Esteban Vihaio, spelad av Michael Parks, tar emot Beatrix i Kill Bill: Vol. 2 när hon söker efter Bill. Hans insats fyller två funktioner: han ger henne en adress och för henne närmare någon som kände hennes tidigare chef långt före hämnden. Besöket präglas av frågor, minnen och komplimanger som fördröjer den mest brådskande informationen för Beatrix.
Karaktären talar utifrån sin nära relation till Bill och sin auktoritet i den egna omgivningen. Hans vänlighet mot besökaren går hand i hand med kommentarer som visar hur han bedömer våld mot kvinnor. När man lyssnar på honom behöver man uppmärksamma både vad han berättar och hur han framför sina omdömen.
Esteban hjälper till med återföreningen genom sin lojalitet mot Bill. Samtalet ger Beatrix den vägledning hon behövde, men också en diskutabel förklaring till varför han hjälper henne. Uppgiftslämnaren talar som någon som är van vid att låta sin kunskap om en annan person hjälpa honom att tolka dennes önskningar.
Mannen som kände Bill som barn
Beatrix röst placerar Esteban bland de fadersfigurer som Bill hade omkring sig under livet. Han var vän med Bills mor och kände honom sedan barndomen. När han talar om Bill som en son visar han den tillgivenhet som ligger till grund för hans svar till besökaren. Den personliga relationen förklarar varför hon har sökt upp honom.
Presentationens detaljer klargör också hans miljö: Esteban var hallick och drev under flera decennier en bordell i Acuña i Mexiko. Beatrix beskriver honom som en auktoritet bland Acuña Boys, som bestod av kvinnorna på bordellens söner. Närheten till Bill till den här mannen för in en kärleksfull relation i en miljö präglad av exploatering. Att vara en fadersfigur gör inte i sig hans värderingar beundransvärda.
Esteban minns att han tog med lille Bill för att se Postmannen ringer alltid två gånger och att Bill blev fascinerad av Lana Turner. Han framställer den entusiasmen som början på Bills förkärlek för blondiner. Så berättar han om Bills barndom: han reducerar en vuxen relation till ett återkommande intresse och behandlar Beatrix som en bekräftelse på minnet. På så sätt intar han rollen som den som redan förstår vad som händer med sin skyddsling.
Varför han berättar för Beatrix var Bill befinner sig
Esteban ber att få prata engelska och styr samtalet in på ämnen som intresserar honom. Besökaren måste upprepa sin fråga efter att ha lyssnat på honom. För Beatrix Kiddo, är det praktiskt att hålla samtalet igång: personen som kan vägleda henne är villig att prata, även om han har ett annat tempo. Hans vänliga svar håller kontakten vid liv medan hon återgår till anledningen till besöket.
När han berättar var Bill befinner sig förklarar han att han hjälper till eftersom det är vad Bill skulle vilja. Beatrix ifrågasätter den förklaringen. Esteban svarar med deras framtida möte i åtanke. Hans angivna skäl låter Bill stå i centrum för beslutet, trots att det är kvinnan som vill döda honom som får den omedelbara nyttan. Hjälpen kan tjäna motstridiga intressen utan att samtalspartnerna delar dem.
Esteban talar för Bill med den självsäkerhet som deras nära relation ger honom. Hans påstående är en närståendes tolkning, inte en uppmaning som filmen visar att Bill har gett honom. Informationen om platsen gör att resan kan fortsätta; förklaringen som följer med den får en att föreställa sig en ankomst där värden också kan tänkas vänta sig något av sin besökare.
Artighet och rätten att straffa
Esteban beskriver till och med Beatrix vanställdhet som ett mer barmhärtigt svar än Bills skott. Jämförelsen bygger fortfarande på tanken att hon ska straffas: han ändrar hur allvarlig skadan är men behåller rätten han själv tar sig att avgöra straffet. I sin avhandling från 2017 om Tarantinos filmer analyserar Marie-Pierre Huillet motsättningen mellan förfining och grymhet.
Kommentaren visar hur våldsamt hans synsätt är. För Esteban kan det ingå i ett artigt samtal att skada en kvinnas kropp. Det vänliga mottagandet och komplimangerna till Beatrix samexisterar med ett sätt att döma henne där vad en man skulle kunna göra mot henne väger tyngre än det hon har utsatts för. Att han ger henne användbar information suddar inte ut den hållningen.
Michael Parks behåller den jämna tonen när han går från komplimangen till det hypotetiska straffet. Den grymma repliken kommer i samma samtal som värdens omtänksamheter. Därmed går det inte att enkelt dela upp Esteban i två bekväma versioner, en charmig och en våldsam. Beatrix behöver hans svar, och tittaren kan se nyttan med hans hjälp utan att ta till sig hans sätt att erbjuda den.
Cinemateket i Portugal anger Michael Parks som Earl McGraw i Vol. 1 och Esteban Vihaio i Vol. 2. Det är två olika karaktärer som spelas av samma skådespelare, med förändringar i röst, utseende och tempo som gör att man kan skilja dem åt redan vid deras första framträdande. Som Esteban använder han ett långsamt tempo som förlänger pausen mellan besökarens fråga och svaret hon väntar på.
Tarantino berättade för Los Angeles Times 2013 att han skrev scenen trots att han trodde att manusets längd skulle göra det omöjligt att ta med den. Avsnittet ger en egen stund åt en karaktär som dyker upp nära slutet. Växlingen mellan hans berättelse och Thurmans svar håller kvar uppmärksamheten utan att lägga till ännu en fysisk konfrontation. Parks kan dra ut på ett minne medan hon försöker återvända till den fråga som ännu inte fått något svar; väntan märks i skillnaden mellan deras tempo. Scenen ger därmed uppgiften att be om en adress en varaktighet och en relation mellan skådespelarna som hade gått förlorade vid en enkel förflyttning till nästa inspelningsplats.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
