Spaghettiwesternens inflytande i Kill Bill: Vol. 2 märks i de torra landskapen, de avskilda bostäderna och den tid personerna ägnar åt att betrakta varandra innan de agerar. Beatrix fortsätter att söka upp dem som deltog i det misslyckade mordförsöket på henne, men flera möten får karaktären av ett obekvämt besök, en varning eller ett samtal med ouppklarade mellanhavanden. Hotet kan finnas kvar i en scen även när ingen slåss.
Sambandet med Sergio Leone hjälper oss att förstå uppmärksamheten på ansikten och väntan. Landskapet skapar avstånd; närbilden riktar intresset mot den som måste bestämma vad hen ska göra. Ennio Morricones musik knyter filmen ytterligare till den italienska westernfilmen genom äldre kompositioner som återanvänds i filmen. Dessa grepp samspelar med seriens kampsportsträning och fysiska våld. Det intressanta är hur de förändrar upplevelsen av konfrontationen: att närma sig en motståndare, lyssna på hen och uthärda en paus kan vara lika viktigt som själva attackögonblicket.
Kill Bill: Vol. 2, regisserad av Quentin Tarantino 2004, bygger en stor del av sin spänning kring möten mellan människor som redan känner varandra. Deras gemensamma förflutna gör hälsningar, besök och frågor farliga. Westernfilmen bidrar med ett sätt att förbereda sådana sammanstötningar: att etablera ett territorium, låta motståndaren inta sin plats och förlänga ögonblicket då det fortfarande går att avgöra vad som ska hända.
I en frågestund med Buena Vista International, återgiven av Phase9 i april 2004, förklarade Tarantino att den andra volymen lägger tonvikten på spaghettiwestern och behåller inflytandet från kampsport.
Öppna landskap och avskilda tillflyktsorter
Budd omgivning samlar flera delar av denna tolkning. Den torra marken och husvagnen, avskild från andra byggnader, gör bostaden till en plats man måste ta sig till. Avståndet runt platsen spelar roll: ett besök är utsatt, och den som bor där har sin egen mark. Platsen presenterar Budd genom det han har i närheten och det som saknas omkring honom, innan en konfrontation sätter hans förmåga att reagera på prov.
Bills ankomst till den miljön gör att hotet kan ta formen av ett samtal mellan bröder. Männen delar ett våldsamt förflutet, och möjligheten att Beatrix dyker upp gör det förflutna till ett akut problem. Platsens stillhet gör besökets tyngd tydligare. Dialogen påminner om en varning mellan forna revolvermän: någon som fortfarande är indragen i konflikten söker upp en annan som lever avskilt, även om tillbakadragandet inte har gjort upp med skulderna.
Kapellet använder ett annat förhållande mellan inne och ute. Bröllopsrepetitionen samlar flera personer i en vardaglig miljö; Bills närvaro för in Beatrix förflutna i detta livsprojekt. När hon går ut för att träffa honom uppstår ett mellanrum mellan firandet som förbereds och våldet vi känner till. Scenen låter båda möjligheterna finnas samtidigt under samtalet. Den avskilda byggnaden och besökarens ankomst ger mötet en välbekant tyngd från westernfilmen.
Filmen skapar spänning genom att växla mellan öppna landskap och mycket trånga utrymmen. Husvagnen utlovar skydd men börjar i stället begränsa kropparna. Förvandlingen gör det öppna landskapet bedrägligt generöst: en vid horisont garanterar ingen utväg när konflikten koncentreras till ett rum. Territoriet byter funktion beroende på vem som väntar, vem som anländer och vem som kontrollerar det närmaste utrymmet.
Väntan och ansiktet: hänvisningen till Leone
Richardson förklarade för John Pavlus i American Cinematographer (2003), när han talade om volym 1, att Tarantino hänvisade till Leone för att precisera närbilder.
Närbilder av ansikten gör små gester viktigare. Sambandet med Sergio Leones filmer märks i förmågan att ge en långvarig blick dramatisk betydelse. När ett ansiktsuttryck fyller bildrutan väntar sig tittaren ett beslut som kan vara obetydligt men få enorma konsekvenser. Kroppens rörelser får tillfälligt stå tillbaka för uppmärksamheten på motståndaren.
Mötet mellan Beatrix och Bill utanför kapellet gör det möjligt att tillämpa denna tolkning. Båda måste tolka vad den andra säger och vad hen fortfarande håller inne med. Samtalet blandar förtrolighet med fara, eftersom personen som har anlänt känner till ett liv som de andra närvarande inte känner till. Varje förändring i attityd kan förebåda att den informationen kommer fram. Pausen håller två verkligheter levande: mötets yttre sken och hotet som genomsyrar det.
Det utdragna mötet ansikte mot ansikte förändrar också upplösningen. I intervjun med Phase9 berättade Tarantino att han hade fört sitt actionepos mot en lång, talad final. Att lyssna på Bill tvingar Beatrix att konfrontera hans tolkning av deras relation. Spänningen handlar också om vem som kan bestämma vad det som hänt betyder. Scenen förbereder ett beslut genom ord, svar och reaktioner innan det koncentreras till en kort handling.
Morricone och ljudet av en uppgörelse
Warner Music Japans albuminformation för Kill Bill: Vol. 2 innehåller Il Tramonto, L'Arena och A Silhouette of Doom. Beat Records identifierar L'Arena som musik av Ennio Morricone till Il mercenario, Sergio Corbuccis western från 1968, och bekräftar att musiken återanvändes i Kill Bill: Vol. 2. Den musikaliska kopplingen till italiensk film samlar därmed verk av olika regissörer.
Beat Records anteckningar beskriver hur L'Arena går från vissling, trumpet och elgitarr till ett heroiskt motiv för orkester och kör. När Beatrix tar sig ut ur sitt fängelse ger denna stegring en episk dimension åt en individuell ansträngning. Musikstycket låter en ensam kropps motstånd få samma känslomässiga omfattning som en stor konfrontation. Ljudbilden följer huvudpersonens återtagande av initiativet.
Denna kombination är en del av Tarantinos omtolkning av spaghettiwestern: en komposition som skrevs för en annan western kan få en ny funktion tillsammans med Beatrix. Hämndmotivet behåller sin kraft, men personen som gestaltar det och situationen hon måste övervinna förändras. Den italienska traditionen påverkar varaktigheten, ljudet och presentationen av motståndarna, medan huvudpersonen behåller sin egen historia och sina stridsmetoder.
Frånvaron av musik utgör en tydlig kontrast till de italienska kompositionerna. I den amerikanska intervjun från 2004 som återges av Phase9 berättade Tarantino att han provade musik till slagsmålet med Elle men tog bort den eftersom den minskade intrycket av smärta.
Beslutet förändrar förhållandet mellan ljud och kropp. Utan en melodi som strukturerar konfrontationen framträder slagen, ansträngningen och kollisionerna med omgivningen tydligare. Våldet når lyssnaren genom nära händelser som hör ihop med husvagnens utrymme. Scenen kan kännas rå även om tittaren fortfarande känner igen den filmiska utformningen av slagsmålet.
Denna kontrast gör det möjligt att uppskatta valet av när musik ska komma in. Ett musikaliskt inslag kan förstora den känslomässiga skalan; när det tas bort kan känslan av fysisk närhet öka. I samma volym växlar ljudet mellan dessa möjligheter. Hämndens fortsatta förlopp rymmer både upphöjda ögonblick och stunder då kropparnas obehag upptar all uppmärksamhet.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
