Titeln på Inglourious Basterds anknyter till en tradition av italienska krigsäventyr. Sambandet gör det möjligt att urskilja en filmisk förkärlek, även om de två berättelserna som delar denna klangbotten är mycket olika.
En etikett för krig som förvandlats till ett genreadventyr
Macaroni combat används för att beskriva en del av den italienska krigsfilmen, där äventyr om kommandosoldater, farliga uppdrag och grupper av stridande med tvivelaktig moral utvecklades. Benämningen knyter an till de folkliga beteckningarna för italiensk western. Den betecknar inte en rörelse med fasta regler, utan en grupp produktioner och konventioner som kan förena action, spektakel och illa disciplinerade huvudpersoner.
Andra världskriget erbjöd igenkännbara mål och en uppsättning uniformer, fordon, fängelser och operationer. Filmerna kunde kretsa kring ett uppdrag som förde samman personer med olika skäl att samarbeta. Gruppen blev intressant både genom sina inre motsättningar och genom fienden den skulle möta.
Italienska Cineteca Nazionale har inkluderat regissörer som Enzo G. Castellari och Umberto Lenzi i retrospektiver om denna filmtyp. Denna bredd påminner om att kategorin rymmer mer än en enda berömd film. Kriget kunde bli ett överlevnadsäventyr eller en miljö för negativa huvudpersoner, utan att alla verk delade samma politiska hållning eller stil.
Tarantino intresserar sig för den här genrens energi, men hans film bör inte användas som en fullständig definition av macaroni combat. Inglourious Basterds förenar också spänning, melodram, spionfilm och en reflektion över propagandabilder. Kopplingen till italiensk film är en del av en bredare blandning av referenser.
Castellari och titeln som byter film
Quel maledetto treno blindato, regisserad av Castellari och premiärvisad 1978, lanserades internationellt under titeln The Inglorious Bastards. Tarantino använde sig av denna klangbotten till titeln på sin långfilm från 2009, med en ändrad stavning. Referensen är tydlig, men lånandet av namnet innebär inte att han har filmatiserat samma handling eller återskapat dess rollfigurer.
Castellaris film följer en grupp amerikanska soldater som hamnar i en flyktsituation och får ett krigsuppdrag. Tarantinos film väver samman flera berättelser, däribland Aldo Raines bastarder och Shosannas historia. Kapitelstrukturen och den avgörande rollen för en parisisk biograf skiljer den från en enkel nyversion av 1978 års äventyr.
De skillnaderna mellan Quel maledetto treno blindato och Inglourious Basterds gör det möjligt att undersöka avståndet mellan filmerna noggrant. Att kalla den senare en nyinspelning enbart på grund av titlarnas likhet skulle sudda ut vad sambandet faktiskt består i. En hyllning kan fungera som en signal om tillhörighet till en filmkultur utan att kräva någon kontinuitet i handlingen.
Den personliga och filmintresserade relationen till Enzo G. Castellari tillför ytterligare en dimension. Castellari syns kort i Tarantinos film, och båda har deltagit i samtal om hans arbete. Den italienske regissörens närvaro fungerar som ett erkännande, men gör honom inte till upphovsman till Shosannas historia eller till medregissör för filmen från 2009.
Vad som förändras när uppdraget blir till språk
Den okonventionella gruppen stridande ger Tarantino ett sätt att föreställa sig kriget genom personer som inte står för någon renodlad, officiell hjältemodighet. I fiktionen använder bastarder sitt rykte och skräck som verktyg. Deras agerande kan upplevas som triumferande av publiken och samtidigt präglas av ett våld som gör det omöjligt att betrakta dem som neutrala gestalter.
En stor del av spänningen i Inglourious Basterds bygger dock på tal. Språk, accenter, namn och sociala gester kan avslöja en identitet. De långa samtalsscenerna gör kriget till ett tolkningsproblem. Ett till synes korrekt svar kan vara otillräckligt om uttalet eller gesten avslöjar talaren. Språkets centrala roll förändrar förväntningarna på en film som annars skulle kunna byggas upp som en följd av stormningar och explosioner.
Filmen i filmen innebär ytterligare en avvikelse. Premiären av en propagandafilm samlar rollfigurerna och förvandlar en biograf till ett mål. Operationen bygger på kulturell infrastruktur, ett filmprogram och människor som arbetar med bilder. Kriget skildras också som en kamp om att kontrollera berättelser och avgöra vem som får ta plats på duken.
Förändringen av historien för hyllningen i riktning mot en egen fantasi. Slutet försöker inte troget skildra ett dokumenterat uppdrag under andra världskriget. Det använder igenkänningen av verkliga personer och kraften i ett påhittat slut. Det valet måste hållas åtskilt från de historiska händelserna, på samma sätt som Tarantinos film skiljer sig från Castellaris äventyr.
Macaroni combat ger därmed en användbar kontext för att förstå en titel och en del av regissörens smak. Företeelsen förklarar inte filmen i sin helhet. Verket från 2009 behåller idén om krig som en arena för extraordinära rollfigurer, men förenar den med andra strukturer och frågeställningar. Sambandet förstås bäst som en omvandling av filmisk energi och minne, snarare än som en dold adaption.
Fortsätt till Tarantinos filmgenrer och filmiska hyllningar.
Visa alla artiklar i Våld och hyllningar hos Tarantino: så omformar han genrer
