Earl McGraw kommer till kapellet efter massakern. Hans korta ingripande ger scenen ett polisiärt perspektiv och bekräftar att Bruden har överlevt.
Utredaren kommer när våldet redan har ägt rum
I Kill Bill: Vol. 1, undersöker Earl McGraw kapellet efter attacken mot Beatrix och de andra närvarande. Filmen byter därmed perspektiv: attacken har skildrats genom fragment knutna till offret, medan utredaren betraktar följderna utifrån. För honom är kropparna och platsen ledtrådar till en händelse som han måste tolka.
Scenen skildrar ingen fullständig polisutredning. Den följer varken förhör, gripanden eller ett ärende som utvecklas under filmens gång. Earl har en mer avgränsad funktion: han visar omfattningen av massakern, kommenterar det han hittar och är med när det upptäcks att kvinnan på golvet fortfarande lever.
Fyndet förändrar kategorin för det vi ser. Beatrix har visuellt behandlats som en del av en grupp döda, men en kroppslig reaktion bryter den illusionen. Kroppen som bara verkade vara ett bevis blir en person som fortfarande kan påverka berättelsen. Effekten bygger på avståndet mellan betraktarens första visshet och överraskningen som följer.
massakern i kapellet har andra funktioner i berättelsen, men här är det viktigt vad den lämnar efter sig för dem som kommer dit senare. Miljön bär spår av ett avbrutet firande sida vid sida med tecken på extremt våld. Earl behöver inte känna till hela relationen mellan Bill och Beatrix för att förstå att han står inför något som går utöver en vanlig incident.
Michael Parks rolltolkning och scenens ton
Michael Parks gestaltar Earl med en sträv röst, ett avvaktande tempo och en otvungen förtrogenhet med sitt yrke. Hans sätt att tala för in svart humor på en plats präglad av död. Effekten är inte att förneka det som har hänt, utan att visa det professionella och personliga avstånd med vilket den här mannen försöker kategorisera det.
Hans kommentarer om Beatrix utseende synliggör också en blick som inte överensstämmer med hennes eget perspektiv. Kvinnan kan beskrivas utifrån med fysiska drag eller en oskuldsfull framtoning, medan tittaren vet att det finns en historia som den beskrivningen inte rymmer. Reaktionen som avslöjar att hon överlevt avbryter detta verbala anspråk på den orörliga kroppen.
Scenen undviker att göra polisen till en allvetande berättare. Earl tolkar, antar och blir överraskad. Han kan vara erfaren och ändå ställas inför ofullständig information. Den begränsningen är användbar i en film som fördelar huvudpersonens bakgrund över flera kapitel och ett tag håller frågorna om vad som hände i kapellet öppna.
Att hans följeslagare är med gör att iakttagelserna kan formuleras som ett samtal. Vi hör inte en utomstående röst som förklarar fallet för publiken, utan personer som reagerar på platsen. Informationen förmedlas genom en viss ton och en arbetsrelation, vilket ger sekvensen en annan känsla än hämndscenerna.
Tempomässigt innebär Earls ankomst en paus efter attackens kraftiga intryck. Det är ingen läkande vila. Betraktandet av följderna förlänger våldet på ett annat sätt: det som gick snabbt för dem som sköt tar tid för dem som måste se resultatet. Att Beatrix Kiddo har överlevt blir tydligt under den här undersökningen.
Avslöjandet att hon fortfarande lever förändrar också den omedelbara uppgiften: det räcker inte längre att betrakta platsen som ett område där döden har satt punkt. Scenen öppnar för en fortsättning just när undersökningen verkade gå ut på att dokumentera en fullbordad katastrof.
Kopplingen till andra filmer och dess begränsningar
Earl McGraw förekommer också i filmer med koppling till Quentin Tarantino och Robert Rodriguez. Att namnet och skådespelaren återkommer väcker igenkänning. Bland hans andra framträdanden finns rollen i Death Proof, vars guide hjälper till att sätta framträdandet i sitt sammanhang. Det är inte nödvändigt att gå igenom alla hans scener här för att förstå hans funktion i kapellet.
Att rollfiguren återkommer fastställer inte i sig en gemensam kronologi för alla dessa verk. Ett delat framträdande kan fungera som en länk, en blinkning eller en återanvändning av en välbekant figur. För att skapa en detaljerad tidslinje skulle det krävas samband som filmerna uttryckligen etablerar, inte bara samma hatt och samma röst.
Profilen av Earl McGraw i Tarantinos och Rodriguez filmer samlar den här övergripande dimensionen. I Kill Bill kan analysen begränsas till en mer precis funktion: Earl bekräftar hur ovanlig platsen är och deltar i övergången från en huvudperson som antas vara död till en överlevare vars historia ännu inte är slut.
Mångsidigheten hos Michael Parks tillför ytterligare en distinktion: skådespelaren spelar även Esteban Vihaio i den andra volymen. Att han medverkar i båda rollerna gör inte Esteban till Earls hemliga identitet. Det rör sig om olika rollbesättningsbeslut och olika rollfigurer. Undersökningen av kapellet tillhör sheriffen, och dess betydelse ligger i just det ingripandet.
Tillbaka till Kill Bill-guiden.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
