Brian De Palma enligt Tarantino: Blow Out och Carrie

Quentin Tarantinos beundran för Brian De Palma har konkreta exempel. Blow Out och Carrie visar två sätt att förvandla en genrehistoria till en känslomässig upplevelse, med hjälp av bilder som får tittaren att veta, vänta eller förstå för sent.

Blow Out: att höra ett bevis och förlora en människa

I sin essä om Blow Out, publicerad av Criterion 2011, återger Michael Sragow Tarantinos beröm av John Travoltas avslutande närbild. Han betraktade den som ett av filmhistoriens mest hjärtskärande ögonblick. Det är en precis värdering av en bild och dess effekt, tillräcklig för att dokumentera entusiasmen utan att lägga till någon påstådd rangordning av alla nu levande regissörer.

Blow Out, som hade premiär 1981, följer en ljudtekniker som spelar in en olycka och börjar misstänka att inspelningen innehåller bevis för ett brott. Situationen skapar ett genuint filmiskt problem: att skilja mellan vad som hände och vad som verkar ha hänt. Huvudpersonen lyssnar, jämför och återskapar händelseförloppet. Hans yrkesredskap är också de medel genom vilka filmen styr vår uppmärksamhet.

Tittaren tar del i en del av undersökningen. Ett isolerat ljud får en ny innebörd när det kopplas till en bild; en sekvens som verkade fullständig visar sig ha en lucka. De Palma förvandlar manipulationen av audiovisuellt material till dramatisk handling. Huvudpersonen behöver inte springa under hela filmen för att faran ska vara verklig: genom att ordna några fragment på rätt sätt kan han närma sig en sanning som andra vill hålla dold.

Slutet lägger till ett sår i den mekanismen. Ett skrik som hör till en tragedi blir till sist en del av billig fiktion. Arbetet fortsätter, men för den som känner till ljudets ursprung kan det inte längre vara en neutral effekt. Närbilden som Tarantino lyfte fram gör det möjligt att se avståndet mellan den yrkesmässiga användningen av en inspelning och det smärtsamma minne den rymmer för en människa.

Carrie och fördelningen av blickar

Carrie från 1976 finns med i Tarantinos urval för Sight and Sound 2012. Därmed hör filmen till hans uttalade favoriter i den omröstningen. Det behövs ingen detaljerad teknisk förklaring som listan inte ger: iscensättningen kan analyseras direkt och hållas åtskild från det dokumenterade valet.

Berättelsen ger utrymme åt Carries utsatthet innan skräckshowen briserar. Skolan, hemmet och balen skapar olika former av övervakning och press. Att bli betraktad är inte detsamma som att känna sig sedd: många blickar dömer henne, hånar henne eller väntar sig att hon ska inta den roll som andra har bestämt åt henne. Publiken känner till hennes sårbarhet och bär med sig den kunskapen in i festen.

Balsekvensen bygger upp spänning genom att informationen fördelas ojämnt. Tittaren kan ana en fara som huvudpersonen inte känner till. En vänlig gest får då två betydelser samtidigt: den kan vara en lättnad för Carrie och en anledning till oro för den som väntar sig att hon ska förödmjukas. Den skillnaden håller spänningen vid liv långt innan någon makt visar sig.

Klänningen, ljussättningen och uppmärksamheten Carrie får gör det möjligt att för en stund föreställa sig en verklig acceptans. Hotet väger så tungt just för att filmen ger den möjligheten betydelse. Om balen från början bara vore en karikatyr utan något löfte alls, skulle dess sammanbrott ge en annan känslomässig effekt.

När våldet bryter sönder festen förändrar de visuella valen hur rummet uppfattas. Fragmenteringen och de många fokuspunkterna gör det omöjligt att reducera det som sker till ett slagsmål mellan två motståndare. Hela salen förvandlas. Det formella överdådet svarar mot ett känslomässigt sammanbrott som filmen har förberett genom små, igenkännbara situationer.

Det visuella spektaklet som känslomässigt engagemang

De båda filmerna visar varför det inte räcker att beskriva De Palma som en regissör med spektakulära kamerarörelser. I Blow Out knyter återskapandet av bilder och ljud en människa till en annan. I Carrie gör det ont att veta mer än huvudpersonen medan man väntar. De formella greppen påverkar vår relation till karaktärerna; de står inte vid sidan av dem som ren utsmyckning.

Filmerna använder också möjligheten att ingripa på olika sätt. Ljudteknikern tror att en noggrann lyssning kan korrigera den offentliga versionen av en händelse. Carrie försöker hitta en plats i en grupp som har makt att acceptera eller förgöra henne. Båda berättelserna gör det möjligt att undersöka avståndet mellan en illusion av kontroll och verklig sårbarhet, utan att hävda att Tarantino har formulerat exakt den jämförelsen.

Berömmet av Travoltas närbild är särskilt avslöjande genom sin skala. En film fylld av tekniska procedurer samlar till sist hela sin tyngd i ett ansikte. Känslan kräver inte att man överger illusionen: den uppstår ur allt som klippningen och ljudet har låtit oss veta. En till synes enkel bild blir laddad av allt som föregått den.

Tarantinos relation till De Palma kan på det här sättet närmas genom två avgränsade belägg och två filmupplevelser. En omröstning dokumenterar valet av Carrie; en essä från Criterion bevarar hans kommentar om Blow Out. Därifrån är det bästa sättet att närma sig den beundran att se hur varje film styr vår uppmärksamhet och vilken känsla som dröjer sig kvar när spänningens mekanism har stannat.

Se urvalet av regissörer och skådespelare som Tarantino beundrar.

Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar