Mr. Pinks flykt till fots i Reservoir Dogs visas som en återblick som avbryter samtalet i lagerlokalen. White vill veta hur han kom undan, och filmen går över till att visa Pink springa längs gatan med polisen efter sig. Sekvensen ger det som rollfiguren senare berättar efter rånet en fysisk dimension.
Bytet av plats förändrar också vilken typ av problem han måste lösa. I lagerlokalen kan han stanna upp och diskutera en förklaring; under förföljandet måste han fortsätta röra sig, hitta en utväg och hantera de hinder som dyker upp. Hans förmåga att argumentera får ge vika för en brådska som Steve Buscemis kroppsspråk gör synlig.
Löpningen övergår så småningom i en flykt i ett fordon, men sekvensens funktion i berättelsen beror på återkomsten till samtalet. När vi har sett den delen lyssnar vi på Pink med en annan kunskap. Tarantinos minnen från inspelningen ger ett annat slags sammanhang: de praktiska förutsättningar som rådde när den här gatusekvensen skulle filmas.
Förföljandet kommer in när White frågar Pink hur han lyckades ta sig ut ur rånet. Den biovisade versionen av Reservoir Dogs — Quentin Tarantino, 1992 — lämnar tillfälligt lagerlokalen och visar löpningen. Övergången svarar på en konkret fråga. Filmen låter hela rånet förbli utanför bild, men visar en del av dess omedelbara följder.
Från muntlig berättelse till flykt i rörelse
Ute på gatan måste Pink ta sig fram medan polisen förföljer honom. Miljön är inte längre en plats där männen kan stanna och diskutera, utan en sträcka han måste ta sig igenom. Avståndet till poliserna, hindren och möjligheten att nå en bil styr uppmärksamheten. Varje positionsförändring får omedelbara följder för flykten.
Löpningen av Mr. Pink i Reservoir Dogs låter oss också jämföra två sätt att framställa sig själv inför andra. I lagerlokalen insisterar han på att bedöma sina kollegors yrkesmässiga uppträdande. Under förföljandet ser vi honom hantera en situation som han inte helt kan kontrollera. Hans efterföljande resonemang samexisterar därmed med minnet av en kropp under press.
Steve Buscemi förmedlar den här brådskan genom förflyttningarna och reaktionerna som vägen kräver av honom. Scenen behöver visa en man som försöker fly, med mindre utrymme att förklara vad han tänker. Rörelsen förändrar hans närvaro: rollfiguren som kan dra ut på en invändning måste nu fatta beslut medan han fortsätter framåt.
När han stjäl en bil förändras flyktens form. Att nå ett fordon ger honom en möjlighet som löpningen inte erbjöd, men det krävs en ny handling för att kunna ge sig av. Sekvensen fogar samman konkreta behov i stället för att framställa gatan som en utbytbar bakgrund. Flyktvägen byggs upp av det Pink lyckas göra på vägen.
Tarantino om förutsättningarna under inspelningen
I en intervju från Cannes som publicerades av Positif i september 1992 och återpublicerades av Blu-ray Downlow i december 2022 berättade Tarantino om svårigheterna med att kontrollera trafiken när actionscenen filmades. Han berättade också att Buscemi hade väntat sig större produktionsresurser. Det är ett vittnesmål om arbetet ute på gatan, inte en beskrivning av vad Pink vet medan han flyr.
Samarbetet mellan Steve Buscemi och Tarantino kan här betraktas utifrån en helt annan uppgift än att hålla igång en diskussion runt ett bord. Skådespelaren måste ge rollfigurens brådska kontinuitet genom förändrade situationer. Det vi ser på duken gör det möjligt att analysera hans skådespeleri, utan att dra slutsatser om hur många tagningar som gjordes eller vilken utrustning som användes utifrån hur snabbt en bildsekvens rör sig.
Man måste också skilja mellan rollfigurens rörelser och kamerans rörelser. Pink kan röra sig genom bildrutan och få åskådaren att följa honom med blicken. Ett klipp kan flytta uppmärksamheten till en annan del av förföljandet. Sluttempot beror på hur de olika positionerna fogas samman, inte bara på hur snabbt skådespelaren springer.
Vad återkomsten till lagerlokalen tillför
När filmen återvänder till samtalet förblir förföljandet knutet till Pinks berättelse. Scenen visar bilder av hans flykt, men gör honom inte till en ofelbar källa om hela rånet. Det vi ser motsvarar en avgränsad del av hans upplevelse. Anklagelserna han framför senare måste fortfarande prövas mot konflikten med de andra.
Den begränsningen bevarar intresset i den fragmentariska berättelsen. Åskådaren får veta något som filmen har valt att visa, men har fortfarande inte en fullständig bild av rånet. Filmen kan visa en väg ut i det fria och sedan återvända till instängdheten utan att besvara alla frågor. Förföljandet ger oss mer information, samtidigt som behovet av att lyssna på andra versioner kvarstår.
Väskan med bytet innebär ett ytterligare praktiskt krav under flykten: att komma undan och behålla det stulna är delar av samma förlopp. Ett föremål som senare kan diskuteras som resultatet av rånet måste först följa med en man som försöker ta sig ur en farlig situation. Scenen låter oss koppla samman orden om rånet med det som måste bäras under flykten.
Fordonet får en annan funktion. Dess omedelbara nytta är att låta Pink lämna löpningen bakom sig. Bilens betydelse beror på just det ögonblicket under flykten, på samma sätt som gatan definieras av de möjligheter och hinder den erbjuder den som försöker ta sig igenom den. Föremålens värde förändras beroende på vad rollfiguren behöver göra.
Det här fokuset på det materiella hjälper oss att läsa sekvensen utan att dra ut den till Pinks senare öde. Frågan som styr återblicken är hur han lyckades fly från området kring rånet. Följderna av andra beslut hör till andra delar av filmen.
Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder
