Chanbara och Lady Snowblood i Kill Bill Vol. 1

Chanbara är närvarande i Kill Bill Vol. 1 genom svärdets betydelse, förberedelserna inför konfrontationen och kontrasten mellan stillhet och plötsligt våld. Lady Snowblood, regisserad av Toshiya Fujita 1973 och med Meiko Kaji i huvudrollen, är en konkret referens som hjälper till att förstå sambandet. Den hämnande svärdskvinnan gör det möjligt att urskilja likheter med Beatrix Kiddo och O-Ren Ishii, även om varje karaktär har en annan roll i berättelsen.

Jämförelsen omfattar mer än den japanska miljön. Den påverkar hur en beväpnad kvinna skildras, hur en hämndjakt struktureras och hur blodets färg blir en del av bildkompositionen. Det finns också en musikalisk koppling: Kajis röst förs från den ena filmen till den andra. Tarantino samlar dessa element i en nutida värld av yrkesmördare, internationella resor och uppgörelser. En undersökning av vad han behåller och förändrar tydliggör både närvaron av svärdsfilm och Lady Snowbloods särskilda betydelse i Vol. 1.

Chanbara och svärdets iscensättning

Chanbara, även stavat chambara, betecknar japansk film med svärdsstrider. Jasper Sharp förklarar för BFI att namnet kommer från ljudet av klingor som slår mot varandra. Jidaigeki är historisk film; chanbara preciserar dess variant med svärdsaction. Kill Bill överför inslag från den traditionen till karaktärer som lever i nutiden: de bär svärd, men använder också telefoner, flygplan och bilar.

Vapnet förändrar hur en plats tas i anspråk. Ett utdraget svärd förlänger karaktärens silhuett och riktar uppmärksamheten mot avståndet mellan kropparna. Under en utmaning kan motståndarnas positioner förmedla fara innan någon av dem går till angrepp. Tarantino utnyttjar den möjligheten för att växla mellan grupper av fiender och ögonblick då ett par motstående gestalter räcker. Skalbytet påverkar hur länge åskådaren betraktar dem.

De beväpnade gestalterna i Kill Bill drivs av kriminella och personliga intressen. Japansk samurajfilm rymmer olika förhållningssätt till heder: Harakiri (1962) av Masaki Kobayashi kritiserar den feodala ordningen, som Sharp påpekar. Det exemplet visar hur mångsidig traditionen är. I Tarantinos film ger svärdsskicklighet inte heller någon moralisk överlägsenhet: även de som deltog i attacken mot kapellet besitter den.

Denna japanska dimension ingår i dialogen mellan chanbara och kinesisk kampsport i Tarantinos filmer. Det är värt att skilja mellan de olika bidragen när man betraktar en scen: en japansk miljö, en koreografi och en kostymreferens kan härröra från olika filmer. Vol. 1 samlar dessa lager utan att helt överföra någon av filmernas historiska sammanhang.

Lady Snowblood: en referens fördelad mellan två kvinnor

Marc Walkow ger ett förstahandsvittnesmål i Film Comment 2016: under en visning av Lady Snowblood i Sitges satt han bakom Tarantino och hörde honom entusiastiskt och förtroligt förklara handlingen för en person som följde med honom. Kopplingen till Fujita stöds därmed av ett tecken på personlig kännedom, utöver likheterna mellan filmerna.

Skillnaden mellan deras hämnerskor ligger i uppdragets ursprung. Yuki föds i fängelse och får i uppdrag att hämnas, något hennes mor vill att hon ska utföra efter sin död. Beatrix jagar dem som angrep henne. Den förändringen påverkar beslutets tyngd: den ena huvudpersonen har fostrats för att fullgöra ett mandat; den andra återupptar handlingen efter att ha överlevt ett svek. Båda söker upp specifika personer, men har olika förhållande till den skada de försöker gottgöra.

Den visuella likheten förskjuts mot O-Ren. Kimonon och hennes återhållna gestalt för henne närmare Kajis svärdskvinna, medan Beatrix intar rollen som den som går vidare från motståndare till motståndare. Denna fördelning gör det möjligt att läsa in hyllningen utan att kräva att karaktärerna ska vara likvärdiga. Kvinnan som visuellt för tankarna till Yuki är i Kill Bill ett av huvudpersonens mål. Igenkännandet av referensen samexisterar med denna omkastning av roller.

Snön ger ett tydligt exempel. Under de första minuterna av Lady Snowblood möter Yuki några män i ett snötäckt landskap, där blodet färgar marken. Kill Bill återupptar kopplingen mellan svärd, snö och rött i trädgården där O-Ren slåss. Likheten förenar bildkompositioner från olika delar av respektive berättelse. I den ena visar den huvudpersonens förmåga att döda; i den andra ackompanjerar den upplösningen av en rivalitet.

Sången och sättet att berätta om hämnd

Howard Hampton påpekar i sin essä för Criterion att Tarantino använder Shura no hana, känd som The Flower of Carnage, framförd av Meiko Kaji i Lady Snowblood. När den hörs efter striden med O-Ren introduceras rösten från skådespelerskan som gestaltade Yuki i Kill Bill. Referensen blir hörbar även för den som inte känner igen dess ursprung.

Sången förändrar också hur scenen upplevs. Efter striden kan en utdragen sångröst ta över den tid som tidigare dominerades av kropparnas rörelser och slagen. När rösten kopplas till Kaji får avslutningen ytterligare en association: skådespelerskan från den japanska förlagan ackompanjerar avskedet från en karaktär som återfår en del av sitt visuella uttryck. Kajis röst kan höras som en påminnelse om filmförlagan i en scen med andra huvudpersoner.

Walkow lyfter också fram det episodiska berättandet i Lady Snowblood och Beatrix jakt. Varje möte utvecklar ett särskilt hinder och förändrar informationen om det förflutna. Kill Bill betonar detta grepp genom att visa konfrontationen med Vernita innan den japanska perioden förklaras. Åskådaren får lägga pusslet kring en händelsekedja som redan är i gång. Fujita väver in bilder ur mangan i berättelsen. Vol. 1 använder animation för O-Rens förflutna och byter visuellt uttryck när hennes historia introduceras. Båda filmerna varierar därmed sättet att gestalta episoderna.

Lady Snowblood gick upp på bio efter mangan, skriven av Kazuo Koike och tecknad av Kazuo Kamimura. Marc Walkow anger att den ursprungligen publicerades mellan februari 1972 och mars 1973. Norio Osada skrev filmatiseringen. Tillkomsten förenar olika slags arbete: utformningen av hämnerskan, hennes grafiska gestaltning och urvalet av episoder till en film med Meiko Kaji i huvudrollen.

Walkows reportage innehåller en intervju med Osada och förklarar ett beslut om rollbesättningen med koppling till regin. Kaji hade arbetat med Fujita och tackade med intresse ja till möjligheten att samarbeta med honom igen. Osada och Fujita kände också varandra, men hade ännu inte spelat in något tillsammans. Samarbetet gjorde det möjligt för Kaji att gå från nutida roller till en hämnerska i en historisk berättelse. Osada hade i sin tur erfarenhet av att skriva yakuza­filmer. Fujita hade arbetat med ungdomsfilmer. Resultatet förenar en berättelse med rötter i mangan och filmarbetare som hade arbetat med andra slags kriminalberättelser.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer