Kill Bill samlar filmer och genrer från olika håll. Genom att skilja mellan chambara, wuxia och kung fu-film kan man uppskatta blandningen utan att göra all asiatisk action till en enda tradition.
Tre termer som inte betyder exakt samma sak
Chambara används om japanska filmer med svärdsstrider, ofta förknippade med samurajberättelser. Wuxia betecknar en kinesisk tradition av kampsportshjältar, äventyr och uppförandekoder, som kan innefatta extraordinära förmågor och vapenkamp. Kung fu-filmer lägger ofta större tonvikt på träning och kroppstekniker. Gränserna kan överlappa, men termerna är inte utbytbara.
Kill Bill kombinerar inslag som förknippas med dessa traditioner i en egen hämndhistoria. Beatrix svärd, träningen hos Pai Mei och skiftningarna i stil utgör ingen enhetlig historisk rekonstruktion. Filmen tar med publiken på en resa genom olika former av action, som går att känna igen även utan att känna till deras namn.
Den här distinktionen gör också att Shaw Brothers inte automatiskt förknippas med en enda undergenre. Bolaget producerade många titlar och arbetade med filmskapare med olika uttryck. Dess emblem i början av Kill Bill visar på ett filmhistoriskt släktskap, men innebär inte att allt som följer är en återskapning av en viss film från studion.
Hyllningen tar form genom bilder, skådespelare, musik och struktur. Sonny Chiba och Gordon Liu bidrar med karriärer som tittare som känner till deras arbete kan känna igen. För andra tittare fungerar karaktärerna genom sina handlingar. Skådespelarnas historia berikar upplevelsen utan att ersätta behovet av att berätta en begriplig historia.
Svärdet formar förhållandet till rummet
Jakten på Hattori Hanzo ger svärdet en dimension av upphov och löfte. Beatrix får inte bara ett generiskt föremål: berättelsen introducerar dess skapare och det exceptionella beslutet att tillverka ett svärd igen. Den förberedelsen förändrar svärdets betydelse när striden väl börjar. Föremålet bär på en historia innan det tas i bruk.
referenserna till chambara och samurajfilmer i Kill Bill Vol. 1 märks i dueller och bildkompositioner där avståndet mellan gestalterna spelar roll. Den avslutande konfrontationen med O-Ren kontrasterar mot anhopningen av motståndare inomhus. När miljön förändras minskar det visuella bruset, och väntan, rörelsen och motreaktionen framträder på ett annat sätt.
Filmen använder också överdrifter som för tankarna till olika grenar av exploateringsfilmen. Skildringen av skador kan lämna den realistiska skalan och bli ett grafiskt inslag. Det valet beskriver inte historiska stridstekniker, utan hör till spektaklet och blandningen av uttryck som filmen bjuder på.
Svärdet fungerar dessutom som en synlig kontinuitet mellan olika platser. Beatrix rör sig genom moderna miljöer med ett föremål som förknippas med andra tider och berättelser. Kontrasten mellan flygplats, moderna transportmedel och traditionellt vapen gör det tydligt att Kill Bill inte försöker hålla sina referenser åtskilda i olika fack. De kan samexistera i filmens värld eftersom den följer en medvetet hybrid filmisk logik.
Träningen flyttar handlingens fokus
Med Pai Mei flyttas uppmärksamheten till processen att utveckla en förmåga. Mästaren ställer upp prövningar och förvandlar till synes enkla handlingar till fysiska utmaningar. Att äta, bära vatten eller upprepa en rörelse blir en del av Beatrix erfarenhet. Träningen synliggör sambandet mellan tid, smärta och kunskap, vilket senare får konsekvenser för berättelsen. Den vardagliga upprepningen förbereder en exceptionell reaktion när Beatrix blir instängd.
avsnittet om Pai Mei och dess referenser till kinesisk film bör inte klassificeras enbart som wuxia för att det utspelar sig i en kinesisk miljö och skildrar en extraordinär mästare. Det för också en tydlig dialog med kung fu-filmer som kretsar kring disciplin och överföring av färdigheter. En precis terminologi gör det lättare att beskriva vilken del av traditionen scenen arbetar med.
Gordon Liu tillför en särskild resonans genom sin koppling till Shaolins 36:e kammare. Pai Mei är dock inte samma karaktär som Liu spelade där, och avsnittet fortsätter inte den berättelsen. Skådespelaren bär med sig en yrkesmässig historia, samtidigt som fiktionen ger honom en ny funktion. Att se skillnaden hindrar en hyllning från att misstas för en falsk uppföljare.
Referensen till Bruce Lee är ytterligare ett spår som bör hållas isär. Bruceploitation och kung fu-filmens spridning hör också till en industrihistoria om bilder, imitatorer och internationell distribution. Beatrix gula dräkt kan väcka den associationen, men Kill Bills intresse för kampsport omfattar fler filmskapare, skådespelare och former av action.
Blandningen fungerar eftersom varje tradition bidrar med ett eget förhållande mellan kropp, rum och berättelse. Svärdet kan sammanfatta en kod och ett löfte; träningen kan visa vad det kostar att lära sig; de grafiska överdrifterna kan göra våldet till ett stiliserat spektakel. Tarantino för samman dessa möjligheter utan att helt sudda ut deras skillnader. Genom att urskilja dem kan man se filmen som ett samtal mellan olika nationella filmtraditioner, i stället för att reducera den till en allmän etikett för orientalisk action.
Fortsätt till Tarantinos filmgenrer och hyllningar.
Visa alla artiklar i Våld och hyllningar hos Tarantino: så omformar han genrer
