Michael Parks erbjuder två sorters återseenden i Tarantinos filmer: en välbekant figur som återvänder och en förvandling till någon annan. Kill Bill samlar båda möjligheterna i ett och samma verk, uppdelat i två volymer.
Earl McGraw: en rollfigur som rör sig mellan filmer
Michael Parks spelar Earl McGraw i From Dusk Till Dawn, regisserad av Robert Rodriguez och skriven av Tarantino. Sedan återvänder han i rollen i Kill Bill: Vol. 1 och Death Proof. Samarbetet omfattar även Rodriguez Planet Terror. Samarbetet kring rollfiguren sträcker sig alltså längre än till filmer regisserade enbart av Tarantino.
Den här preciseringen gör det möjligt att skilja mellan att skriva en text, regissera en film och återkomma i en roll. Parks medverkar i närbesläktade projekt, men de har inte alla samma regissör. Earl kan fungera som en bro mellan dem utan att de därför automatiskt blir kapitel i en enda, perfekt sammanhängande kronologi.
I Kill Bill bidrar Earl med en auktoritativ närvaro inför följderna av en massaker. Hans sätt att betrakta och kommentera tillför erfarenhet, distans och en särskild rytm. Parks behöver inte återskapa rollfigurens hela liv för att han ska framstå som någon som är van vid obehagliga situationer. Rösten och tempot i svaren fyller en stor del av den funktionen.
I Death Proof gör återkomsten att tittaren känner igen ett sätt att tolka det som har hänt. Rollfiguren står för ett institutionellt perspektiv på våldet, men kontrollerar inte allt som filmen visar. Skillnaden mellan att förstå och att kunna ingripa ger honom en mer konkret dramatisk funktion än den enkla tillfredsställelsen i att få se ett bekant ansikte.
Esteban Vihaio: en annan man i Kill Bill
I den andra volymen spelar Parks Esteban Vihaio. Han är inte Earl under ett annat namn och inte heller en hemlig fortsättning på samma rollfigur. Förändringen ligger i rollbesättningen: en skådespelare gestaltar två identiteter i ett verk. Den skillnaden är viktig, eftersom glädjen i att känna igen skådespelaren inte bör sudda ut det som skiljer rollfigurerna åt.
Mötet med Esteban Vihaio kräver ett annat röstligt och kroppsligt uttryck. Den upplevda åldern, accenten och sättet att styra samtalet skapar en särpräglad närvaro. Parks kan förändra intrycket han gjorde som Earl utan att enbart förlita sig på yttre förändringar. Hans relation till Beatrix kräver en annan sorts uppmärksamhet och ett annat sätt att utöva inflytande.
Esteban har information som huvudpersonen behöver och en koppling till Bills förflutna. Den positionen gör samtalet till en förhandling om tillgång. Skådespelaren måste få det att kännas som om rollfiguren vet mer än han tänker säga och inte har bråttom att berätta allt. Det långsamma tempot behöver inte bromsa scenen: det kan vara sättet han behåller kontrollen på.
Förtrolighet och obehag samexisterar i hans bemötande. Parks behöver inte markera ett entydigt hot i varje gest för att omgivningen ska kännas moraliskt oroande. Skådespelet låter ett till synes vänligt samtal behålla inslag av våld och ojämlikhet. Rollfiguren är bara med en kort stund, men ger intryck av att tillhöra en historia som fortsätter utanför bild.
Att återanvända skådespelaren utan att blanda ihop identiteterna
Den dubbla rollen för Michael Parks i Kill Bill visar hur en skådespelares återkomst kan bli ett bevis på hans bredd. En film behöver inte helt dölja att den använder samma ansikte igen. Den kan lita på att rösten, kroppshållningen, sammanhanget och relationerna räcker för att etablera en annan identitet.
Jämförelsen hjälper också till att förstå hur ekonomiskt hans skådespel är. Earl och Esteban får inte samma utrymme att utvecklas som Bruden, men måste ändå kännas kompletta under sina scener. Parks använder detaljer som antyder vanor: hur han tittar, när han svarar och vad han tar för givet. Tittaren får en känsla av erfarenhet utan att berättelsen behöver stanna upp och illustrera den.
I Django Unchained spelar Parks en av LeQuint Dickeys anställda, tillsammans med Quentin Tarantino och John Jarratt. Scenen använder hans närvaro i en mindre roll inom en grupp fångvaktare. Den fortsätter varken Earls eller Estebans historia. Återkomsten hör till det professionella samarbetet och låter oss känna igen skådespelaren i en ny historisk och berättarmässig situation.
De anställda vid gruvbolaget LeQuint Dickey måste reagera på det Django berättar. Deras betydelse ligger i att de kan fatta beslut under en begränsad del av berättelsen. Parks bidrar till utbytet utan att kräva en utförligare bakgrundshistoria. Scenen visar att en kort roll kan vara avgörande för berättelsens utveckling även om den inte gör anspråk på att stå i centrum.
Fallet med Earl McGraw förtjänar en separat behandling när frågan gäller kontinuitet mellan filmer. En överblick över Parks arbete bör vidga perspektivet: allt skådespelaren gör hör inte till den rollfiguren. Den skillnaden gör det möjligt att uppskatta både den konsekvens som krävs för att återvända till en välbekant figur och den flexibilitet som krävs för att lämna den bakom sig.
Samarbetet med Tarantino utmärks just av den kombinationen. Parks kan bidra med minnen från andra filmer och i nästa scen be tittaren att se honom på ett nytt sätt. Hans röst fungerar inte som en oföränderlig signatur, utan som ett instrument som kan förändra ålder, ställning och relation till samtalspartnern. Att känna igen honom är en utgångspunkt; det är genom att se hur han förändras som man kan uppskatta arbetet.
Tillbaka till Tarantinos återkommande skådespelare.
Visa alla artiklar i Skådespelare som återkommer hos Tarantino och hur deras roller förändras
