Gordon Liu och Michael Parks dubbelroller i Kill Bill

Gordon Liu och Michael Parks spelar två roller var i Kill Bill. Greppet bygger på förändringar i röst, gester och utseende, inte på någon avslöjad släktskap mellan deras roller.

Gordon Liu: Johnny Mo och Pai Mei

Gordon Liu spelar Johnny Mo i Kill Bill: Vol. 1 och Pai Mei i Vol. 2. Johnny Mo ingår i styrkan som skyddar O-Ren; Pai Mei är mästaren i Beatrix förflutna. De är olika rollfigurer med skilda berättarfunktioner och utseenden. Att skådespelaren har samma ansikte är ingen ledtråd om att den ena förvandlas till den andra.

Johnny Mo definieras som en del av en gruppaktion. Han måste gå att urskilja bland många motståndare och delta i en strid där positioner, rörelser och snabbhet spelar roll. Karaktäriseringen är knuten till gruppens visuella disciplin och dess roll som hinder på Beatrix väg genom De blå lövens hus.

Pai Mei behärskar däremot ett rum för lärande. Skägget, ögonbrynen, kläderna och hållningen skapar en silhuett som omedelbart känns igen. Hans relation till huvudpersonen bygger på order, prövningar och svar. Auktoriteten uttrycks både genom stillheten och genom den snabbhet med vilken han visar sin fysiska överlägsenhet.

Kontrasten visar en skådespelarförmåga som inte bara handlar om att byta smink. Johnny Mo måste fungera i en folkmassa; Pai Mei drar nästan all uppmärksamhet till sig när han dyker upp. Samma skådespelare går från att ingå i en stridsformation till att sätta reglerna för en scen. Skillnaden i funktion gör att publiken accepterar båda rollfigurerna utan att kräva en förklaring i handlingen.

Michael Parks: Earl McGraw och Esteban Vihaio

Michael Parks spelar sheriffen Earl McGraw och Esteban Vihaio. Earl deltar i utredningen av kapellet, medan Esteban dyker upp när Beatrix söker information för att hitta Bill. Den förste betraktar följderna av en massaker ur ett polisiärt perspektiv; den andre hör hemma i en miljö knuten till antagonistens förflutna och personliga relationer.

Rösten är avgörande för att skilja dem åt. Earl talar med en kärv självklarhet om sitt arbete och sin plats i tillvaron. Esteban har en annan rytm, en annan skenbar ålder och ett annat sätt att föra ett samtal. Skådespelaren förändrar hur orden tar tid i anspråk, liksom sitt fysiska uttryck framför kameran.

Båda rollerna förmedlar information, men relationen till samtalspartnern är olika. Earl kommenterar det han hittar inför dem som följer med honom; Esteban avgör vad han ska berätta för Beatrix och hur han ska förmedla en historia som berör Bill. I den ena scenen ligger tyngdpunkten på att iaktta ledtrådar. I den andra blandas informationsförmedlingen med intresset och auktoriteten hos den som har informationen.

Parks förvandling gör inte Esteban till en förklädnad för sheriffen. Den innebär inte heller att berättelsen antyder att de är släkt. Att samma skådespelare återkommer är ett rollbesättningsbeslut; en identitet inom fiktionen kräver egna belägg i berättelsen. Profilen om Michael Parks i Tarantinos filmer hjälper till att sätta hans mångsidighet i perspektiv utan att blanda ihop den med kontinuitet mellan rollfigurerna.

Tidsavståndet mellan framträdandena bidrar till greppet, men är inte dess enda förutsättning. Om rösten, kroppen och funktionen vore identiska skulle tidsintervallet inte räcka för att skilja dem åt. Filmen använder en rad förändringar och litar på att publiken tolkar den nya gestalten utifrån reglerna för scenen som tar sin början.

Vad det tillför att återanvända skådespelare i samma verk

Dubbelroller gör det möjligt att uppfatta en film som ett skådespelararbete, samtidigt som man följer handlingen. Vissa tittare känner genast igen Liu eller Parks; andra upptäcker det i eftertexterna. I båda fallen går handlingen att förstå utan att lösa något mysterium. Om avslöjandet kommer handlar det om skådespelarens arbete, inte om en dold vändning i handlingen.

Greppet samspelar också med de skiftande uttrycken i Kill Bill. I en och samma film ryms en polisscen, en hyllning till kampsportsfilm och ett samtal i en annan kulturell miljö. Att återanvända en skådespelare behöver inte innebära att dessa uttryck jämnas ut. Det visar hur mycket en gestalt kan förändras när karaktäriseringen, regin och platsen i berättelsen skiftar.

När det gäller Liu tillför skådespelarens koppling till kampsportsfilm ett filmhistoriskt minne till mästaren, men Pai Mei är fortfarande en rollfigur skapad för den här filmen. Parks förvandling visar att igenkänningen av en röst inte är en fast identitet: rytm, accent och gester kan omforma den. Man behöver inte tillskriva regissören en enda avsikt för att uppskatta dessa effekter.

Det enklaste sättet att kontrollera saken är att se efter i eftertexterna och i scenerna. Gordon Liu spelar Johnny Mo och Pai Mei; Michael Parks spelar Earl McGraw och Esteban Vihaio. Därefter är det intressanta att jämföra vad varje rolltolkning åstadkommer. Att leta efter en hemlig släktlinje mellan rollfigurerna flyttar fokus från ett synligt rollbesättningsbeslut till en teori som filmen inte behöver.

Tillbaka till Kill Bill-guiden.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer