Sergio Leone sedd genom Tarantino: tiden före skottet

Sergio Leone har en framträdande plats bland Quentin Tarantinos filmfavoriter. Den gode, den onde, den fule låter oss förstå den samhörigheten ur åskådarens perspektiv: att vänta, betrakta ett ansikte och lyssna på musik kan vara lika spännande som att se en eldstrid.

En utvald film och ett sätt att se

Den gode, den onde, den fule finns med i det urval som Tarantino bidrog med till Sight and Sounds enkät 2012, återpublicerad av Open Culture i augusti 2013. Valet dokumenterar hans beundran för Leones film. Det kräver inte att varje senare kommentar från amerikanen görs om till en förklaring om att en enda regissör är hans favorit i alla lägen.

Valets betydelse blir tydlig när man ser hur långfilmen fungerar. Här finns en jakt på pengar, allianser som upplöses och tre män vars mål sammanfaller på samma plats. Ändå ägnar berättelsen mycket tid åt situationer som skulle kunna sammanfattas i några få meningar. Speltiden gör handlingarna till upplevelser: väntan låter oss bedöma personerna innan någon av dem avslöjar sina avsikter.

I en närbild kan en knappt märkbar förskjutning av blicken förändra hotbilden. I en vid bild blir samma person liten mot landskapet. Växlingen mellan bildskalor låter två dimensioner av westernfilmen samexistera: ett vidsträckt territorium och en extrem uppmärksamhet på en gest. Filmen behöver inte välja mellan dem. Duellerna blir intensiva eftersom ett obetydligt beslut kan få oåterkalleliga följder.

Det här är en tolkning av Leones iscensättning, inte en återgivning av en essä av Tarantino. Den åtskillnaden gör det möjligt att uppskatta hans förkärlek utan att hitta på förklaringar åt honom. En åskådare kan känna igen en liknande smak för väntan och hot i hans filmer, men det betyder inte att varje utdragen bild är ett direkt citat.

Dollartrilogin och hjälten i olika skepnader

För en handfull dollar bygger upp sin konflikt kring en revolverman som utnyttjar motsättningen mellan två grupper. Hans förmåga att observera och räkna ut saker är lika viktig som hur snabbt han drar sitt vapen. Huvudpersonen vet mer än de som försöker använda honom, och publiken roas av att följa det övertaget. Karisman kommer ur de sparsamma rörelserna och känslan av att han alltid håller något inne.

För några få dollar mer flyttar fokus till ett par prisjägare. Konkurrens och samarbete blandas; var och en måste ta reda på vad den andre egentligen är ute efter. Hämndmotivet skapar en skillnad mellan att få betalt för ett dödsfall och att behöva se någon dö. Den skillnaden förändrar duellens känslomässiga tyngd utan att överge den folkliga underhållningens logik.

I Den gode, den onde, den fule gör förhållandet mellan tre gestalter varje överenskommelse osäker. Tuco har en annan verbal och fysisk energi än Clint Eastwoods återhållsamma rollfigur. Deras temperament skapar en samvaro där faran rymmer humor, irritation och beroende. Personerna kan behöva varandra samtidigt som de letar efter ett tillfälle att förråda varandra, ett mycket mer givande upplägg än en fast uppdelning mellan allierade och fiender.

De tre filmerna brukar samlas under namnet Dollartrilogin. För att se dem behöver man inte ge Eastwoods revolverman en helt sammanhängande biografi. Det är mer upplysande att följa variationerna hos en filmgestalt: hur han gör entré i ett samhälle, förhandlar och hanterar information. Leone skapar igenkänning genom gester och närvaro, utan att kräva långa förklaringar om det förflutna.

Duellen som ett skådespel i tid och ljud

Kyrkogårdsduellen i Den gode, den onde, den fule visar tydligt den metoden. Själva handlingen är enkel: tre män betraktar varandra och räknar ut sina möjligheter. Scenen växer genom positioner, bildskalor och tempoväxlingar. Innan skottet faller har klippningen redan skapat en följd av möjliga beslut. Publiken deltar genom att försöka förutse vem som reagerar först.

Ennio Morricones musik ger väntan en dimension som bakgrundsljudet inte skulle kunna förmedla på samma sätt. Den kan bära en känsla ovanför orden och få platsen att verka som en ceremoniell scen. Resultatet är inte realistiskt i den meningen att det återger hur länge ett slagsmål brukar pågå i vardagen. Kraften ligger i att skapa en filmisk tid som känns nödvändig.

Humorn hindrar högtidligheten från att bli enformig. Tuco kan befinna sig mitt i en storslagen situation och reagera med ett omedelbart behov, en protest eller en ynklig list. Samspelet mellan de känslomässiga skalorna håller personerna nära åskådaren. Filmen rymmer det episka utan att göra huvudpersonerna mindre småaktiga.

Kyrkogården tillför dessutom en rumslig ironi: belöningen är omgiven av gravar. Den enskilda jakten på rikedom leder till en plats som påminner om krigets kollektiva kostnad. Kontrasten förblir synlig även när huvudpersonerna fortsätter att vara upptagna av sin egen vinning.

Att se Leone genom Tarantinos cinefili är att erkänna nöjet i dessa beslut innan man börjar leta efter konkreta lån. Kläder, närbilder eller en melodi kan dyka upp i andra filmvärldar; det svåra att återskapa är förhållandet mellan allt detta. Den dokumenterade beundran leder oss till en film som förtjänar att ses i sin helhet, med sina dröjsmål, komiska sidospår och den utveckling som ger den sista konfrontationen mening.

Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.

Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar