Elle Drivers ögonlapp gör det möjligt att känna igen Daryl Hannahs rollfigur även när hon byter kläder. På sjukhuset smälter den in i en vit framtoning och får till och med ett rött kors; i volym två kompletterar det svarta en annan stil. Ögonlappen sitter kvar på samma plats i ansiktet, men färgen anpassas till kläderna. Kombinationen av kontinuitet och förändring förklarar en stor del av dess visuella effekt.
Accessoaren rymmer också en berättarmässig fråga. Åskådaren ser en täckt skada innan hen får veta vad som hänt. Filmen kan använda ögonlappen för att identifiera Elle under lång tid utan att stanna upp och förklara hennes bakgrund. Svaret kommer när det får en följd i konfrontationen mellan rollfigurerna.
Utformningen förenar beslut med olika ursprung: en referens som Tarantino har bekräftat till Christina Lindbergs filmer, färgkoordination och ett grafiskt bidrag från Katsuhito Ishii. Den slutliga utformningen visar hur en liten del av kostymen kan bära på ett filmiskt minne och samtidigt fungera i scenen.
Ögonlappen sitter på en plats som kameran ständigt återvänder till: ansiktet. Den jämna ytan bryter av blicken och skapar en asymmetri som är lätt att minnas. Dess närvaro är inte beroende av en helkroppsbild eller av att Elle håller i ett vapen. Accessoaren gör att man känner igen henne även när uppmärksamheten riktas mot hur hon lyssnar eller svarar.
Det vita och det röda korset på sjukhuset
Elles utseende förändras under hennes besök på sjukhuset. De vita kläderna gör ögonlappen till en del av en kombination som håller ytan runt ansiktet ljus. Därefter blir det röda korset, som hör till hennes sjuksköterskeuniform, ett tydligt tecken på samma accessoar. Färgen och motivet bidrar till den identitet rollfiguren antar för att komma nära patienten.
Effekten rymmer en konkret ironi. Utseendet för tankarna till omsorg, samtidigt som Elle har kommit dit för att döda. Accessoaren får visuellt inkräktaren att passa in på sjukhuset utan att dölja faran med hennes besök. Publiken vet tillräckligt om hennes avsikt för att läsa färgmatchningen som en del av förklädnaden.
Korset tar liten plats, men kontrasten skiljer det från den vita bakgrunden. Det behövs ingen förklarande text: det räcker att bildutsnittet gör motivet igenkännbart. När det sitter på ögonlappen följer tecknet med varje huvudrörelse. En accessoar som redan drar till sig uppmärksamhet får alltså dessutom ett motiv som hör ihop med rollen Elle spelar.
Den här användningen av kostymen som en del av rollfigurens identitet blir tydlig i samspelet mellan kläder, plats och handling. Klädseln känns särskilt oroande eftersom den ser ut att passa på ett sjukhus, samtidigt som den tjänar ett syfte som står i strid med vad utseendet lovar.
Den svarta ögonlappen och ansiktets kontinuitet
I sin intervju med Tomohiro Machiyama för JAPATTACK, gjord i augusti 2003, berättade Tarantino i förväg att Elle huvudsakligen skulle klä sig i svart i volym två och bära ögonlappar som matchade kläderna. Kommentaren gör det möjligt att förstå färgbytet som en del av en helhetsidé, snarare än som ett fristående val av accessoar.
Det svarta skapar en annan sorts kontrast mot Hannahs hud och ljusa hår. Formen framträder tydligare och smälter inte lika väl in i en stor vit yta. Förhållandet mellan ansiktet och kläderna förändras, även om åskådaren fortfarande känner igen samma fördelning av ansiktsdrag. Kontinuiteten kommer av var accessoaren sitter och hur den tar plats.
Den lösningen fungerar utan att ögonlappen behöver ha en fast moralisk innebörd. En färg kan höra ihop med en situation och förändra intrycket av ansiktet utan att motsvara en diagnos av rollfiguren. Elles fientlighet märks också i hennes val och i hur hon behandlar andra. Kläderna bidrar till den tolkningen, men ersätter inte hennes handlingar.
Historien bakom skadan vävs senare in i konflikten kring Elle Driver i Kill Bill. För analysen av accessoaren spelar ordningsföljden roll: först känner man igen ett beständigt utseende, sedan får man veta orsaken. Den nya informationen förändrar minnet av en bild som redan hunnit bli bekant.
Christina Lindberg och ett bidrag från Katsuhito Ishii
Tarantino bekräftade för Machiyama referensen till Christina Lindberg i De kallar henne Enögd, även känd som Thriller: A Cruel Picture. Svenska Filminstitutet katalogiserar filmen som en produktion från 1973 i regi av Bo Arne Vibenius. Huvudpersonen är en kvinna med ögonlapp som ger sig ut på hämnd.
Den visuella likheten gör inte Elle till en fullständig kopia av huvudpersonen i den filmen. I Kill Bill är hon Beatrix motståndare. Ett kännetecken som identifierar en hämnare i den tidigare filmen kan överföras till en rollfigur som försöker hindra en annan kvinna från att hämnas. Lånet får en ny funktion när det förs in i en annan berättelse.
I samma intervju med Machiyama pekas ytterligare ett bidrag ut: Katsuhito Ishii ritade Elle klädd som sjuksköterska med ett rött kors på ögonlappen, och Tarantino tog till sig idén. Den uppgiften gör det möjligt att skilja den allmänna referensen från ett konkret grafiskt beslut.
Den skillnaden hjälper oss att uppskatta anpassningsarbetet. Filmreferensen ger en igenkännbar förebild; teckningen tillför en lösning för en viss scen; samordningen med kläderna väver samman båda delarna i gestaltningen. Ingen av dessa insatser behöver tränga undan de andra för att resultatet ska få en egen identitet.
Accessoarens storlek begränsar inte heller dess roll i berättelsen. Ögonlappen kan samtidigt fungera som igenkänningstecken, del av en förklädnad och spår av en händelse som ännu inte är känd. Filmen fördelar dessa funktioner över olika ögonblick. Därför blir den mer intressant när man ser till när varje uppgift avslöjas, inte bara till föremålets utformning.
Uppdelningen av Kill Bill i två filmpremiärer fick en konkret följd för Daryl Hannah under marknadsföringen. I en amerikansk intervju med Buena Vista International, publicerad av Phase9 i april 2004, berättade skådespelaren att folk frågade henne vad som skulle hända med Elle och varför hon hade förlorat ett öga. Om hon hade förklarat det i förväg skulle hon ha avslöjat delar av volym två. Kostymdetaljen hade väckt nyfikenhet även utanför bioduken.
Den erfarenheten visar sambandet mellan utseende och publikens mottagande. En synlig detalj kan väcka en fråga som dialogen ännu inte har besvarat. Under väntan mellan filmerna behåller publiken bilden och försöker fylla i dess historia. I det här fallet behövde Hannah hålla tillbaka en förklaring medan hon fortsatte att prata om sin rollfigur. Ögonlappen blev därmed en del av hur Elle presenterades offentligt: den räckte för att publiken skulle känna igen henne, samtidigt som en del av hennes bakgrund förblev oupptäckt.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
