Kill Bill använder tio kapitel fördelade över de två volymerna. Rubrikerna synliggör en episodisk struktur och förbereder tittaren på att byta tid, plats eller stil.
En berättelse som presenteras som en följd av kapitel
Kapitelrubrikerna i Kill Bill avbryter medvetet bildernas kontinuitet. I stället för att dölja alla skarvar visar filmen sina indelningar. Tittaren märker när ett nytt avsnitt börjar och kan rikta uppmärksamheten mot en ny situation. Den pausen fyller en annan funktion än förtexterna, som identifierar verkets upphovspersoner.
Numreringen och rubriken fyller inte exakt samma uppgift. Numret placerar episoden i filmens presentation, medan orden antyder dess ämne, ton eller den person som kommer att stå i centrum. Ingetdera garanterar att vi går framåt i kronologisk ordning. Kapitelstrukturen gör det möjligt att gå tillbaka och ge mer information utan att låtsas att allt sker oavbrutet.
Det första kapitlet är ett särskilt tydligt exempel: dess rubrik använder siffran två. Den skenbara motsägelsen mellan placeringen i presentationen och placeringen i hämndhistorien gör att vi måste skilja mellan de två ordningarna. Filmen räknar inte fel. Den talar om att vi får se följderna och förhistorien enligt en egen berättarstruktur.
De tio kapitlen motsvarar inte heller tio helt fristående kortfilmer. De har en gemensam huvudperson och en övergripande riktning, men varje kapitel kan välja ett annat avstånd till henne. En rubrik öppnar möjligheten att ägna tid åt en motståndare, en färdighet som ska läras in eller en händelse i det förflutna utan att lämna helheten.
Hur orden förebådar utan att avslöja allt som kommer att hända
Vissa rubriker pekar ut en person, andra förebådar en plats eller en situation. Den variationen skapar olika förväntningar. Namnet på en person väcker nyfikenhet på henne, medan en hänvisning till en grav antyder ett hot innan vi vet hur det kommer att ta form. En rubrik kan ge en föraning om typen av problem och ändå låta utvecklingen förbli oviss.
Avsnittet om O-Rens bakgrund förändrar perspektivet: antagonisten får ett eget förflutet innan hon möter Beatrix. Rubriken förbereder den perspektivförskjutningen och hjälper oss att acceptera övergången till animation. Filmen behöver inte motivera övergången med en person som säger att hen ska berätta en historia för oss; den grafiska indelningen organiserar redan skiftet i uppmärksamhet.
I träningsavsnittet utlovar rubriken en relation mellan lärare eller lärling och auktoritet innan handlingen klargör villkoren. Den förväntan påverkar hur vi tolkar prövningarna och gesterna. Orden i rubriken ersätter inte det vi får se, men de skapar en ram som vi senare kan jämföra upplevelsen med.
Kontrasten mellan långa rubriker och korta benämningar förändrar också rytmen. En lång fras tar längre tid att läsa än ett namn eller ett ensamt nummer. Klippningen kan utnyttja den tiden för att hålla kvar en känsla eller förbereda en annan. Typografin blir en del av filmen eftersom den upptar skärmtid, inte bara för att den har ett igenkännbart utseende.
Därför räcker det inte att beskriva alla textskyltar som identiska röda och gula ytor. Färgpaletten som förknippas med Kill Bill ska inte beskrivas som enhetlig för varje rubrik. Man måste ta hänsyn till den specifika kopian, bakgrunden, kontrasten och var inskriften placeras i sekvensen. Funktionen beror på den kombinationen, inte på en färg man förutsätter.
Typografin som en del av en film som minns andra uttrycksformer
Rubrikerna låter oss uppfatta verket som något sammansatt: kapitel, prologer, scener med skiftande uttryck och episoder som använder olika konventioner. Det behöver inte bryta det känslomässiga engagemanget. Vi kan lägga märke till en formell indelning och ändå vara intresserade av vad som händer med Beatrix när pausen är över.
Sambandet med typografi och förtexter i grindhouse-stil bör beskrivas konkret. Ett retropräglat uttryck kan komma från former av textskyltning och visning som förknippas med andra perioder, men det räcker inte för att identifiera ett exakt typsnitt. För att ange ett typsnitt eller en formgivare krävs eftertexter eller dokumentation; det visuella intrycket är inte detsamma som en teknisk specifikation.
Bokstävernas storlek och kontrast gör dem lättare att läsa snabbt i en film som visas på duk. Texten måste fungera på avstånd och skilja sig från bilderna omkring den. Den tydligheten gör att rubrikerna blir hållpunkter för minnet av scener: tittaren kan hitta ett avsnitt med hjälp av dess namn även om den interna kronologin är mer komplicerad.
Översättningen tillför ytterligare en faktor. En rubrik kan formuleras olika i dubbningar, undertexter och utgåvor, samtidigt som dess placering och funktion består. När man jämför originalens textskyltar med en översättning måste man skilja mellan texten som ingår i bilden och tillagda undertexter. Om man blandar ihop dem kan resultatet bli kapitelistor som inte exakt motsvarar någon version.
Den mest bestående effekten är friheten att börja om mitt i samma berättelse. Varje rubrik öppnar ett utrymme för uppmärksamheten och låter oss byta fråga. Hämnden har en övergripande riktning, men filmen behöver inte alltid gå framåt i samma tempo eller ur samma perspektiv.
Tillbaka till Kill Bill-guiden.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
