Scenen med de blå silhuetterna i Kill Bill: Vol. 1 reducerar striden till mörka gestalter som avtecknar sig mot en ljus bakgrund. Ansiktena och många detaljer i kläderna upphör att styra blicken. Kropparnas positioner, svärdens utsträckning och avstånden mellan motståndarna får större betydelse i bilden.
Förvandlingen sker under striden i Huset med de blå löven, där huvudpersonen måste bemöta flera motståndare. Mörkret gör det möjligt att gruppera gestalterna efter deras konturer, medan utrymmet mellan dem synliggör hur hotet är fördelat.
Blått behåller en stark närvaro samtidigt som gestalterna blir nästan abstrakta. Kombinationen skapar en grafisk bild där ansträngning och hot fortfarande går att urskilja. Scenen inbjuder oss att följa koreografin på ett annat sätt: det blir mindre viktigt att läsa av ett ansiktsuttryck och viktigare att se vad en hel kropp gör när den måste anfalla, undvika eller hålla avstånd.
En silhuett gör det möjligt att känna igen en gestalt genom dess konturer när detaljerna inuti den är förmörkade. I det här avsnittet av Kill Bill påverkar denna reducering direkt hur striden skildras. Åskådaren ser fortfarande beväpnade människor, men får mindre information om deras ansiktsdrag och klädernas ytor.
Robert Richardson förklarar förändringen i ljussättningen
I John Pavlus reportage för American Cinematographer, som ursprungligen publicerades i oktober 2003, beskrev Richardson hur belysningen i det första rummet tonades ned, färgerna förändrades och en större scen framträdde, där striden fortsatte i silhuett. Hans förklaring kopplar övergången till kontrollen över ljussättningen av kulisserna.
Förhållandet mellan figur och bakgrund avgör hur lätt bilden går att läsa. Om bakgrunden är tillräckligt ljus och kroppen mycket mörkare kan kanten mellan dem framträda tydligt. Den synliga informationen koncentreras till denna gräns. Svärdet förlänger gestalten, medan ett böjt knä eller en utsträckt arm förändrar dess övergripande form.
Här betecknar uttrycket blå bakgrund en synlig del av kompositionen. För att förklara dess funktion är det intressant att se vilken kontrast den skapar mot de stridande. Det ljusa bakom dem gör deras positioner urskiljbara; kropparnas mörker reducerar de detaljer som annars skulle konkurrera med dem. Resultatet beror på hur informationen fördelas i bildrutan.
Förvandlingen förändrar också upplevelsen av platsen. Striden i Huset med de blå löven hade gjort det möjligt att känna igen personerna och orientera sig i restaurangen. Under silhuettscenen får platsen ett mer schematiskt utseende. Motståndarna tycks befinna sig på en yta som är ordnad så att deras rörelser går att läsa genom konturer och avstånd.
Hela kroppen i koreografins centrum
I sin studie av genrekoreografin i Kill Bill pekar David Roche på kombinationen av relativt stillastående totalbilder och helkroppsbilder mot färgade bakgrunder. Han kopplar det blå rutmönstret till möjligheten att uppfatta rörelsen. Hans analys uppmärksammar en visuell organisering som lämnar utrymme runt gestalterna.
Den vida bildkompositionen gör förhållandet mellan förberedelse och förflyttning synligt. En kroppshållning kan förebåda att någon ska röra sig innan det sker. När hela gestalten ryms i bilden står armarnas riktning i relation till benens och överkroppens. Handlingen kan förstås genom denna samordning.
Även sättet att skildra Beatrix Kiddo förändras. Hennes förmåga uttrycks genom kroppshållningen och relationen till motståndarna. Åskådaren måste uppfatta initiativet i rörelsen: vem som tar en lucka, vem som närmar sig och vem som tvingar den andra att ändra position. Ansiktet upphör att vara den främsta ytan för tolkning.
De tomma utrymmena mellan silhuetterna bidrar med information. De visar var en kropp slutar och en annan börjar, hur mycket mark som skiljer två vapen åt och i vilken riktning en rörelse kan fortsätta. Om gestalterna överlappar kan deras konturer för ett ögonblick bli svåra att skilja åt. När de åter skiljs åt blir kompositionen tydlig igen. Denna växling är en del av den uppmärksamhet som striden kräver.
När detaljerna reduceras blir pauserna betydelsefulla. En orörlig gestalt kan verka hotfull genom svärdets riktning eller kroppshållningens spänning. Stillheten ger tid att förstå motståndarnas positioner; anfallet förändrar relationen mellan dem. Intensitet kan skapas genom växlingen mellan dessa två tillstånd utan att alla kroppar hålls i ständig rörelse.
En grafisk bild som behåller våldet
Gestalternas mörker tar bort en del av den anatomiska informationen men låter handlingarna förbli synliga. Åskådaren kopplar en rörelsebana till motståndarens reaktion och förstår faran genom detta sammanhang. Abstraktionen förändrar hur träffen skildras, samtidigt som striden fortfarande får konsekvenser i berättelsen.
Blått och svart skapar en annan bildorganisation än den gråskala som används i en annan del av striden. I silhuettscenen har bakgrundens färg fortfarande en dominerande funktion, medan gestalterna grupperas genom sitt mörker. Scenen skapar en stark åtskillnad mellan den ljusa ytan och kropparna, och blicken koncentreras på deras kanter.
Roche jämför greppet med silhuetterna i inledningen av Samurai Fiction från 1998. Det placerar scenen bland andra grafiska lösningar i svärdsfilmsgenren och visar hur en färgad bakgrund kan organisera en strid utan att återge en plats på ett naturalistiskt sätt.
Kompositionens styrka ligger i att förenklingen kräver en tydlighet som går att uppfatta. Ett ansiktsuttryck kan visa ansträngning i en närbild; en silhuett måste förmedla det genom hela kroppens position. Energin förs över till förhållandet mellan kroppens delar och till hur länge varje förflyttning varar. Gesten blir en form som förändras inför våra ögon.
Klippare Sally Menke berättade för Garrett Gilchrist i en intervju för Editors Guild Magazine 2009 att hon iakttog kroppsgester lika uppmärksamt som hon lyssnade på dialogen. När hon talade om sitt arbetssätt betonade hon vikten av att bevara rörelsens kraft och utforska diskontinuitet när det bidrog till att driva en scen framåt.
Den tanken ger ett sätt att betrakta klippningen av en handling som domineras av konturer. Ett klipp kan behålla energin i en förflyttning även om skalan vi ser den i förändras. Det kan också avbryta rörelsen medvetet och ge en ny kroppshållning tid att framträda. Kontinuiteten vi uppfattar omfattar kroppens rörelseimpuls, inte bara den exakta överensstämmelsen mellan två positioner.
Menke beskriver sitt allmänna professionella förhållningssätt. Läser man striden utifrån den tanken blir man uppmärksam på hur länge gesterna varar och när bildutsnittet ändras. Silhuetten koncentrerar information; klippningen avgör hur länge vi kan läsa av den innan vi går vidare till en ny bild.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
