Mr. Pink i Reservoir Dogs: reglerna han kräver att gruppen följer

Mr. Pink är rånaren som spelas av Steve Buscemi i Reservoir Dogs. Efter rånet insisterar han på att hans kumpaner ska uppföra sig professionellt. Han vill förstå varför polisen kom så snabbt och avgöra hur farligt det är att stanna kvar i lagret. Hans sätt att argumentera utgår från konkreta problem: vilken information de andra har och vilka beslut som kan utsätta honom för risk.

Den energi med vilken han försvarar sina argument gör det svårt att missta honom för en lugn betraktare. Pink protesterar, avbryter och svarar på provokationer. Han kan kräva att alla håller sig lugna samtidigt som han bidrar till att förvärra ett samtal. Den kombinationen står för en stor del av rollfigurens humor: mannen som kräver disciplin har också svårt att acceptera att någon annan fattar ett beslut åt honom.

Hans pragmatism förstås bäst som en prioritering han försöker hålla fast vid under krisen. Pink försöker begränsa sådant som hotar jobbet och hans egen säkerhet. Filmen låter oss sätta den avsikten i relation till hans handlingar, däribland användningen av vapen. Hans försvar av professionalism kommer från en av rånarna, som har egna intressen på spel och skäl att vara rädd.

Pink bedömer sina kumpaner utifrån vilka konsekvenser deras beslut kan få. Problemet uppstår när de bedömer samma beslut utifrån lojalitet eller omtanke. I lagret är hans sätt att tala om jobbet ett försök att slå fast en gemensam regel för människor som redan har olika skäl att stanna, gå eller skydda någon.

Vad Pink menar med att vara professionell

Diskussionen om den skadade Orange ställer två prioriteringar mot varandra. White känner ansvar för att hjälpa honom; Pink räknar på vad som kan hända om han hamnar i polisens händer. När han får veta att White har sagt sitt namn pekar han på att gruppen nu har förlorat en del av sitt skydd. Anonymiteten skulle begränsa vad varje deltagare kunde avslöja om de andra. Ur Pinks perspektiv har en gest av närhet mellan två män just skapat en risk som kan drabba alla.

Pink gör dock också motstånd när en regel är obekväm för honom. När färgnamnen delas ut diskuterar han aliaset han får. Han accepterar behovet av att dölja identiteterna, men protesterar mot sin egen plats i systemet. Episoden visar en konflikt mellan proceduren och självbilden: hans vilja att fungera som en del av teamet har sina gränser när han känner att fördelningen går ut över honom.

Joe kan avsluta den diskussionen eftersom det är han som organiserar jobbet. Pink har inte motsvarande auktoritet över sina kumpaner. Hans argument måste övertyga dem, och hans självsäkerhet tvingar ingen att lyda. Den här skillnaden blir särskilt tydlig efter rånet: han fortsätter att kräva disciplin när gruppens ledare inte längre kan styra alla beslut. Han känner till regler som han tycker är användbara, men är beroende av män som han inte kan kontrollera.

Misstankarna ger honom inte alla svar

Pink menar att polisens snabba insats beror på en fälla. Hans berättelse om flykten bygger på en konkret erfarenhet som han använder för att bedöma katastrofen. Han anser att det som hände var mer än den typ av motgång de kunde räkna med under rånet och söker en förklaring inom gruppen. Det skiljer honom från dem som fokuserar på Oranges skada: medan White försöker ta hand om en kumpan vill Pink avgöra om de fortfarande kan lita på planen.

Hans hypotes tvingar gruppen att ompröva sina relationer, men den pekar inte säkert ut infiltratören. Frågan om Pink specifikt misstänker Orange kräver att man skiljer mellan en allmän misstanke och bevis mot någon. En del av hans styrka som samtalspartner ligger i att han tydligt formulerar en fara som de andra helst vill avfärda. Begränsningen märks när han måste gå från varningen till en slutsats om en viss person. Han har inte tillgång till all den information som tittaren så småningom får.

Misstron hjälper honom att ifrågasätta alltför bekväma förklaringar till det som hänt. Samtidigt blir det svårt att komma överens med de andra om vad de ska göra. Om en förklaring kan vara en lögn kräver samarbete att man accepterar en viss osäkerhet kring den som talar. Pink behöver att kumpanerna ger honom information och agerar tillsammans, även när han ifrågasätter just den gruppens pålitlighet. Hans praktiska problem inbegriper detta beroende: det räcker inte att upptäcka att något går fel för att ersätta den organisation som har slutat fungera.

Våldet ingår också i hans kalkyl

Pinks flykt genom gatorna visar att han själv deltar i våldet under rånet. Han skjuter mot poliserna som förföljer honom medan han försöker fly. Det beteendet sätter hans senare argument i sitt sammanhang: när han kräver gränser talar han utifrån en kriminell verksamhet som han själv upprätthåller med ett vapen. Utifrån hans mål kan skottlossningen hjälpa honom att bana väg för en flykt. För dem som står framför honom innebär hans vilja att överleva fortfarande en verklig fara.

Hans kritik av Blondes agerande under rånet blir begriplig utifrån samma måttstock. Skotten som utlöser kaoset har satt både operationen och dem som deltog i den i fara. Pink klandrar ett agerande som han anser vara okontrollerat och skadligt för jobbet. Hans förebråelse gör skillnaden tydlig mellan det våld han anser vara lämpligt för att fly och det våld han tillskriver en kumpans brist på kontroll. Den skillnaden visar bandets egenintresserade syn på de metoder det använder.

Konfrontationen med White i lagret prövar hans disciplin på ett annat sätt. Diskussionen slutar i fysiskt våld och pistolhot. Pink dras in i den upptrappning som hans vädjanden om professionalism borde hejda. När en beväpnad kumpan står alldeles intill förändras problemet: han kan inte längre bara räkna på polisrisken, utan måste också hantera faran som har uppstått inom gruppen. Aggressiviteten med vilken han försvarar sin ståndpunkt får konsekvenser för det samarbete han är beroende av.

I samtalet med Tarantino som publicerades av BOMB den 1 januari 1993 berättade Buscemi att skådespelarna i Reservoir Dogs litade på regissören och var engagerade i arbetet. Han tillade att det fanns ett eller två undantag från det allmänt goda uppförandet. Tarantino lade till sin egen prioritering: filmen och rollfigurernas beslut skulle komma före skådespelarnas sinnesstämning.

Det minnet sätter relationen mellan Buscemi och Keitel i ett sammanhang av samarbete. I deras diskussioner får Pinks repliker kraft genom det motstånd han möter. Ett avbrott förändrar när den andre kan svara; ett hot kräver en reaktion som stämmer med den fara fiktionen skapar. Spänningen i utbytet upprätthålls av dem båda. Sett ur skådespelarperspektiv kräver scenen att var och en håller fast vid sin rollfigurs position och lyssnar på den andres svar, även när de gestaltar män som håller på att sluta lyssna på varandra.

Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder