Santa Esmeralda i Kill Bill: musiken i trädgården

Santa Esmeraldas musik i trädgården i Kill Bill: Vol. 1 kommer från deras version från 1977 av Don't Let Me Be Misunderstood. Filmen använder ett instrumentalt avsnitt i början av uppgörelsen mellan Beatrix och O-Ren. Att CD-spåret är närmare tio minuter långt betyder inte att musiken hörs så länge under duellen.

I det valda avsnittet hörs handklapp, slagverk och gitarr. Kombinationen tillför en dansant drivkraft till en plats där motståndarna betraktar varandra innan de går till angrepp. Örat tar in en följd av accenter medan bilden låter oss uppfatta avståndet mellan kropparna. Förväntan inför sammanstötningen börjar byggas upp innan svärden möts.

Det instrumentala valet förändrar också vår relation till låten. I det här avsnittet är arrangemanget och den rytmiska upprepningen viktiga, medan sången saknas. När vi identifierar inspelningen kan vi uppskatta ett konkret beslut i klippningen: att isolera en del av en skiva och ge den en funktion som beror på det vi ser.

Användningen av Santa Esmeralda blir lättare att förstå om man ser till inspelningens form. En låt kan innehålla verser, refränger och instrumentala partier med olika funktioner. Filmen tar vara på ett av dessa partier och gör det till ackompanjemang till en fysisk konfrontation.

Filmklippet och skivans speltid

Warner Musics katalog anger Santa Esmeralda i soundtracket till Kill Bill: Vol. 1. Den uppgiften identifierar inspelningen på albumet; för att hitta det som används i scenen måste man titta närmare på urklippet.

Ken Garner preciserar detta i sin studie för Populärmusik och den nya auteurfilmen (2013): ungefär två minuter av intervallet mellan 3:55 och 5:55 i CD-versionen som är tio minuter lång. Tidsangivelserna gäller spåret han analyserar, inte den tid som förflutit i filmen.

Att lyssna på inspelningen från början och att höra den i trädgårdsscenen innebär alltså två olika starter. Klippningen går in i ett avsnitt som redan har sin egen utveckling på skivan. Sången behöver inte föregå det för att vi ska förstå dess funktion: upprepningen och accenterna kan skapa förväntan på egen hand.

Greppet gör att en äldre inspelning kan samexistera med RZAs arbete i Kill Bill. I det här fallet fanns arrangemanget redan när det kopplades till bilderna. Klippningens bidrag består i att bestämma vilken del vi hör och hur länge, så att ett avsnitt från skivan får en självständighet som det inte hade när man hörde det mellan de sjungna partierna.

Handklapp, slagverk och gitarr: så byggs drivet upp

Garner identifierar handklapp, trummor, bongos och akustiska gitarrfigurer. Det är ljud med tydliga anslag: varje insats markerar en punkt i musikflödet. Handklappen ger ett kort slag, medan gitarren kan binda samman toner mellan accenterna. Rörelsekänslan uppstår genom skillnaden mellan den upprepning vi känner igen och figurerna som rör sig genom den.

En jämn puls gör det möjligt att förutse nästa accent. Den förutsägbarheten passar en hotfull scen: den ger lyssnandet kontinuitet medan vi ännu inte vet när någon av kvinnorna kommer att gå till angrepp. Rytmen håller uppmärksamheten sysselsatt utan att lösa den ovissheten. Musiken rör sig stadigt framåt, vilket personerna kan förlänga genom att vänta, närma sig eller hålla sina positioner.

Álvaro Martín Sanz analyserar mixningen i ”Av katanas och gitarrer”, publicerad i tidskriften Telethusa 2019. Han beskriver en discoinspirerad tolkning med flamencoelement som ställs mot bilderna av den japanska trädgården. Denna kombination gör det möjligt att tala om flamenco, rumba och latinamerikanska rytmer i Tarantinos soundtrack utan att göra kategorierna till synonymer.

Beteckningen disco pekar på arrangemangets dansanta syfte; handklappen och gitarren bidrar med ett konkret sätt att markera rytmen. Scenen förenar dessa drag med beväpnade gestalter och ett snötäckt landskap. Sambandet skapas genom rörelse och väntan. Platsen som skildras behöver inte stämma överens med de kulturella associationer som alla instrument vi hör förknippas med.

Musiken förbereder sammanstötningen och byter sedan funktion

Efter striden i huset med de blå löven riktas uppmärksamheten i trädgården mot två motståndare. Den ihärdiga rytmen kan fortsätta medan de står på avstånd från varandra. Det ger förberedelserna tyngd: ett avstånd som ser kort ut tar tid att överbrygga, och ackompanjemanget gör det märkbart hur lång tid som ännu kan gå innan de möts.

När sången saknas får gitarren och slagverket ansvaret för att bära upp det här avsnittet. Titeln identifierar låten, men här kommenterar ingen vers de stridandes avsikter. Intresset förskjuts till hur vi uppfattar deras rörelser. En musikalisk figur kan fortsätta att ljuda medan vi väntar på en reaktion, utan att behöva förklara verbalt vad den som ska anfalla tänker.

Avsnittet tar slut innan uppgörelsen är avgjord. När pulsen försvinner bryter klippningen den kontinuitet som musiken hade skapat. Striden kan fortsätta, men den förlorar det rytmiska stöd som gjorde det möjligt att förutse nästa accent. Hur länge väntan varar beror mer på vad de stridande gör och på de ljud som finns kvar i scenen.

Det senare inslaget av Blommornas blodbad, framförd av Meiko Kaji, hör till ett annat ögonblick. Garner placerar den låten vid O-Rens nederlag och död. Sången ackompanjerar då följderna av uppgörelsen, när ovissheten om utgången redan har försvunnit.

Arrangemangets ursprung hjälper oss att förstå varför inspelningen lämpar sig för den här instrumentala användningen. I Music Week den 26 november 1977 berättade Leroy Gomez att han hade velat återuppliva låten genom att ge den en latinamerikansk prägel. Idén om förvandling fanns där redan innan skivan förknippades med film: ett välkänt verk kunde få en annan rörelse genom en ny tolkning.

I samma intervju förklarade han att Santa Esmeralda hade samlat musiker för att spela in skivan och att han då försökte bilda en grupp att ge sig ut på turné med. Namnet på utgåvan beskrev ännu inte ett etablerat band som hade spelat tillsammans på scenerna under en längre tid.

Det vittnesmålet skiljer mellan att skapa ett sound i studion och att senare presentera det live. Det ger också musikerna en del av äran tillbaka: filmens möjligheter med avsnittet bygger på en tolkning som utarbetades många år tidigare för ett annat sammanhang.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer