Steve Buscemi med Tarantino: Mr. Pink och servitören Buddy Holly

Mellan Reservoir Dogs och Pulp Fiction går Buscemi från att diskutera gruppens logik till att servera vid ett bord på en restaurang full av imitationer.

Ett samarbete med rötter i independentfilmen

Steve Buscemi spelar Mr. Pink i Reservoir Dogs och servitören utklädd till Buddy Holly i Pulp Fiction. Skillnaden i omfattning mellan rollerna innebär inte någon känslomässig hierarki och ger oss inte rätt att dra slutsatser om hur Tarantino värderade skådespelaren. Det handlar om olika uppdrag i filmer som är uppbyggda på olika sätt: en ensemble samlad kring ett rån och en berättelse som rör sig genom flera miljöer.

Buscemi arbetade redan med independentfilm innan Reservoir Dogs. Hans samarbete med Tarantino ingår i en bredare karriär, inte i en bana som börjar med Mr. Pink. Samtalet de båda förde med BOMB 1993 ger en inblick i ett utbyte mellan yrkesverksamma som intresserade sig för skådespeleri och för villkoren för att göra film.

Den kontexten hjälper oss att förstå kraften i hans närvaro. Buscemi har förmågan att göra oenighet uttrycksfull, visa att någon tänker medan han lyssnar och gå från ironi till oro utan att bryta rollfigurens kontinuitet. Det är egenskaper som märks hos Mr. Pink, men de betyder inte att skådespelaren i verkliga livet är som mannen han spelar.

Det första samarbetet kräver att han håller igång långa meningsutbyten i en grupp män som tävlar om att definiera vad som har hänt. Det andra innebär ett kort framträdande kopplat till serveringen vid ett bord. I båda fallen måste skådespelet vara omedelbart begripligt, även om bara en av rollfigurerna får tid att utveckla sin ståndpunkt gentemot de andra.

Mr. Pink: att tala för att överleva

I Reservoir Dogs, försöker Mr. Pink framställa sig som yrkesmannen som kan skilja känslor från arbete. Buscemi spelar inte den hållningen som ett konstant lugn. Taltempot, tonväxlingarna och uppmärksamheten på vad de andra gör visar hur mycket ansträngning det krävs för att upprätthålla den. Rollfiguren vill framstå som den mest förnuftiga och kan samtidigt verka nervös och stridslysten.

Den inledande diskussionen om dricks visar den inställningen redan innan rånet har gått snett. Buscemi gör en vardaglig åsikt till ett sätt att konfrontera gruppen. Det intressanta i skådespelet ligger i hur han försvarar sitt argument under avbrott och grupptryck, inte i att anta att filmen automatiskt ställer sig bakom hans moraliska uppfattning.

När situationen förändras får samma verbala förmåga en annan tyngd. Rollfiguren måste återskapa händelseförloppet, misstro andra och övertyga dem. Skådespelet upprätthåller en kontinuitet mellan mannen som diskuterade på restaurangen och den som försöker överleva efteråt. Omständigheterna förvärras, men hans sätt att söka kontroll genom ord förblir igenkännbart.

En analys av Mr. Pink gör det möjligt att följa hans beslut i berättelsen. I Buscemis arbete märks också lyhördheten: blicken kan bevaka en reaktion innan det verbala svaret kommer. Den uppmärksamheten gör någon som försöker upptäcka brister i andras versioner trovärdig, trots att han inte har kontroll över situationens alla delar.

Hans närvaro hjälper till att organisera ensemblen. I kontrast till andra rollfigurer som utövar auktoritet genom fysisk styrka, smärta eller personlig tillit, för Mr. Pink fram argument om tillvägagångssätt och vad som är lämpligt. Buscemi ger den hållningen en mänsklig prägel, med irritation och rädsla, i stället för att göra den till en abstrakt röst som förklarar hur alla borde agera.

Buddy Holly: ett kort framträdande med egen identitet

I Pulp Fiction, dyker Buscemi upp som en servitör på Jack Rabbit Slim’s, utklädd i Buddy Hollys stil. Rollfiguren hör till restaurangens mänskliga scenografi, där de anställda gestaltar populärkulturella ikoner. Han spelar inte den historiske musikern i en biografisk rekonstruktion, utan någon som arbetar med hjälp av den personans bilden.

Den skillnaden gör cameon intressant. Publiken kan känna igen skådespelaren, känna igen sångaren som imiteras och samtidigt se en anställd som serverar Mia och Vincent. De tre lagren fungerar sida vid sida. Scenen behöver inte stanna upp för att förklara något av dem, eftersom kläderna, glasögonen och situationen gör greppet omedelbart begripligt.

Buscemi anpassar sin energi till en servicefunktion. Servitören behöver inte tävla med gästerna om berättelsens centrum, men han blir inte heller osynlig. Sättet han tar emot beställningar och svarar på bidrar till att restaurangen känns som en plats organiserad kring regler och rutiner, såväl som kring ett galleri av referenser.

Kopplingen till Mr. Pink kan skapa en ironisk effekt för den som minns diskussionen om dricks, men den bevisar varken att rollfigurerna är samma person eller att det finns någon hemlig fortsättning. Den enda säkra länken är skådespelaren. Tarantino återanvänder ett välbekant ansikte i en annan funktion och låter publiken ta med sig sina minnen utan att göra dem nödvändiga för att förstå scenen.

De två framträdandena visar att kontinuiteten i ett samarbete inte bygger på att behålla huvudrollen. Buscemi kan bära en avgörande del av en ensemble eller ge några minuter precision. I båda uttrycken handlar hans arbete om att ge rollfiguren ett konkret sätt att förhålla sig till andra, även när publiken redan bär med sig minnet av en tidigare film.

Gå tillbaka till Tarantinos återkommande skådespelare.

Visa alla artiklar i Skådespelare som återkommer hos Tarantino och hur deras roller förändras