Tarantino har skiljt mellan världen där hans rollfigurer lever och filmerna som de skulle kunna se. Idén hjälper till att ordna relationerna, men fungerar inte som en fast kronologi över hela hans verk.
Rollfigurer som också skulle kunna gå på bio
Förklaringen av de två universumen utgår från en enkel åtskillnad: vissa av Tarantinos rollfigurer lever i en värld som framställs som deras verklighet, medan andra hör hemma i filmer som skulle kunna visas i den världen. Uttrycken Realer Than Real och Movie Movie används för att benämna dessa två nivåer. Den första rymmer en förstärkt verklighet; den andra tillåter ett ännu friare förhållande till genrefilmens konventioner.
När Tarantino medverkade i det australiska tv-programmet The Project 2016 förklarade han idén med Reservoir Dogs och Pulp Fiction som exempel på den första nivån och Kill Bill och From Dusk Till Dawn som filmer rollfigurerna skulle kunna se. Förklaringen förutsätter inte att man föreställer sig en konkret scen där Vincent Vega köper en biobiljett. Den beskriver ett förhållande mellan olika typer av fiktion.
I Reservoir Dogs har instängdheten, skadorna och misstänksamheten en påtagligt fysisk tyngd, även om dialogen och bildkompositionen är starkt stiliserade. I Kill Bill, accepterar berättelsen legendariska mästare, stridsbedrifter och tonlägen som ligger nära serietidningarnas. Skillnaden beror inte på att den ena filmen innehåller våld och den andra inte. Den beror på vilket kontrakt varje berättelse upprättar med sin publik.
Det är bra att undvika en alltför bokstavlig översättning av real. Pulp Fiction innehåller osannolika sammanträffanden och rollfigurer som kan diskutera triviala saker under extrema omständigheter. Etiketten utlovar inte dokumentär realism. Den betecknar den nivå som fungerar som vardagsliv för rollfigurerna, även när det livet är mycket mer teatraliskt än vårt.
Death Proof och McGraws särskilda undantag
En intervju från 2007 med The Quentin Tarantino Archives tillför en viktig precisering: Tarantino placerade Death Proof tillsammans med Reservoir Dogs och Pulp Fiction. Att automatiskt placera båda Grindhouse-filmerna på samma nivå suddar därför ut en skillnad som han uttryckligen gjorde. Att filmerna delar dubbelvisning, visningsestetik och medarbetare innebär inte att de måste ha exakt samma plats i hans system.
I samma samtal beskrev han också Earl McGraw som en rollfigur som kan röra sig mellan de båda universumen. Undantaget gör det lättare att förstå hans närvaro i berättelser med mycket olika regler. Earl McGraws bana behöver undersökas som en flexibel kontinuitet, utan att tvinga fram en biografi som löser varje återkomst för sheriffen med hjälp av datum.
Fallet visar att klassificeringen skapades som ett kreativt och förklarande verktyg, inte som ett regelverk utan undantag. En rollfigur kan behålla sin röst, skådespelare och sina beteendedrag samtidigt som den berättelsemiljö som omger honom förändras. Denna rörlighet gör att publikens igenkänning har ett värde i sig, utan att kräva en fantastisk förklaring om resor mellan dimensioner.
Det är också bra att skilja mellan släktskap och tillhörighet till ett universum. Vega-bröderna har en bekräftad familjerelation, medan andra efternamn bara återkommer i dialog eller eftertexter. En likhet i namn kan locka till jämförelser mellan rollfigurer, men räcker inte för att fastställa vilka deras föräldrar eller barn är, eller vilka händelser de har gemensamt. Hänvisningarna till familjen Scagnetti visar just varför man behöver skilja mellan återkommande namn och släktskap.
Samband som inte kräver ett slutet uppslagsverk
Fiktiva varumärken bidrar till att flera filmer tycks utspela sig i ett gemensamt kulturellt landskap. Ett cigarettpaket, en hamburgerrestaurang eller en reklamfilm kan dyka upp igen utan att påverka huvudhandlingen. Sådana föremål skapar igenkänning och en visuell signatur. Deras närvaro bevisar inte i sig att alla händelser i en film är obligatoriska historiska förspel till en annan.
Släktskap som uttryckligen har kommenterats fungerar på ett annat sätt. Den föreställda relationen mellan Broomhilda och John Shaft knyter samman epoker och filmtraditioner genom ett uttalande från regissören. Sambandet mellan Pete och Archie Hicox har dessutom stöd i ett uttalande från Tim Roth. I båda fallen bör man behålla upphovspersonens attribution och hålla sig till den detaljnivå som faktiskt finns, i stället för att fylla i okända generationer.
Teorin om King och Paula Schultz erbjuder en användbar kontrast: datum och ett efternamn kan passa ihop utan att bekräfta någon relation. Åskådaren är fri att skapa en hypotes, men analysen bör tydligt ange att det är just en hypotes. När alla sammanträffanden framställs som kanon försvinner skillnaden mellan det en film visar, det en upphovsperson har förklarat och det publiken föreslår.
En kronologi över Tarantinos universum kan ordna miljöer och peka ut samband, så länge den behåller den här flexibiliteten. En berättelses historiska tidpunkt avgör inte automatiskt dess fiktionsnivå. Inte heller innebär en förändring av det förflutna att varje senare film måste fogas in i en detaljerad orsakskedja. Systemet är mer fruktbart som ett sätt att koppla samman stilar, rollfigurer och traditioner än som en karta som måste undanröja alla motsägelser.
På så vis hjälper de två universumen oss att förstå hur ett samtal mellan kriminella och en hämndhistoria med kampsport kan komma ur samma fantasi utan att följa exakt samma regler. Kontinuiteten består av samband med olika styrka. Genom att känna igen dem kan man njuta av leken utan att förväxla ett fyndigt förslag med information som har bekräftats på film.
Tillbaka till Tarantinos universum: samband, varumärken och teorier.
Visa alla artiklar i Så hänger filmerna i Tarantinos universum ihop
