manuset förvandlas till något som faktiskt händer i filmen. Förarbetet bevarar alternativ som den färdiga filmen inte behöver behålla.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
