Öppningslåten i Kill Bill: Vol. 1 är Bang Bang (My Baby Shot Me Down), framförd av Nancy Sinatra. Inspelningen gavs ut 1966 och finns med på albumet How Does That Grab You?. I filmen kommer den efter skottet som avslutar prologen, när förtexterna börjar rulla mot svart bakgrund.
Den placeringen avgör låtens effekt. Tittaren har just bevittnat ett överfall och vet fortfarande väldigt lite om den skadade kvinnan. Sinatras röst och en svajande gitarr fyller då det tomrum som bilden lämnat efter sig. Öppningen låter oss under några ögonblick ta in våldets känslomässiga följder innan handlingen fortsätter.
Valet av just den här versionen har också en konkret historia. Sonny Bono skrev låten och Cher spelade in den före Sinatra, samma år. Tarantino övervägde den första inspelningen till filmen. Att han sedan valde Nancy spelar roll, eftersom kompositionen är densamma men framförandet förändras genom en återhållen röst och ett avskalat ackompanjemang.
Sambandet mellan Bang Bang och Kill Bill skapas genom att en tidigare inspelning klipps in. Låten kommer med sitt eget framförande, sitt eget sound och sin egen längd. Filmen ger den en situation att lyssna till den genom: ett överfall vars historia ännu inte har berättats.
1966 års version och Tarantinos val
Nancy Sinatras officiella biografi och Light in the Attics katalog anger att låten finns på How Does That Grab You?, hennes andra album. De anger Sonny Bono som kompositör och skiljer mellan Chers orkesterackompanjemang och duon Sinatra och gitarristen Billy Strange. Det är Nancys inspelning som används i filmen.
Tarantino berättade om hur han valde låten för Dylan Callaghan på The Hollywood Reporter i en intervju från 2003 som återpublicerats av Screenwriter’s Utopia. När han arbetade med Uma Thurman i Pulp Fiction föreställde han sig redan Bang Bang till eftertexterna i sitt kommande projekt, men tänkte då på Cher. Senare lyssnade han på Sinatras andra album och föredrog hennes sätt att sjunga. Hans berättelse visar att beslutet fattades genom att jämföra inspelningar, inte genom att beställa en ny låt till inspelningen.
Skillnaden påverkar relationen till huvudpersonen. Musiken kan följa Beatrix Kiddo på ett sätt som beror på rösten och hur varje fras hålls kvar. Instrumenteringens volym och utrymmet kring sången förändrar hur vi tar emot en och samma komposition, redan innan vi kopplar den till bilderna.
Billy Strange och samspelet mellan gitarr och röst
Ackompanjemanget har en tydligt namngiven upphovsperson. I en mejlintervju som Jan Derrer publicerade i Lost & Sound 2008 berättade Billy Strange att han spelade det han tyckte passade och att Nancy gillade resultatet. Enligt hans minne spelade de in tillsammans, utan att lägga till fler framföranden efteråt. Det enkla soundet är resultatet av ett samspel mellan två musiker.
Strange bekräftade också att ett tremoloeffekt användes. Svängningarna i ljudstyrkan får gitarren att verka pulsera medan tonerna klingar ut. Effekten håller ackompanjemanget levande trots det långsamma tempot: även när sången gör uppehåll mellan fraserna har ljudet en jämn vibration. På så sätt skapas en oro som kan dröja kvar utan att volymen behöver höjas.
Rösten står i förgrunden med lite ljud omkring sig. Sinatra behöver inte hävda sig över ett trumkomp eller en orkester; vi hör frasernas avslut och pauserna mellan dem. Framförandet är återhållet. Sorgen kommer fram i hur hon uttalar och håller kvar orden, med en närhet som passar efter närbilden av det skadade ansiktet.
Gitarren är inte heller en jämn bakgrund. Dess melodier binder samman sångens olika partier och gör pauserna mellan röstens insatser märkbara. Det gör att det avskalade inte blir stillastående. Det finns två saker att följa: det Sinatra sjunger och det instrumentala svaret, som håller ihop musiken när hon tystnar.
Efter skottet: en paus mot svart bakgrund
I prologen ser vi Beatrix ansikte i svartvitt, hennes andning och Bills röst. Skottet avslutar den scenen. När låten börjar har den berättande bilden ersatts av förtexterna. Låten följer spåren efter överfallet i stället för att följa varje våldshandling medan den pågår.
Skillnaden mellan den svartvita bilden och förtexterna mot svart bakgrund är betydelsefull. Användningen av svartvitt låter oss fortfarande se skadorna i ett ansikte, medan förtexternas bakgrund tar bort kroppen ur sikte. Den sjungna rösten får då en större del av vår uppmärksamhet, samtidigt som vi minns bilden som just försvunnit.
Sekvensen visar inte heller någon apparat som spelar upp skivan för rollfigurerna. Låten formar tittarens upplevelse medan förtexterna rullar. Därför kan den väcka en känsla av förlust och sårad intimitet utan att bli något Beatrix själv säger. Den känslomässiga samklangen mellan röst och bild låter oss föra dem närmare varandra utan att sångerskan måste gestalta rollfiguren bokstavligen.
Öppningen skapar därmed en väntan mellan skadan och svaret. Öppningslåtar i Tarantinos filmer kan styra våra förväntningar på berättelsen innan vi känner till dess bakgrund. Här ger det återhållna tempot utrymme åt chocken: medan förtexterna rullar hänger överfallet fortfarande kvar, och filmen har ännu inte visat hur kvinnan vi sett kommer att svara.
Nancy Sinatra berättade om en produktionsaspekt av kopplingen när hon talade med Jessica Lipsky för GRAMMY.com den 14 september 2022. Hon förklarade att det hade underlättat för Tarantino att hon ägde inspelningen, eftersom han då slapp förhandla med ett skivbolag för att få använda den. Hennes kommentar handlar om kontrollen över den inspelade versionen, något annat än upphovsrätten till kompositionen. Låten kunde få nytt liv på film utifrån en inspelning som sångerskan fortfarande hade kvar.
I samma intervju mindes hon meddelanden från personer som hade hört soundtracket utan att känna igen henne och upptäckte hennes namn när de såg eftertexterna. Det minnet är ett konkret exempel på hur en film kan leda publiken till en artist. Namnet gör det möjligt att söka efter inspelningen utanför berättelsen och lyssna på den igen i ett annat sammanhang. För de lyssnarna var det en del av upptäckten att identifiera vem som sjöng, utöver intrycket musiken hade gjort.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
