Earl McGraw: sheriffen som rör sig mellan filmer och universum

Michael Parks ger Earl McGraw en igenkännbar identitet i filmer med olika regler. Tarantino förklarade denna rörlighet som ett undantag inom sina två universum.

En karaktär som delas av två filmskapare

Earl McGraw dyker först upp i From Dusk Till Dawn, regisserad av Robert Rodriguez efter ett manus av Tarantino. Michael Parks spelar polisen som kommer in i Bennys butik i början av berättelsen. Hans ankomst skapar möjligheten att flyktingarna ska bli upptäckta och förvandlar ett till synes vardagligt samtal till en situation med omedelbar fara.

Filmen slutar med att karaktären dör i det första avsnittet. Earl dyker ändå upp igen i senare produktioner. Det gör det svårt att skapa en linjär kontinuitet, men innebär inte att man måste föreställa sig en bokstavlig återuppståndelse. Upprepningen följer en logik präglad av samarbete, igenkänning och flexibilitet i de berättande världarna.

Parks bidrar med en röst, ett sätt att betrakta omgivningen och en rytm som gör att man känner igen karaktären innan man ens granskar hans gradbeteckningar. Kontinuiteten ligger lika mycket i gestaltningen som i namnet. Michael Parks samarbete med Tarantino hjälper till att sätta denna närvaro i sitt sammanhang, även om varje framträdande av sheriffen också måste förstås utifrån den specifika film som tar emot honom.

Kill Bill och de två delarna av Grindhouse

I Kill Bill kommer Earl till kapellet där massakern har ägt rum. Hans utredning fyller en annan funktion än scenen i From Dusk Till Dawn: han betraktar följderna av ett redan begånget våldsdåd och upptäcker att ett av offren fortfarande lever. Scenen placerar huvudpersonens kropp mellan skenbar död och möjligheten att överleva.

Avsnittet med Earl McGraw i kapellet innehåller också Edgar, spelad av James Parks. Relationen mellan far och son hör både till karaktärerna och skådespelarna. Den verkliga parallellen ersätter inte berättelsens belägg, men förstärker parets samspel och låter filmen bygga upp en liten yrkesmässig dynamik mellan dem.

I Death Proof ingriper Earl efter krocken som Stuntman Mike orsakar. Hans tolkning av det som hänt visar att han misstänker ett brottsligt uppsåt, även om de institutionella ramarna begränsar vad han kan göra med den misstanken. Karaktären fungerar som en observatör som förstår mer än vad en officiell utredning är beredd att slå fast.

Planet Terror, Rodriguez bidrag till Grindhouse, ger Earl en större roll och placerar honom i en familjeberättelse som även omfattar Dakota. Där accepterar omgivningen ett övernaturligt hot och en våldsspiral som skiljer sig mycket från olyckan som utreds i Death Proof. Att samma karaktär finns med i båda filmerna skapar en igenkännbar länk mellan dem i dubbelprogrammet.

Framträdandena av Edgar McGraw gör det möjligt att följa ytterligare en gren av samarbetet. Varje återkomst måste dock granskas för sig. Att Michael och James Parks är far och son innebär inte att alla deras roller utgör en fiktiv familj, och inte heller att varje karaktär som Michael Parks spelar är en variant av sheriffen.

Undantaget som Tarantino förklarade

I en intervju från 2007 med The Quentin Tarantino Archives placerade regissören Death Proof tillsammans med Reservoir Dogs och Pulp Fiction och förklarade att McGraw kunde röra sig mellan hans två fiktionsnivåer. Uttalandet ger ett direkt svar på den skenbara motsägelsen i hans återkomster: karaktären har en frihet som det övergripande systemet inte behöver ge alla.

Förklaringen av Tarantinos två universum skiljer mellan vissa karaktärers vardagliga värld och de filmer som de själva skulle kunna se. McGraw fungerar som ett erkänt undantag. Det handlar inte om en mekanism som visas på film genom portaler eller tidsresor. Det är en konstnärlig frihet som gör det möjligt att återanvända en uppskattad gestalt utan att varje film måste underordnas en gemensam tidslinje.

Den friheten förändrar vilken fråga som är relevant. I stället för att fråga vilken dag han återuppstår är det bättre att se på vad han tillför varje berättelse. I butiken skapar han fara; i kapellet hittar han en överlevande; på sjukhuset tolkar han ett brott; i Planet Terror deltar han i en familjekris och en kollektiv kris. Samma ansikte fyller olika dramatiska funktioner.

Kläderna och gradbeteckningarna hjälper oss att känna igen den auktoritet han representerar, men räcker inte i sig för att bevisa samband. Många filmer delar polisiär ikonografi. Här ger namnet, skådespelaren, dialogen och regissörens förklaring en stabilare grund. Kontinuiteten är avsiktlig, men det är även dess töjbarhet.

Hans återkomst gör inte heller tittarna till obligatoriska detektiver. Den som känner igen honom får ett extra lager av humor och minnen; den som ser honom för första gången möter en karaktär med en begriplig funktion i scenen. Den dubbla tillgängligheten gör att referensen inte avbryter handlingen.

Earl behåller därmed sin identitet utan att bli fånge i en uttömmande biografi. Hans resa visar hur Tarantino och Rodriguez kan dela en karaktär som en del av ett filmiskt samtal. Publiken känner igen sheriffen, minns andra scener och accepterar att varje ny film själv avgör vilka regler den behöver för att karaktären ska fungera.

Tillbaka till Tarantinos universum: kopplingar, varumärken och teorier.

Visa alla artiklar i Så hänger filmerna i Tarantinos universum ihop