Tarantino har talat om Scorsese både som filmåskådare och kollega. Deras samtal, som publicerades av Directors Guild of America 2019, ger en mer precis bild av deras relation än en samling lösryckta hyllningar: de ställer frågor, tycker olika och undersöker hur en film fungerar.
Taxi Driver: att beundra en obekväm film
Taxi Driver ingick i Tarantinos urval för Sight and Sound 2012. Flera år senare, i samtalet med Scorsese som publicerades i DGA Quarterly hösten 2019, berättade han om sin fascination för våldet i slutet och för den position filmen ger åskådaren. Beundran gäller en konkret filmupplevelse, inte huvudpersonens beteende.
Travis Bickle betraktar New York genom en blandning av isolering, bitterhet och en önskan att hitta ett uppdrag. Filmen låter oss komma nära hans sätt att uppfatta världen utan att göra varje tanke han uttrycker till en tillförlitlig beskrivning av den. Närheten känns obekväm eftersom filmen inte alltid erbjuder en alternativ röst som genast hjälper oss att förstå det vi ser. Publiken måste själv hantera avståndet mellan en subjektiv upplevelse och dess följder.
Dagboken och nattfärderna förstärker känslan av intimitet. Vi får ta del av en samling intryck som kan verka vardagliga innan de blir farliga. Det dramatiska intresset beror inte enbart på när våldet kommer, utan också på hur någon omtolkar det han ser tills han känner sig berättigad att handla. Filmen behöver inte framställa den processen som en förklaring som ursäktar personen.
Taxins kupé erbjuder en särskild position: Travis är nära många människor och samtidigt åtskild från dem. Han lyssnar, kör dem och betraktar dem utan att nödvändigtvis bli en del av deras liv. Den fysiska närheten i kombination med isoleringen gör en konflikt konkret som, om den bara uttrycktes som ensamhet, skulle vara mycket mer abstrakt. Staden fortsätter att röra sig även när han inte hittar något sätt att delta.
I samtalet 2019 berättade Tarantino om den katartiska reaktion han fick av slutet; Scorsese tog upp sin egen relation till hot och verkligt våld. Samtalet låter skillnaden mellan avsikt, personlig erfarenhet och mottagande finnas kvar. Att en scen utlöser en känslomässig urladdning besvarar inte i sig alla moraliska frågor den väcker.
Från filmintresse till arbete med bildutsnitt och rytm
I DGA-samtalet diskuterade de också klippningen av The Irishman och besluten kring filmens längd och slut. Tarantino frågade Scorsese om tempot i en lång berättelse. Den yrkesmässiga nyfikenheten visar en form av respekt som inte behöver sammanfattas i ett pris eller en högtravande formulering: det intressanta är hur en annan regissör löser ett specifikt problem.
Rytmen är en bra utgångspunkt för ett möte, eftersom den inte bara handlar om att snabba upp eller sakta ner en film. En paus kan göra att en situation får en ny innebörd. När vi återvänder till ett samtal efter en våldsam händelse förändras sättet vi lyssnar på dem som talar. I Scorseses filmer hjälper det oss att förstå vilka regler en grupp ser som normala när vi ser dess vanor, innan reglerna leder till en katastrof.
Tarantino arbetar också med samtal, rutiner och fördröjningar, även om effekterna inte är desamma. Jämförelsen blir givande när den tar hänsyn till skillnaderna. En färd kan föra åskådaren närmare en karaktärs minnen eller få hen att vänta på en explosion; en berättarröst i första person kan förföra åskådaren, begränsa hens information eller blottlägga en motsägelse.
I stället för att se Scorsese som en samling ingredienser som Tarantino skulle ha ärvt är det bättre att uppmärksamma dialogen mellan olika sätt att se. Båda fäster vikt vid sina karaktärers vardagskultur, men de utformar relationen mellan minne, våld och skådespel på olika sätt. Det gemensamma filmintresset suddar inte ut varje verks egna val.
En beundran som rymmer diskussion
Boken Cinema Speculation, som gavs ut 2022, placerar 1970-talets amerikanska film i centrum för Tarantinos utveckling som filmåskådare. När han kommenterar filmer brukar han utgå från en personlig reaktion och sedan gå vidare till en tolkning. Om man läser honom som om han gav en neutral redogörelse för inspelningen går den kritiska och subjektiva dimensionen förlorad.
Detsamma gäller hans åsikter om olika perioder i en regissörs karriär. Att föredra en tidig film innebär inte automatiskt att man avvisar de senare. En invändning mot en scen suddar inte heller ut beundran för hela karriären. För att tala om en konkret kritik måste man identifiera vilket verk den gäller och i vilket sammanhang den framfördes; en påstådd ständig rivalitet förklarar inte i sig hans uttalanden.
Samtalet från 2019 visar just en mindre låst relation. Tarantino kan beskriva vilken effekt Taxi Driver har på honom, och Scorsese kan svara utifrån processen bakom inspelningen. Resultatet kräver inte att de är överens om en enda tolkning. Det visar hur en film förblir öppen för tolkning även för dem som känner till hur den kom till.
I det här samtalet ligger Taxi Drivers styrka i att den fortsätter att dröja sig kvar. Bilderna inbjuder till teknisk beundran, obehag och diskussion om hur publiken identifierar sig med karaktären. Tarantino närmar sig dem med tydlig entusiasm, men också med frågor. Den inställningen förklarar hans relation till Scorsese bättre än en definitiv rangordning av vem som är främst bland hans förebilder.
Se urvalet av regissörer och skådespelare som Tarantino beundrar.
Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar
